Sinnesrogudstjänstens bakgrund

Den första sinnesrogudstjänsten hölls den 27 september 1992 i kapellet på Betelseminariet i Bromma.

Boken om recovery (red Tomas Andersson, Libris 1999) har några kapitel om sinnesrogudstjänster. Boken finns inte längre i handeln, men låna den gärna och ta del av dess tankar.

Larsåke W Persson, skriver så här på sidan 55 och framåt om sinnesrogudstjänsten: Den första Sinnesrogudstjänsten hölls den 27 september 1992 i kapellet på Betelseminariet i Bromma. Harry Månsus var initiativtagare.

Sökte en helande och upprättande verkan
Redan tidigare hade en dialog påbörjats med företrädare för tolvstegsandligheten och för den kristna kyrkans själavårdstradition. Alkohol- och drogterapeuter, etiska rådgivare, nyktra alkoholister, pastorer och själavårdare hade mötts till själavårdsträffar och seminarier i Brommadialogens regi, förenade av en önskan att fördjupas i en andlighet som hade en helande och upprättande verkan på människor vilkas liv hade brustit och sårats på olika sätt.

Drivkraften var knappast ett allmänt religiöst intresse, snarare ett personligt behov för egen del och/eller för de människor man försökte hjälpa. Detta personliga behov var också kännetecknande för grundstämningen i de första sinnesrogudstjänsterna. Alltsedan dess har också ”tvåspråkigheten” – kombinationen av tolvstegsandlighetens och kyrkans språk – varit en ledstjärna för de allra flesta som de följande åren inbjudit till sinnesorgudstjänst.

Firas på många sätt
Det ligger i sakens natur att en samlad dokumentation saknas för en verksamhet som inte beslutats eller styrts från en central ledning. Att mot den bakgrunden försöka skildra en ”typisk” sinnesrogudstjänst, eller att ge recept på hur en sinnesrogudstjänst skall vara utformad, kan tyckas vara helt omöjligt, ja, till och med helt orätt.

”Dialekterna” varierar. Ändå finns viss gemensam ”vokabulär” och viss grundläggande ”grammatik”. Ändå handlar det nog för de flesta om ett inlärt ”andraspråk”, men det finns också en grupp människor – det s.k. sinnesrofolket – för vilka sinnesroandligheten blivit deras andliga modersmål, det enda gudstjänstspråk de erkänner som sitt eget. Innan någon bestämmer sig för att inbjuda till sinnesrogudstjänst är det därför rimligt och vist att försöka lära sig grunderna i detta ”språk”.”

Tre principer
Larsåke W Persson nämner också tre viktiga principer som vuxit fram ur de första årens erfarenheter och konsekvenserna av dem: ”De anknyter naturligt till Sinnesrobönen och dess särskilda bön om att kunna inse skillnaden mellan vad vi människor kan göra själva och vad vi måste lämna åt Gud. Var gränsen går för vårt eget ansvar:
1. Ge utrymme för Gud, sådan var och en av oss uppfattar Honom.
2. Ge utrymme för den mänskliga erfarenheten just som den är.
3. Håll hela tiden i minnet att sinnesrogudstjänsten siktar fram emot sinnesrobönen – tillfället för alla närvarande att på nytt överlåta sitt liv åt Gud.”