Foto: Magnus Aronsson

Samhället ska ta vara på människors årsrikedom

Mycket jobb återstår för Barbro Westerholm, som med sina 84 år är den äldsta ledamoten i Sveriges Riksdag. Själv använder hon hellre ordet årsrik. – Det ringar in den kunskap och livserfarenhet som bara antalet levda år kan ge, berättar hon.

Håller du på fortfarande? Det händer att hon får den frågan. 
– Då blir jag lite trött och börjar fundera på vad som ligger bakom ett sådant uttalande. Är det att jag inte duger? Eller handlar det om avundsjuka över att jag kan fortsätta jobba med det jag gör? Det kan säkert handla om både och, tror Barbro Westerholm.

Hon ser att det finns en utbredd ålderism i samhället. Fördomar och föreställningar mot den äldre generationen.

– Testa att söka på synonymer för ”äldre” och ”gammal”. Du hittar ingenting där som talar för att det är en generation som är en tillgång i samhället. Snarare är det ord som utsliten och orkeslös som dyker upp.

Plocka bort hinder - en grundläggande drivkraft

Barbro tycker årsrik är ett bättre ord. Det ringar in den kunskap och livserfarenhet som bara antalet levda år kan ge. Hon förundras över hur ett land som Sverige, som i så många fall utnyttjar resurser effektivt, så tydligt missat att utnyttja den resurs som de årsrika besitter. Och det är här hennes uppgift ligger framåt.

– Vi är ingen homogen grupp och vill inte samma sak bara för att vi har åldern gemensamt. Vi är individer som lägger år till livet på olika sätt. En grundläggande drivkraft för mig är att plocka bort hinder så att människor ska kunna leva som de själva vill oavsett ålder, betonar hon.

Barbro har suttit i Riksdagen i två omgångar sedan 1988 och är nu inne på sin sjunde mandatperiod för Liberalerna. När hon lämnade sin post i Riksdagen 1999 var hon less.

– Det kändes som jag inte hade en enda ny tanke i huvudet, berättar hon.

Önskar svängdörrar i politiken

Erbjudandet om att gå in som ordförande i Sveriges pensionärsförbund SPF-seniorerna kom därför helt rätt. Det var en ny utmaning där hon i en ideell organisation fick koncentrera sig på frågorna kring årsrika personer. Tack vare de åren fick hon tillbaka drivet att jobba politiskt igen. Hon kom in med nya tankar och visioner.  Och Barbro skulle önska större svängdörrar inom politiken, att fler vågade gå in och ur. De sju år hon lämnade sitt riksdagsuppdrag beskriver hon både som nyttiga och nödvändiga.

– Alldeles för många ser på politiken som ett yrke, inte som ett förtroendeuppdrag. Att jag själv haft ett annat yrke att falla tillbaka på har hjälpt mig att vara modig i situationer som krävt mod, menar hon.

Hon bekymras över att samhället undervärderar livserfarenhet, samtidigt som det finns en övertro på färsk utbildning. Under åren som ordförande i SPF-seniorerna mötte hon många människor som vittnade om att de lämnade arbetslivet och gick i pension mot sin vilja.

– Att inte få bestämma själv när man vill lämna arbetslivet tycker jag är fel. Min förhoppning är att pensionstaket ska försvinna helt. Men politik tar tid, menar hon. 

Samtidigt betonar hon att de som vill gå i pension ska ha friheten att göra det och då till en skälig pension.

Ett grundläggande behov att känna sig behövd

Vård i livets slutskede är ett annat område som Barbro driver aktivt inom Socialutskottet. Hon berättar om den psykiska ohälsan, om ensamheten många upplever och om det gömda våldet i nära relationer. Att känna sig behövd är något grundläggande hos alla människor och när vi förlorar det kommer snabbt livsledan och känslan av meningslöshet, menar Barbro.

– Tänk om Britta eller Arne som kommer till ett seniorboende skulle få frågan, Vad vill du bidra med? Om en person inte vill är en sak, men alla borde åtminstone få frågan, anser hon.

Det finns flera punkter på Barbros agenda. Mammografi för kvinnor över 74 är ett exempel. Ett annat är forskningen kring läkemedel och dess effekter på personer över 75 år. 

– Varför skulle behovet av mammografi upphöra efter 74? Vi vet att brösten blir tunnare och att cancerrisken ökar i takt med åldern. Jo, det handlar om att all forskning som bedrivits har inriktats på patientgruppen 40-74 år. Och många av de läkemedel som används av den årsrika delen av befolkningen har testats mot en yngre patientgrupp än den som använder läkemedlet i fråga. Kronologisk ålder är helt enkelt ett jättedåligt mått i det här sammanhanget, menar hon.

Känslan att driva igenom ett nytt lagförslag efter år av arbete beskriver hon som en stor tillfredsställelse. Och på frågan om vad som är det absolut bästa med jobbet kommer svaret direkt.

– När människor som berörs av lagarna reagerar tillbaka, säger hon. 

Partnerskapslagen är ett exempel. Hon berättar om föräldrar som personligen hörde av sig till henne för att tacka för att deras barns kärlek blivit bekräftad av Riksdagen.

– Den känslan är svår att beskriva, avslutar Barbro.

 

Skribent: Martina Croner

 

Foto: Magnus Aronsson