Meny

Predikan vid vigningsmässa i Storkyrkan 10 juni 2018

Andra söndagen efter trefaldighet. Evangelietext: Lukasevangeliet kapitel 14, verserna 15-24.

Det är en irriterad Jesus, på gränsen till arg, och framförallt väldigt skarp i tonen, som evangelisten Lukas låter oss möta. Gång på gång har han försökt få många att förstå hur livet med människor och livet nära Gud ska se ut. Han har varnat för hyckleri. Han har varnat för habegär. Han har klagat över tillståndet i Jerusalem. Så sticker evangelisten Lukas emellan med berättelsen om den krokryggiga kvinnan som får räta på ryggen, med berättelsen om att sabbatsbudet får brytas för att ge människor liv, med det viktiga i att vara ödmjuk. Det finns en tydlig riktning i det som evangelisten Lukas berättar och den toppas med dagens evangelieberättelse. Det var många som fick inbjudan till festen. Lika många hade alla möjliga ursäkter när de tackade nej.

Jesus är som vanligt alldeles övertydlig i sin riktning och i sin berättelse. Sur och inte så lite arg. Ingen behöver egentligen tveka om var han har sitt hjärta, och därför var vi ska ha vårt hjärta. Bland dem som behöver oss och inte enbart för att vi av plikt ska vara bland dem som det är synd om. Livet är och blir, när äkthet, människovärde och värdighet får plats och det är där vi ska vara. Det är där vi ska vilja vara och tycka om att vara. I tjänst och i själavård.

Ni har fått kallelsen att som diakoner och präster vara där äkthet, människovärde och värdighet får plats och tar plats. Ni har fått kallelsen att vara kyrka, inte bakom kyrkans dörrar, men framförallt utanför de dörrarna. Som Guds ords tjänare och som barmhärtighetens tecken. Nu är ni här inför ert livsuppdrag. Ni kommer att löpa stora risker att förändras och förvandlas. Inte just i den här gudstjänsten, men i uppdraget under många dagar framöver. Ni kommer att möta människor och sammanhang som ni inte hade kunnat ana. Människor som kräver er, utmanar er, behöver er. Ni ska tjäna människor i församlingar. Ni ska stödja människor att bli mer människor i ett sammanhang som är Kristi kyrka och där ni är länkar i en kedja. Många har gått före er, nu verkar ni och många kommer efter er. I den del av Kristi kyrka som heter Stockholms stift och om vi lyfter blicken så ser och känner vi att vi är del av en oändligt stor gemenskap i den världsvida kyrkan. Det svindlar nästan.

Och så ska ni bjuda in till den där festen. En del kommer att säga ja, andra nej. I detta ska ni alltid ha modet att tänka större, leva i bön och veta att nåden också gäller er. Det är ett lustfyllt uppdrag som ni går in i. Buret av det stora förtroende som vår kyrka har och det förtroendet fortsätter om vi rör oss i det samhälle som vi alla är delar av.

Om vi medverkar och medarbetar i det och rör oss bland alla de bedjande människor som finns i vårt land.

Det är en oerhört spännande tid att vara kyrka i. Kanske har det aldrig varit så spännande. I en kyrka som bygger om och reformeras, omformas. Sådan är vår lutherska kyrka och har alltid varit, men kanske har omformandet aldrig varit så tydligt som nu. Nu går ni in i uppdraget, följer er kallelse, omgivna och omslutna av vänner och välgörare som ber för er och kommer att fortsätta att göra det.

Så grip er an uppdraget. Var stolta över vår kyrka. Uppdraget som diakon och präst är stora och särskilda uppdrag. Men det är aldrig större än det som givits åt oss alla i dopet. Det kommer alltid först. Poängen i kyrkoårsveckorna just nu. Vårt dop förra veckan. Kallelse i veckan som kommer. Kallelsen att vara kristna där vi är. I klassrummet, i kassan, på kontoret, på sjukhuset eller var vi nu har vårt dagliga värv. Skomakaren ska fortsätta tillverka skor säger Martin Luther. Det är också en kallelse som står i Guds tjänst. Och så säger han: Det finns inte en enda stund som faller utanför kallelsen. Inte ett enda nu. Kallelsen gäller oss alla och det finns ingen enda uppgift som är finare än den andra. Vår kallelse är att vara där vi är och just där verka för Guds rike. In i världen och inte ut ur den.

Så grip er an uppdraget i glädje över att få bjuda in, verka i våra sammanhang för människovärde och värdighet. Det som samlas i att inte göra skillnad på människor. Då är Kristus i centrum! Och då är ni där!

Eva Brunne
biskop