Kära vänner. Gott nytt år!
Kanske har ni redan sagt det till varandra, men om inte så ta tillfället i akt nu att önska dina bänkgrannar till vänster och höger, bakåt och framåt ”Gott nytt år”.
Ja, gott nytt år, eller kanske skulle vi önska varandra ett ”godare nytt år”. För detta med att hålla avstånd, handsprit, munskydd och så vidare är fortsatt en del av allas vår vardag. Vi vet inte hur det här året kommer att bli när det gäller pandemin. Och även bortsett från pandemin så vet ingen av oss hur vårt 2022 kommer att bli.
Men i episteltexten möts vi av ett löfte från Gud. Det är inte ett nyårslöfte – som vi själva kanske har avgett – utan ett tidlöst löfte från Gud som vi ska komma tillbaka till senare.
Att bära frukt eller inte
För vi ska börja i Jesus allvarliga liknelse om fikonträdet som inte bär frukt. Vi möter en person som äger en vingård och som kommer för att se om det finns någon frukt på fikonträdet. Enligt de flesta tolkningar av liknelsen är det Gud Fader som är vingårdsägaren och när Jesus talar om trädgårdsmästaren i liknelsen så syftar han sannolikt på sig själv. Fikonträdet, det är vi: vi som församling, som gemenskap. På samma gång också en bild för var och en av oss.
Frågan som Jesus genom att berätta liknelsen riktar till sina åhörare, idag till oss är: ”Bär du frukt?” Så här vid ett årsskifte blickar vi ju tillbaka, försöker sammanfatta året som gått, se de stora dragen. I detta tillbakablickande bör vi också fråga oss: ”Har jag burit frukt under 2021?” Har vi som gemenskap burit frukt?
Jesus använder ganska ofta bildspråket med frukt för att uttrycka att Gud har förväntningar på oss. Att det spelar roll hur vi lever våra liv. Jesus talar om att bära god frukt eller dålig frukt, eller som i dagens text, inte bära någon frukt alls.
Vad menas då med frukt? Många olika saker så klart. Vi bär frukt när vi bidrar till något så vardagligt men helt livsavgörande som vänlighet och godhet. Att bära frukt är att stå upp för sanning och verka för större rättvisa. Bär frukt gör vi när vi bidrar till att kärlek och barmhärtighet brer ut sig och när vi skapar rum för upprättelse och förlåtelse, nya chanser. Allt det där: vänlighet och godhet, sanning och rättvisa, kärlek och barmhärtighet, förlåtelse och upprättelse – är sånt som vi med ett samlande uttryck kallar att utbreda Guds rike. Och det är något som Jesus ofta talar om: att Guds rike är nära, att det brer ut sig, bubblar fram mer och mer här och nu.
Gud har förväntningar
Med liknelsen säger Jesus att Gud tror oss om mycket, förväntar sig att vi ska bidra, bära frukt. ”I tre år, säger vingårdsägaren i liknelsen, har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?” Här finns ett allvar i liknelsen.
Men för alla oss som inte riktigt vet hur mycket frukt vi burit finns det också hopp och evangelium i liknelsen. En sak som det är lätt att missa är att trädet, alltså vi, ju faktiskt står i Guds vingård, inte någonstans utanför. Vi tillhör Gud, vi står i Guds trädgård. Du är hemma. Vi lever och rör oss i Gud, som det står i ett bibelställe.
En annan sak som det också är lätt att missa är att Gud, vingårdsägaren, faktiskt går runt i trädgården och intresserar sig för den. Är engagerad, bryr sig. Det är en bild för Guds intresse och omsorg om oss, om sin trädgård, hela världen, Guds skapelse.
Gud frågar efter oss, vill någonting med oss. Gud söker dig. Allra mest påminns vi om Guds kärlek till oss när trädgårdsmästaren Jesus vädjar å trädets vägnar och säger: ”Låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.” Jesus göra allt han kan för att trädet ska bära frukt och undgå att huggas bort.
Slutet på liknelsen är våra liv
Hur det gick får vi faktiskt inte veta. Fick trädet ett år till på sig att bära frukt och bar det i så fall frukt? Vi vet inte. Liknelsen tar slut. Kanske väljer Jesus att avsluta liknelsen på det sättet för att inskärpa nuets betydelse, det är nu det gäller.
Och vänner, idag har vi alla vaknat. Det är den 1 januari 2022 och våra hjärtan fortsätter att slå. Vi har fått gåvan att vara med också idag. Vi står i början av ett nytt år. Vi har getts ny tid, mer tid. Nya möjligheter att bidra och bära frukt.
Slutet på liknelsen, svaret på hur det egentligen går för det där trädet, det finns i våra egna liv. Varje nytt år, varje ny dag är ett nytt tillfälle, en ny tid att bära frukt. Gud väntar inte på att vi på egen hand ska börja knoppas, blomma och bära frukt. Utan i liknelsen gräver trädgårdsmästaren Jesus, ut runt oss, gödslar, hjälper till, skapar förutsättningar för vår växt och fruktbärande.
Guds löfte till oss inför det nya året
Det för oss till sist till Guds löfte, Guds nyårslöfte om vi så vill, i episteltexten: ”Gud själv har sagt: Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig, och därför kan vi tryggt säga: Herren är min hjälpare, jag skall aldrig frukta.” (Hebreerbrevet 13:5b-6).
Gud kommer inte att överge eller svika oss, utan Gud är vår hjälpare. Just därför kan vi – och ska vi – gemensamt ta oss an det nya året och de stora utmaningar som vi står i: pandemin, den ökande psykisk ohälsan, klimatnödläget. Vi möter det nya året och utmaningarna ”I Jesu namn”, som är dagens rubrik. I Jesu namn med beslutsamhet att vi tillsammans ska bära frukt, tillsammans bidra med det vi kan för ett bättre samhälle, för att Guds rike ska breda ut sig.
Låt oss be
Gode Gud, du vill att vi ska bära frukt. Hjälp oss att göra det. Låt vänlighet och godhet alltmer prägla vårt sätt att leva. Hjälp oss stå upp för sanning och rättvisa. Låt vårt sätt att tala, tänka och handla bidra till att kärlek och barmhärtighet brer ut sig. Och i våra liv skapa rum för förlåtelse och upprättelse. Jesus Kristus, hjälp oss att bära frukt.
Tack för att du går med oss in i det nya året och lovat att aldrig överge eller svika oss. Vi överlämnar oss åt dig. I Jesu namn. Amen.