Svenska kyrkan Stockholms stift

Prata med oss

Kontakt

Svenska kyrkan Stockholms stift Besöksadress: Klara Södra kyrkogata 1, 11152 Stockholm Postadress: Box 163 06, 10325 Stockholm Telefon: +46(8)50894000 E-post till Svenska kyrkan Stockholms stift

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Till innehållet

Pionjären Holsten Fagerberg och de homosexuella och kyrkan

Boken ”De homosexuella och kyrkan” kom 1974 och drog igång en diskussion om kyrkans hållning till homosexualitet. Nya fakta på bordet mynnade ut i att alla par oavsett sexuell läggning sedan 2009 får vigas i kyrkan.


Intervjun med pionjären Holsten Fagerberg startar en serie om mångfalden i Svenska kyrkan under vinjetten Gör inte skillnad på människor.

Vi ses en skir försommardag i Uppsala. Solen värmer och på trappan till det anrika universitetsbiblioteket Carolina Rediviva småpratar grupper av studenter. Pionjären Holsten Fagerberg väntar på oss. Vi ska prata om den bok som blev startskottet för kyrkans attitydförändring till homosexuella. Det är precis 40 år sedan ”De homosexuella och kyrkan” kom ut.  

När utredningen startade 1972 betraktades homosexualitet som en sjukdom i Sverige och det skulle dröja till 1979 innan Socialstyrelsen ändrade på det. 1972 var också året då Holsten Fagerberg, då docent i etik och präst i Svenska kyrkan, fick i uppdrag av biskopsmötet att leda en utredning om kyrkan och de homosexuella.
– Varför valde de mig? Jag kunde ingenting. Jag hade skrivit boken ”Om rätten att dö” och kanske ansåg de mig duglig, berättar Holsten Fagerberg ödmjukt när vi ses i kaféet i universitetsbiblioteket.
Hit promenerar han varje dag från sitt hem.  

Filosofen Pontus Wikners bekännelser

Under 1940-talet då homosexualitet avkriminaliserades i Sverige presenterade Kinsey-rapporterna forskningsresultat som visade att sexualitet är en skala från helt hetero till helt homo. Homosexualitet betraktades då av kyrkan som en synd och ett straff från Gud. Bibeln beskriver homosexualitet både i Gamla och Nya Testamentet. Inom kyrkan förhärskade uppfattningen att homosexualitet kunde botas. Men det blåste andra vindar.
Filosofen Pontus Wikner hade redan i slutet av 1800-talet skrivit i boken ”Psykologiska självbekännelser” om sin homosexuella kärlek. Den kunde inte ges ut utan arkiverades på fakulteten eftersom ämnet var sprängstoff. Den gavs ut 1971 och Holsten läste den.
 – Pontus Wikner beskrev sin homosexuella kärlek med samma kvaliteter som den heterosexuella. Jag kände igen det. Kärleken är en upplevelse som är djupare än någonting annat oavsett vem man älskar. Wikner öppnade ögonen på mig.  

Fakta, inte bara tyckande

Holsten Fagerberg och hans två medarbetare psykologen Bengt Haglund och överläkaren Herman Hedqvist började samla in fakta om homosexualitet. De fick god hjälp av Barbro Gustafsson i den kristna gruppen i Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL.
– Man måste ha fakta om verkligheten och grundläggande värderingar, inte bara diskutera utifrån Bibeln rätt upp och ner. De fakta vi fick in var entydiga. Kärleken var densamma. Det var lika möjligt för homosexuella att upprätta varaktiga förbindelser som för heterosexuella.  

Ett genombrott

Deras arbete var ett genombrott. Det vi vet i dag om homosexualitet visste de inte då, varken i kyrkan eller i samhället i stort. De konstaterade att de inte fanns medicinska eller psykologiska skäl att betrakta homosexualitet som en sjukdom. De kartlade hur homosexualitet betraktades i Sverige, Europa och USA i början av 1970-talet och med stor noggrannhet beskrevs de bibliska styckena om homosexualitet. Det ledde fram till Holsten Fagerbergs etiska argumentation för att kyrkan skulle acceptera homosexualitet.
– Vårt bidrag var att kyrkan måste tänka om utifrån den nya kunskapen. Vi avvisade uppfattningen att det var en sjukdom och att den kunde botas. Vi gav homosexuella samma erkännande som heterosexuella.

Framsynta åtgärder

Dessa nya fakta ledde Holsten och hans grupp till att i slutet av boken skriva om praktiska åtgärder. De föreslog mycket mer information om homosexualitet, ett samarbete med de lokala RFSL-föreningarna och att homosexuella välkomnades in i församlingsgemenskapen. De mest radikala förslagen var att homosexuella skulle kunna prästvigas och att samkönade par skulle få en kyrklig välsignelse.
Boken trycktes 1974 och gav avtryck, men det var trögt i början. Boken togs emot med tystnad. Kyrkan höll emot.
– Det fanns ingrodda föreställningar och de hade Bibeln på sin sida. Jag menade att man inte kan läsa Bibeln bokstavligt utan vi måste hantera den nya kunskapen. Min utgångspunkt har alltid varit att man kan inte bara tycka, fakta och värderingar var mina slagord i diskussionerna.  

De var pionjärer

Förslaget 1974 om en välsignelseakt var ett seriöst försök att sätta in homosexuella i den kyrkliga traditionen. Holsten Fagerberg var drivande i det arbetet och efter att man släppt de bibliska argumenten gick det fort.  
1995 införde kyrkan en förbön för par som ingått partnerskap. Det låg i linje med lagstiftningen. Samma år infördes registrerat partnerskap. Sedan växte kraven på samkönade äktenskap, mer av rättviseskäl än organiserat efter Bibeln.

2005 beslöt kyrkomötet att ge homosexuella par som ingått partnerskap en kyrklig välsignelse. Fyra år senare öppnades vigsel för alla.
– Jag bromsade när det gällde äktenskap. Det berodde på att jag är ekumen och inte ville öka splittringen mellan trossamfunden. Då kom jag lite i bakvattnet, men vi var först med att omdefiniera vad homosexualitet är.  
Man kan undra vad pionjären som hunnit bli 95 år önskar sig mer, så här 40 år efter att han startade en stor attitydförändring inom kyrkan.

– Nej, nu har vi kommit så långt som man kan. I den här frågan i alla fall.
Holsten Fagerberg är fortfarande lika intresserad av samhällsfrågor.
Han frågar nyfiket om aktuella förändringar som den nya ärkebiskopen Antje Jackelén när vi lämnar biblioteket. Ute i solskenet går han piggt ner för trapporna och tackar intervjun. En pionjär som fortfarande är på g.

Helena Thorén

Ålder: 95 år
Bor: Uppsala
Född: Malmberget, flyttade till Uppsala 1934
Civilstånd: Änkling, med både barn och barnbarn
Utbildning: Präst, disputerade i dogmatik 1952 i Uppsala, jubeldoktor 2002 Yrke: Professor emeritus i etik, första rektor på Pastoralinstitutet i Uppsala där han stannade till 67 års ålder
Om sitt yrkesval: Jag valde etik för att kyrkan skulle bli mer relevant för sin samtid
Om prästutbildningen: De stormigaste diskussionerna jag hade på Pastoralinstitutet med studenterna var de om homosexualitet
Om ryktet om cykelåkandet: Jag har lämnat cykeln hemma nu.