Varför ville du bli diakon?
− Det har funnits med mig ända sedan jag konfirmerade mig. De senaste sex åren i församling har det blivit mer av en realitet. Jag har jobbat på socialtjänsten innan, och jag kände till slut att jag inte riktigt bottnade i det jobb vi gjorde där. Jag kunde inte stå för det fullt ut. Men att få jobba med de sociala bitarna med tron på Gud som botten och med Jesus som förebild är ju fantastiskt. Att få följa människor en bit på deras livsväg och att få prata tro och liv är fint.
Vad sa din omgivning, vänner och familj när du berättade?
− Det var ingen som blev direkt förvånad över det. Mina barndomsvänner sa att de vetat hela tiden att jag ska jobba i kyrkan, så ingen blev chockad. Det är ju en bekräftelse att jag är på rätt plats att andra ser det också.
Vilken är den mest udda fråga du fått av någon i samband med ditt yrkesval?
− Inget udda direkt. Den vanligaste frågan jag får är om jag tror på gud eller om jag är ”en sån där troende”. Ibland får jag också frågan om jag ska bli präst sen.
Vilka egna frågor och funderingar har kommit på skam?
− Under slutåret har jag fått bekräftat att det diakonala arbetet i församling och diakonens roll är ganska otydlig och oklar. Kanske tänkte jag när jag gick in i det här att prästen gör sina saker, kantorn gör sina och diakonen gör sina. Men diakoni i en församling är väldigt stor, omfattande och lite luddig.
Har du fått omvärdera nåt för egen del?
− Det jag tar med mig från framför allt det sista året är att ensam inte är stark. Det finns en glädje och en nödvändighet att jobba tillsammans, både inom och mellan professioner och med ideella ialla åldrar. Det har jag kanske omvärderat − att vi behöver jobba tillsammans.
Vad tror du att Svenska kyrkan i Stockholms stift behöver för att möta framtiden?
− Det finns väl de som skrivit hela avhandlingar om det … Jag tror och hoppas att det redan är så, men det behövs en tydlig förankring i trons kärna och att vi är bra på att kommunicera det. Men också just det här att jobba tillsammans. Då inte bara inom församlingen utan också tillsammans med andra samhällsaktörer som finns där man verkar.