Gamla betesmarker är en del av vårt biologiska kulturarv, det vill säga natur som formats av människans brukande, här i form av naturbetesmark som inte är gödslad eller bearbetad. Området ligger intill våtmarken som nyligen anlagts på Prästlönetillgångars fastighet Prästgården 1:1 och förvaltas av Stockholms stift.
Genom att beta marken ökar vi den biologiska mångfalden och fortsätter en lång brukningstradition, förklarar Adela Costello, som är handläggare för Prästlönetillgångar i Stockholms stift:
- Vi har låtit restaurera staket och stättor. Sedan hyr vi in får och getter av gamla svenska lantraser som betar marken över sommaren. Det gynnar växter som trivs på mager mark, och även pollinatörer av olika slag.
Får och getter betar
De noga utvalda svenska lantraserna består av åtta Roslagsfår och tre Jämtgetter. Roslagsfåren är ganska små, lugna och tillgivna. Jämtgetterna är bra på att beta busk, sly och grovt gräs. Arbetet är långsiktigt och över tid kommer djur och växter som trivs i miljön att växa fram.
I Asphagen är marken stenig, och under det vildväxta finns ett gammalt gravfält med ett 90-tal gravar från järnåldern, säger Adela Costello:
- Gravarna är omöjliga att se nu, men med en hårt betad mark kommer de att synas.
Användes under järnåldern
Hon berättar att gravfältet är ett så kallat gårdsgravfält för gården Åker och användes under järnåldern, cirka år 500 f. Kr – 1000 e. Kr:
- Det är ett stort och fint fält med 9 högar och ett 80-tal stensättningar, brandgravar där man bränt den döda och sedan samlat aska och smycken i ett lerkärl. Sedan har man begravt kärlet och stensatt med en kantkedja runt omkring graven.
Under 1940-talet skedde utgrävningar i samband med vägbygge, och man fann då en skelettgrav från 1000-talet, det vill säga från senare vikingatid. Fyndet av en sisare, en sax, visar att det var en kvinnograv. Att man begravt en hel kropp visar att influenser från kristendomen hade nått trakten.
Pia Strand Runsten