Diakonen Clary Nilsson i Bromma församling har lång erfarenhet av att möta barn och vuxna i sorg. Hon vet hur olika sorgen kan gestalta sig för barn och vuxna.
– I forskningen brukar barns sorg beskrivas som randig. Ofta kan man se ett barn gå från intensiv sorg ena sekunden, till lek och skratt den andra. Vuxna har inte den förmågan till paus från sorgen. Det är kanske naturens sätt att skydda barnen, tror Clary.
När sorgen flyttar in och inte kommer ut
Hon upplever att vi i Sverige är ovana och lite rädda för att prata om sorg, framförallt med barn. Ofta frågar vuxna en annan vuxen hur barnet mår, istället för att fråga barnet direkt. För ett barn som förlorat en mamma, pappa, syster eller bror kan det bidra till en känsla av utanförskap.
– Vi vill inte tränga oss på, påminna om det jobbiga, men för barnen blir det en dubbel sorg. Det är som att personen de förlorat har raderats ut och barn anpassar sig snabbt och märker hur de bör agera. Om jag märker att pappa blir ledsen när jag pratar om mamma undviker jag det till slut i rädsla för att påminna och riva upp känslor. Sorgen flyttar in och får inte komma ut. Men barnet behöver få prata och nämna sin förälder vid namn, förklarar Clary.
Gemensamma upplevelser skapar ärlighet och dynamik
Barn som förlorat en nära anhörig kan ofta känna sig ensamma. De har varit med om något som de flesta av deras kompisar inte kan förstå.
– Att tvingas möta döden gör att du mognar tidigare. Du får andra perspektiv när du förstår att livet inte är oändligt. Att då få träffa andra barn som delar en liknande upplevelse är helande för många. Du förstår att du inte är ensam och det skapas en ärlighet och dynamik i samtalen.
Barn vet var i kroppen sorgen sitter
Clary har jobbat med sorggrupper för barn i över tio år, men förundras varje gång över barnens förmåga att kunna identifiera var sorgen sitter.
– Vi brukar dela ut ett papper med en pepparkaksgubbe till barnen. På den får de välja en färg och rita in var deras sorg sitter.
Clary beskriver hur några ritar att sorgen sitter i handen och foten, att de blivit så arga och bara vill sparkas och slåss. En annan förklarar att den sitter i armen, att armen känns som spagetti och inte går att använda. Någon beskriver att den sitter i halsen och gör det svårt att andas och få luft. Clary berättar om ett tillfälle när hon genomförde övningen med en tonårsgrupp och såg att flera, oberoende av varandra, målade läpparna gröna och blåa.
– När vi gick laget runt och alla fick berätta hände något i rummet. Jag frågade den första personen varför hon ritat en blå mun och hon svarade att det var för att hon börjat skrika så mycket, säga så mycket elaka saker och fula ord och hon kände inte igen sig själv. Så hade hon aldrig varit innan och hon mådde dåligt över att såra sin mamma. Flera av de andra ungdomarna tittade ner i golvet, samtidigt som man hörde dem viska att så gör jag med och jag med. Det var ett starkt ögonblick och vi kunde prata om det på ett helt annat sätt än vad som varit möjligt under ett enskilt samtal, berättar hon.
Sorgegrupperna anpassas efter deltagarnas ålder
De barn och ungdomar Clary möter i stödgrupperna har alla det gemensamt att de mist en eller flera familjemedlemmar genom dödsfall. Vid tio tillfällen under en termin träffas de för att gemensamt prata om sina erfarenheter och få verktyg att hantera sorgen och saknaden. Ofta är saknaden som störst i samband med jul- och sommarledighet och därför planeras grupperna så att de sträcker sig över sommar respektive vinter. Grupperna anpassas efter ålder och idag finns det stödgrupper för barn från sex års ålder.
– Vi vill att det ska ha gått minst sex månader innan barnet börjar i en stödgrupp. Innan dess är oftast vare sig barnet eller de andra i familjen redo att orka höra andras livsberättelser. Första sommaren och första julen utan sin förälder eller sitt syskon brukar många fasa för. Vi pratar om det i gruppen och då finns det ofta någon som redan har gått igenom det och som kan berätta att det faktiskt går.
Symboler, riter, Minnesburkar och sorgband
Clary betonar kraften i symboler och riter, hur de kan fungera som verktyg att både uttrycka och läka sorg. En hjälp att flytta sorgen från det inre till det yttre.
– Vi har ett tillfälle när vi pratar om minnen och då får barnen göra sin egen minnesburk, med färger som påminner om den person de förlorat. De kan vara brunt för att mamma lagade världens godaste köttfärssås, blått för att hon gillade att simma och svart för att hon älskade saltlakrits, säger Clary.
Bredvid minnesburken ligger sorgbandet, en svart variant av rosa-bandet, att fästa på tröjan eller jackan. Hon berättar om en flicka som brukar ta på sig bandet när hon har en extra tung dag. När hennes mamma ser det vet båda utan att någon behöva säga något.
– En annan flicka berättade att hon haft bandet på sig i skolan en dag. I trappan på vägen upp till en lektion mötte hon en kille som också hade ett sorgband. Det räckte med en blick för att mötas i en gemensam känsla, fortsätter hon.
Svenska kyrkans sorgegrupper är öppna för alla. Idag finns stödgrupper i flera församlingar, men Clary betonar att alla är välkomna att höra av sig, oavsett var du bor.
– Det är barnets sorg som är i fokus och den kan vi prata om och mötas kring, oavsett vilken tro vi har eller var vi bor, avslutar hon.
Martina Croner