Tunnelbanesystemets myriad av vägar, likt ett blodsystemets blodkroppar far vi runt, under jorden och på jorden på väg till Paddington, Fruängen, Eslöv eller Burträsk. Mind the Gap, säger rösten ur högtalaren. Vi hoppar av och på, tåg, bilar, fördjupade diakonivetenskapliga studier, bussar, böcker, cyklar och sånt som tar oss en bit på väg.
I en kall och kylig värld fryser den som jämt står still.
Vi väljer olika sätt att ta oss fram för att lösa det som skall lösas. Ibland promenerar vi. Mest för att motionera gör jag det. Tvingar mig ut på promenad. Från stillasittande till aktivitet. Varje förflyttning jag gör innebär en viljeansträngning påkallad av behovet, oavsett. Energin att förflytta behöver hjälp. Engagemang kostar. Hjälpen är alltid glappet. Kallelsens röst! Situationer som ropar. Mind the Gap, säger uppdraget.
Det där uppdraget. Städa toaletten, för att den var otäckt grisig eller skriva lönerapport och lämna in i tid, att utveckla sociala företag bland EU-migranter. Situationer som ropar. Att vara i ett sammanhang och ”viljad” gör att jag har kraft att ta mig över glappen. Finna lösningar, hitta metod, samverkanspartners, hitta röster som för talan, extern finansiering och utföra.
Hur än andra gått förut, kors och tvärs i vägens damm.
Plånas aldrig spåren ut av den som först gick vägen fram.
Tankar som ber och önskan om hopp, ett bättre liv eller pengar i koppen. Glappen och gapen är en kallelse - en röst. En myriad av böner, möten, liv, gemenskap ger mig riktning och kraft. Vi bryggar och överbryggar, lever och gör evangelium.
Ett enat folk på väg.
I det kristna livet finns inga ”gaps” inga helvetesgap utan ett hopp.
Och redan finns det mitt ibland oss.
Fyll våra kroppar med hopplust och låt oss bli riktiga gapfinders. Som vi är kallade till att vara.
Annaeva Lagergren, diakon