Foto: Magnus Aronson

Transsexuella Peggy Sands berättar om hur det är att födas i fel kropp.

Kunskapen om hbtq-frågor i samhället ökar. För många är en öppen och inkluderande kyrka en självklarhet. Men fortfarande finns grupper som osynliggörs och exkluderas från gemenskapen.

- Jag är kvinna född i fel biologiskt kön. Den känslan fanns där redan som barn, även om insikten har varit en gradvis process, säger Peggy och rättar till pärlorna runt halsen.

I 30 år levde hon som man, innan behovet att vara sann mot sig själv växte så stort att hon började klä sig som kvinna. Första gången var när hon fick frågan om att sjunga på en tjejklubb på 90-talet. Arrangören sa att eftersom alla andra där var kvinnor skulle hon också vara det.

- Jag tänkte att om de skrattar åt mig nu ska jag aldrig göra det igen. Men ingen skrattade. Det blev snarare en bekräftelse på vad jag redan kände inuti, en wow-upplevelse. Jag kallar det min tjejfödelsedag.

En ny identitet

I nära två decennier fortsatte Peggy att klä sig som kvinna.
- Jag var aldrig rädd för att komma ut, det var bara glädjefyllt att upptäcka den personen jag ville vara. Mina vänner höjde nog inte ens på ögonbrynen och mina föräldrar mötte det mest med ett jaså. Det var nästan lite antiklimax, skrattar hon.

Livet fortsatte därför som vanligt, hon umgicks i samma kretsar och arbetet inom den liberala kultur- och mediabranschen utgjorde inte direkt något hinder.

- Det jobbigaste för mig var att bli felkönad. Även när jag presenterade mig som kvinna valde folk att kalla mig Han. Problem uppstår bara när omgivningen motbekräftar det man säger, och att bli ifråntagen sin identitet gör ont.

Som de flesta andra vill Peggy bli sedd för den hon är och inte ha fokus på sin könsidentitet.
- Transpersoner förväntas väldigt ofta redogöra för sin sexualitet och historia. Vi är fritt villebråd för folk att ställa otroligt intima frågor om sex och underliv, som de aldrig själva skulle svara på.

Transitionen

Trots att hon levde som kvinna kände Peggy en inre motsättning mellan de sociala och juridiska könsrollerna. Men hon var fast besluten att inte behöva någon hjälp utifrån, hon ville vara kvinna på sitt eget sätt. Först i 45-årsåldern tog hon steget att genomgå en kroppslig transition; det som i folkmun kallas könsbyte.
- Men jag ser det inte som att jag bytte kön, för jag var redan kvinna. Det är det upplevda könet som styr, operationen var en korrigering för att få kroppen att passa till psyket.

Transitionen var en omfattande och tidskrävande process. För att få diagnos transsexuell väntade ett års identitetsutredning hos en psykiatriker, följt av diverse remisser till hormonbehandling, logoped, hårborttagning och slutligen operation. Men för Peggy var resan glädjefull.

- Det var som att komma hem. Nu finns inget hormonskav längre och jag känner ett lugn inuti, en balans mellan kropp och själ.

Så kom Gud

Åren före transitionen började Peggy ta ner sin gamla konfirmationsbibel från hyllan om kvällarna och läsa, utan att riktigt veta varför - eller att hon snart skulle vara med om två kraftfulla uppenbarelser.

- Jag var uppe sent en kväll och dammsög när jag plötsligt känner en gudomlig närvaro i rummet. Det var bara ett kort ögonblick, men där var en gestalt och jag visste genast att den var ett med Gud. Jag översköljdes med budskapet: "Var inte rädd. Jag är här.”

Med en nyfunnen känsla av frid och lättnad bar hon med sig upplevelsen som en skatt. Hon började gå in i kyrkor hon passerade, som för att se om Han var där. Men med åren började tvivlet smyga tillbaka.

- Jag var så rädd för att uppenbarelsen skulle förbli obekräftad, eller tas ifrån mig. En kväll bad jag en lång bön om att få behålla nåden, och satte mig sen för att läsa. Då hände det igen. Plötsligt var Gud inuti mig, jag kände honom som små droppar med nåd, sanning och helande kärlek. Och de är fortfarande där, säger hon lyckligt.

En öppen kyrka

Den kvällen förändrades allt. Det gick inte längre att tvivla. Gud fanns - och det fyllde henne med hopp efter år av utanförskap och ensamhet.

- Gud gav mig bekräftelse på att jag har ett otroligt stort värde. Jag var inte alls ensam, jag var önskad och värdefull villkorslöst, och det gav mig styrka. Jag vet inte om jag hade gått igenom transitionen annars.
Idag går hon till någon kyrka varje vecka.

- Jag känner mig personligen accepterad, men det är kränkande att många fortfarande ifrågasätter transsexuellas rätt att vara i kyrkan. Det är inte kyrkoledarens uppgift att avgöra vem som ska få tillhöra Gud. Alla är skapade med unika gåvor att bidra med.

Men med kyrkans utveckling följer en rädsla för det okända, och många församlingar kantas av interna strider. Peggy ser en bristande logik i att grupperas som likasinnade endast baserat på hbtq, men regnbågsmässorna utgör en fristad tills den dag alla välkomnas överallt.

- Det som förenar oss är ju tron, inte vilket kön vi identifierar oss med. Hbtq-personer är också olika och kommer från olika håll med olika och ibland motstridiga erfarenheter. Men Svenska kyrkan är på väg att bli mer accepterande.

Karin Widén