Diana Nyman ger aldrig upp kampen för romers rättigheter

Det är svårt att föreställa sig känslan att inte bli insläppt på en restaurang, eller skammen att behöva förklara för dina barn att någon tror att deras mamma är en tjuv.

Foto: Magnus Aronson

Kommissionen mot antiziganism
Regeringens vitbok om övergrepp och kränkningar mot romer under 1900-talet.

Diana Nymans uppdrag

  • Ordförande i Romska rådet och sitter i styrgruppen för Forum för levande historia

  • Romsk sakkunnig på Länsstyrelsen i Stockholm

  • Har tidigare varit ledamot i kommissionen mot antiziganism

  • Har tidigare suttit i Diskrimineringsombudsmannens råd och i myndighetens olika arbets- och referensgrupper

  • Sakkunnig i arbetet med regeringens vitbok om övergrepp och kränkningar mot romer under 1900-talet

  • Ledamot i Nordiska Zigenarrådet, som första romska kvinna

  • Samrådspartner i romska frågor till bland annat kultur- och justitiedepartemente

Dianas värld har blivit mer svart och vit

- Jag kan inte relatera till hur det skulle vara att inte leva under de här omständigheterna och villkoren. Självklart förstår jag att det har präglat mig att jag under hela livet blivit utsatt för diskriminering och det vore osant att säga att det inte bidragit till den person jag är idag eller att det bara rinner av mig.

Diana är stolt över sitt ursprung, stolt över att vara finsk-romsk kvinna. Samtidigt beskriver hon den påtagliga kontrast som finns mellan hennes självbild och den bild hon upplever att många människor har av henne.

- Det är svårt att förstå hur något som jag själv upplever som positivt, vackert och det bästa man kan vara, i andras ögon betraktas som negativt, fult och utan värde.

Kamp mot antiziganism

Diana Nyman har ägnat halva sitt liv åt att kämpa för romers rättigheter. Hon har suttit som ledamot i regeringens tillsatta kommission mot antiziganism, ett initiativ som togs efter arbetet med regeringens vitbok om övergrepp och kränkningar mot romer under 1900-talet. Hon berättar att engagemanget alltid funnits där, sprunget ur en stark gudstro och därmed en tro på alla människors lika värde och lika rättigheter.

Det fanns också förebilder från den egna familjen, framförallt farbror Aleka Stobin, en finsk-romsk pionjär som inspirerade henne att använda sitt engagemang för att påverka. Han var grundaren av det strategiska arbete som fortgår idag i den romska frågan på nationell nivå. Aleka Stobin gick bort för 15 år sedan.

- Min farbror var aktivist i närmare 40 år och jag har vuxit upp med hans kamp och arbete för romer. Det fanns en enorm stolthet över hans arbete i släkten. Mitt uppvaknande kom ganska tidigt, när jag förstod att jag inte hade tillgång till samma rättigheter som andra som fanns nära mig i skolan och i grannskapet.

Gud fanns kvar när kyrkan stängde dörren

Diana har vuxit upp med att se Gud som en naturlig del av livet, någon man ropar till för att få kraft och tröst. Så var det också för hennes föräldrar, även om de inte var välkomna till kyrkan när de kom till Sverige som socialpolitiska flyktingar från Finland 1965. Hon pratar länge om kyrkans historiska roll och vad den har betytt för många romer som sökte en tillhörighet där.

- Det har varit en lång resa för kyrkan, från att den var en stor del i förtrycket av romer, till att bejaka att vi alla är människor, skapade till Guds avbild med ett okränkbart värde. Kyrkan är Guds församling, men det är också människans hantverk. Vi människor kommer alltid vara bristfälliga, men gud är större än så.

För Dianas föräldrar fick kyrkans exkludering långtgående konsekvenser. De bjöds aldrig in att vigas i kyrkan och de äktenskap de ingick enligt romsk tradition erkändes inte när Dianas mamma för fem år sedan blev änka och sökte änkepension hos försäkringskassan.

Kvar blir rätt och fel

Diana har valt en helt annan väg än sin far. När han valde bort kontakten med myndigheter har Diana under 20 år arbetat aktivt för att öka kunskapen och påverka synen på romer inom myndigheter och samhället i stort. Men ju äldre hon blir desto mer kan hon förstå sin fars val.

- Min far gick inte till läkaren förrän han fick sin första stroke som 78-åring. Han fick aldrig möjlighet att gå i skolan, men lärde sig läsa på egen hand och höll sig uppdaterad inom alla områden. Han ville inte ha med samhället att göra. Han hade blivit så illa behandlad och kände att det inte var ok. Det var inte bitterhet eller livsleda, det var mer ett ställningstagande.

Åren av kamp för romers rättigheter har gjort Dianas värld mer svart och vit. Hon tycker att det går för långsamt.

- Vi har en lagstiftning i Sverige mot olaga diskriminering och hatbrott. Att i 20 år hålla på och prata om väldigt grundläggande saker som rätten till utbildning, bostad, arbete, hälso- och sjukvård som är livsavgörande rättigheter som måste tillgodoses, när fortfarande så lite har hänt har suddat ut konturerna. Helt plötsligt finns det inte så mycket utrymme längre. Kvar blir rätt och fel.

Hon tar upp en nationell strategi om romer som Sverige har antagit som exempel. Den säger att år 2032 ska de romska barn som fyller 20 år ha samma möjligheter i livet som vem som helst.

- Tänk dig den tidsaspekten. Tjugo år. Normalt sätter man upp mål som man vill uppnå inom 5-10 år. Men här pratar vi om 20 år. Allt det här sjunker ju in i ditt förstånd och du börjar tvivla på att det ens är möjligt då. 

OM Diana Nyman

Bor: Farsta
Född: 1969 i Västra Götaland
Familj: Två vuxna barn och deras familjer
Intressen: Hinner och orkar inte just nu
Bästa bok: Bibeln
Bästa film: Passion of Christ

Förebilder: Martin Luther King, den största människorättskämpen som hade förändringens kraft och trons kraft. Min farbror Aleka Stobin, en karismatisk och klok ledare, som grundlade hela det strategiska romska arbetet med stat och myndigheter på slutet av 60-talet i Sverige

Det här vet du inte om mig: Jag kan sy traditionella finsk romska kläder
Beskriv dig själv med tre ord: Tänkare, rak och ärlig
Då blir jag glad: När allt går bra, och livet är behagligt och fridfullt
Då blir jag arg: När människor är oärliga, och när människor kränker andra

Det här är mitt mål: Rättvisa, lika rättigheter, villkor och möjligheter för alla. Jämlikhet och maktbalans, romskt inflytande och delaktighet på riktigt

Det här har format mig till den jag: Livet, diskrimineringen, det icke-självvalda utanförskapet, ropen efter mig på gatan eller viskningarna bakom min rygg, att vara stämplad. Men också glädjen, stoltheten, den romska gemenskapen, solidariska icke-romer, att få möjligheten att förändra. Att få människor att förstå, öka kunskapen. Men framför allt att jag själv gått i mina romska skor, det har inneburit mer ris än ros.

Martina Croner