Foto: Mårten Gudmundhs

Charity som vägrade stympas är förebild för tusentals unga

200 miljoner kvinnor i 30 länder är könsstympade. Masaiflickan Charity Resian såg själv fram emot att ”få bli kvinna”, men en informationsfilm fick henne att vägra.

Historien om Charity Resian från Sekenani Village i Masai Mara, Kenya, är en nästan overklig saga om hjältinnan som står upp för sitt eget värde och därmed startar en revolution. Sagan är i högsta grad verklighet och en dokumentärfilm med hennes berättelse produceras just nu, finansierad av bland annat FN.

– Jag älskar mitt folk, min tradition och min by, säger Charity Resian, 28, när vi ses i Storkyrkan i Stockholm inför en föreläsning om hennes resa. Det är 1200 mil och två kilometer mellan hembyn i sydöstra Kenya och kyrkan i Stockholms innerstad.

TOG ett BESLUT som förändrade livet

Platsen hon kommer från låter idyllisk när Charity beskriver den. Hon talar med värme om sitt hem. Om familjen och om sedvänjorna. Men samma samhälle reagerade med avsky när hon för 16 år sedan tog beslutet som förändrade hennes liv i grunden. Bland sedvänjorna finns bara en enda sak hon vill ska upphöra: kvinnlig könsstympning.

Könsstympning medför långsiktiga fysiska och känslomässiga komplikationer, beskriver Unicef. Svår smärta, stress, infektioner och psykiska problem kan uppstå efter ingreppet, liksom kraftiga blödningar, infertilitet och död. Kvinnans sexualliv blir också ofta mycket smärtsamt och svårt.

Men Charity grubblade inte över sådana saker. Stympningen betydde att mötas av respekt från sin omvärld och att en dag kunna gifta sig.

– Jag längtade så till den dagen jag skulle läggas under kniven, berättar hon. Min mamma såg fram emot det lika mycket som jag. I min värld var det så man klev in i kvinnans värld och kunde skaffa familj.

KALLVATTEN den enda BEDÖVNINGen

Charity berättar att hon mycket väl visste hur proceduren går till. Detaljerna är förfärliga för den som inte vuxit upp i traditionen och går nästan inte att beskriva.

– Efter att kallt vatten hälls på flickan som bedövning, placeras flickan på en kohud. Vi använder en kohud för att flickan blöder mycket under omskärelsen. En håller henne från ryggen, en håller hennes vänstra ben och en håller hennes högra ben och den fjärde i mitten skär henne. Tillsammans med dessa fyra kvinnor finns en yngre flicka som häller kallt vatten på flickan som ska skäras, beskriver hon.

– Jag var en av dem som hällde det kalla vattnet, berättar Charity.

Filmen SLog NER SOM EN BLIXT

En vanlig dag fick skolan ett besök av danska missionärer, som visade en dokumentär om könsstympning. Allt såg ut som det brukar inledningsvis. Men på filmen slutar den unga flickan aldrig blöda. Till slut dör hon. Det slår ner som en blixt i 12-åriga Charity Resian.

– Där och då började jag ifrågasätta den sedvänja som jag fått lära mig var ett viktigt steg i en flickas liv i mitt samhälle.

– Jag var både rädd och förvirrad, men där och då bestämde jag mig för att inte låta mig skäras. Jag var beredd att möta vilket motstånd som helst mot det, eftersom jag kände att jag borde skydda min egen framtid.

UTSTÖTT AV SINA egna

Samhället reagerade starkt mot hennes beslut.

– De kände sig förådda och kunde inte förstå varför jag som då enda flicka i byn sa nej till kvinnlig omskärelse. Jag mötte mycket stigma och förkastelse under åren. Jag behandlades som en utstött och hamnade i djup depression. Ingen ens i familjen stod på min sida, utom mamma. Det blev för mycket för mig. Jag kunde inte hantera allt hat runt om mig, berättar hon.

Charity rymde hemifrån.

– Efter att ha återförenats med min pappa många år senare berättade han varför han behandlade mig som han gjorde. Han var rädd för vad samhället skulle tänka om honom. Först då förstod jag att mitt beslut påverkade oss alla på många plan.

en FÖREBILD PÅ MÅNGA olika SÄTT

Charity började arbeta för flickors och kvinnors rättigheter. Hon uppmuntrade flickor att göra sina röster hörda i frågor som berör dem. Berättelsen om hennes mod tillsammans med utbildning kring kvinnlig könsstympning, via bland annat en riksorganisation mot könsstympning, påverkar tusentals unga flickor i Kenya. Hemma i Sekenani är hon numera en hjälte bland unga flickor. Hon är också den enda som studerar utomlands på universitet.

Via den gemensamma europeiska samarbetsorganisationen NOHA (Network of Humanitarian Action), går hon ett tvåårigt mastersprogram i International Humanitarian Action vid Uppsala universitet. När hon är klar i april 2019 har Charity studerat humanitär hjälp, jämställdhet, mänskligt rättsskydd, förvaltning och utveckling. Målet är att arbeta internationellt med jämställdhet, mänskliga rättigheter och utveckling.

Resan som Charity Resian har gjort sedan beslutet som 12-åring har varit omänsklig, men ändå värd varenda minut. Hon vill ge unga flickor hopp.

– Jag vill att de ska veta att det inte spelar någon roll var de kommer ifrån. Deras drömmar är viktiga och möjligheterna oändliga, säger hon.

Mårten Gudmundhs