Meny

Filosofisk resonans: 0m tro och vetande

Under tre söndagar riktar vi in oss på att behandla tänkandet om ägodelar, olika samlevnadsformer och artificiell intelligens.

Värdar: Carl Reinhold Bråkenhielm, professor emeritus, Lotta Knutsson Bråkenhielm, td

 

att beröras av ägodelar

”Kan föremål ge livet mening? Ja, under vissa villkor kan de ge dig självkänsla och livsmening; de kan bli ägodelar och värdedon. Men för att nå dit måste du lära känna dig själv och dina ägodelar på djupet. Det krävs existentiell städning – och förmåga att skilja mellan det meningsfulla och det triviala.”
Så skriver Tomas Brytting om sin bok Äga, leva, dö. Från föremål till ägodel.

Vissa föremål betraktas som heliga, så heliga att man inte får beröra dem. Andra är heliga i en betydelse som snarast är magisk så att man ska röra vid dem, t.ex. vissa helgonstatyer. Vardagliga föremål kan också vara heliga men kanske i en mer överförd betydelse, såsom ett barns teckning eller en gåva från ens själs älskade. Det är också uppenbart att vi berörs känslomässigt av konstverk och vackra föremål.
Men hur pass viktigt är själva ägandet? Och kan man bli för beroende av sina ägodelar? Går en del av en själv förlorad om man t.ex. förlorar sitt hem genom en ödeläggande brand? Att vi gärna vill äga saker tycks uppenbart men bör vi skämmas över detta behov? Är äganderätten en rätt eller en orätt?

Tomas Brytting, professor i organisationsetik vid Ersta Sköndal Bräcke högskola, Torbjörn Fagerström, professor em. i teoretisk ekologi vid Lunds universitet, Göran Lantz, professor em. i vårdetik vid Uppsala universitet.

Datum: Söndag 26 januari
Tid: 13.00–14.30
Plats: Storkyrkosalen, Trädgårdsgatan 9, Gamla stan


kärlek, beröring och olika samlevnadsformer

I sin bok Den rödaste rosen slår ut skriver Liv Strömquist att synen på kärlek förändrats och att man inte längre ser på den som en gåtfull, mystisk kraft som kan ta över ens liv. Istället förstås kärlek på ett mer rationellt och biologiskt sätt, såsom ofrivilliga kemiska reaktioner, vilket hon menar i förlängningen urholkar känslan och tron på kärleken.

Vare sig kärleken blivit avmystifierad eller inte, är det uppenbart att synen på kärlek, samlevnad och familjebildning förändrats genom tiderna. För femtio år sen var den heterosexuella kärnfamiljen den självklara samlevnadsformen, och alla drömde om att finna den rätta/rätte - av motsatt kön. Idag är heteronormen inte längre självklar men det råder fortfarande en utpräglad tvåsamhetsnorm. Drömmen om att finna den rätta/rätte lever kvar, men hen kan vara av samma kön. Andra samlevnadsformer diskuteras och praktiseras också, t.ex. polyamorösa förhållanden. Och många väljer medvetet att leva ensamma, att avstå från familj och barn.

Men hur är det egentligen? Är vissa samlevnadsformer ”bättre” eller mer ”naturliga” än andra, och i så fall varför? Kan man känna genuin och djup kärlek för endast en människa, eller kan man älska flera samtidigt? Finns det en begränsning av hur många ”stora kärlekar” man kan uppleva under ett liv? Vad säger religionen och vad säger vetenskapen?

Lovisa Bergdahl, docent i pedagogik, Södertörns högskola,
Peter Forsberg, präst i Västerås stift, Nils Uddenberg, professor.

Datum: Söndag 9 februari
Tid: 13.00–14.30
Plats: Storkyrkosalen, Trädgårdsgatan 9, Gamla stan


artificiell intelligens och mänsklig beröring

De flesta har väl som barn lekt med dockor och sökt värme hos mjukisdjur. På något sätt har träklossar och plastbilar inte gett samma närhet och trygghet. Att ett litet barn inte kan somna utan sin mjuka nalle är inte konstigt. Att barnet måste ha sin rosa plasthink i sängen torde vara ovanligare. Under 80-talet var det till och med populärt även för vuxna att ”adoptera” unika dockor. Dessa s.k. kålungar behandlades i många fall som levande barn. Ett annat exempel på hur konstgjorda varelser kan fylla en trygghetsskapande funktion är de sociala robotar som börjat användas inom äldre- och demensvården. En sådan robot kan inte endast utföra praktiska sysslor, utan har även en förmåga att interagera med människor, att uttrycka och läsa av känslor. Även om robotarna aldrig kan ersätta den mänskliga kontakten, vittnar personal om att de gjort patienterna gladare, lugnare och mer avspända, vilket höjt deras livskvalitet.

Människor, såväl små barn som vuxna och åldrande, har uppenbarligen stort behov av fysisk närhet, social kontakt och känslomässig beröring. Men måste alla dessa behov uppfyllas av andra levande varelser? Eller kan en robot eller nallebjörn lika gärna fungera som vän och samtalspartner? De flesta skulle kanske svara att konstgjorda varelser kan fungera som ett komplement, men var går gränsen?

Oliver Li, TD i religionsfilosofi, Uppsala universitet, Gunilla Silfverberg,
professor em. i vårdetik, Ersta Sköndal Bräcke högskola, Ather Gattami, AI-forskare vid Rise (Research Institutes of Sweden)

Datum: Söndag 3 maj
Tid: 13.00–14.30
Plats: Storkyrkosalen, Trädgårdsgatan 9, Gamla stan

enkel förtäring

I samband med Katedralakademin på söndagarna serveras enkel förtäring från 12.30. Frivillig gåva mottages tacksamt.