Kan pilgrimsvandring vara ett uttryck för omsorg?
Det kändes stort att få frågan om jag kunde skriva några rader kring omsorg utifrån pilgrimstanken och jag tänkte automatiskt att den frågan är ju enkel att bevara med ett ”Ja”. Pilgrimsvandring kan vara ett sätt att visa omsorg; både att visa omsorg mot sig själv och andra utifrån tänket att ha omsorg om hela sig själv till ande, själ och kropp.
Ordet pilgrim kommer från det latinska ordet perigrinus som betyder främling. Och det stämmer ju för alla föds vi utan att veta något om hur våra liv kommer att se ut, vilken familj vi föds in i, var vi ska bo och så vidare; för vi har ju ingen erfarenhet och inget facit. Allt gör vi en första gång. Livet blir ett enda stort utforskande där vissa saker gör oss gott och andra ger dåliga erfarenheter och lidande.
Prästen Hans-Erik Lindström samtalade i början av 1980-talet med några kompisar när de var ute och vandrande, om man kunde beskriva pilgrimandet utifrån vardagliga ord, vanliga substantiv. Och det var på så vis de sju nyckelorden kom till världen och jag tror inte att Hans-Erik där och då förstod att de skulle betyda så mycket som de gör idag. De nyckelord han myntade var:
Frihet, Enkelhet, Tystnad, Bekymmerslöshet, Långsamhet, Andlighet och Delande.
Frihet och omsorg – hur kan man visa omsorg mot sig själv i ordet frihet? Den frihet vi idag tror oss ha är ofta skenbar. Vår tidskomprimerade kultur gör oss ofta slavar under almanackan. När rationaliseringen och effektiviseringen får allt större utrymme och våra liv ska ”slimmas”, då hinner vi inte med oss själva. När valfriheten blir alltför stor i vårt individualistiska och pluralistiska samhälle blir människan ofta vilsen.
Var kan vi finna den plats där vi kan vara oss själva och vara tillsammans med andra. En plats med högt i tak, frihet att skapa, tänka och vara. Vetenskaplig forskning visar att vår hjärna, våra kroppar och vårt beteende påverkas av vår omgivnings storlek och utformning. Om det är högt i tak exempelvis när vi vandrar i Prästalund så gör det oss mer avspända. Ljuset påverkar också hur vi mår.
Att i en pilgrimsvandring ge utrymme och förståelse för att det finns något mer som ger mig frihet. Att förstå att yttre frihet och inre frihet inte är samma sak och att inre frihet är ett begrepp som måste funderas över och att släppa taget om kontrollen. Att låta oss bli beroende av något utanför oss själva. Att det finns någon som vill ge oss omsorg, uppmärksamhet och kärlek som inte förpliktar till en gensvarshandling. I mitt perspektiv handlar det om Gud.
Ett nyckelord som finns med är Långsamhet. Många av oss har bråttom i vardagen och det gäller för oss att finna ett lugnare livstempo för att orka allt det vi ska. Den inre långsamheten handlar om att kunna säga nej till det myckna runtomkring för att kunna finna vad som är det viktiga i livet. Att få tid att tänka tankarna till slut, att lyssna på en annan människas livsberättelse, att få tid för att fördjupa sin egen tro eller upptäcka naturen där man går. Att ta tid att se det vackra runtomkring. Att stanna upp och möta sig själv och sina egna tankar utan att bli rädd. Att våga gå lite långsammare både till kroppen och själen.
När vi är ute och pilgrimsvandrar kan det vara svårt att sakta ner sitt tempo för vi är så vana att gå fort, men att pilgrimsvandra handlar inte om att gå så långt som möjligt så fort som möjligt. Det handlar om att göra både en yttre och en inre vandring. När vi vandrar tillsammans blir det en gemenskap där det blir en gemensam angelägenhet att se till att alla orkar och att alla har det bra. Det är den som går ”långsammast” som bestämmer tempot och det finns något omtänksamt i det. Viktigt är att alla som går med vet förutsättningarna för själva vandringen:
Var börjar vi? Vilken tid har vi på oss? Vilket tempo går vi i? Behövs matsäck? Är det viktigt med bra skor? Var övernattar vi? Och så vidare.
Som ett snälltåg lever jag.
Korta resor, korta stopp, susar fram oseende, utsiktslös.
Går på. Går av. Ryckigt, hastigt, fridlöst.
Som en snigel vill jag leva.
En enda lång resa, med många rastplatser.
Seende, hörande, upplevande. Stadigt, långsamt, tidlöst.
Utrustningen som pilgrimen bär med sig är en talande bild av enkelhet. Ett par skor på fötterna, en stav i handen, en ränsel (ryggsäck) på ryggen, en hatt på huvudet och ett träkors på bröstet berättar om den livsstil som inte begär mer än en människa faktiskt behöver.
Dagens pilgrim har kanske mer med sig än dåtidens medeltida pilgrim, men tanken kring att inte släpa med sig onödiga saker i vår ryggsäck är ändå samma tanke.
Pilgrimen lär sig så småningom att man inte behöver särskilt mycket för att leva ett drägligt och gott liv. Ränseln på ryggen får inte innehålla för mycket för då blir det för tungt att gå. Om man samlar för mycket i sina lador, krävs alltmer energi att kontrollera, samla och spara.
Har vi för mycket i våra lador så att livet blir för tungt att bära? Ryggsäcken som gör att vi inte kan röra oss fritt för att vi inte orkar förflytta oss. Det hämmar oss. Hur kan man minska vikten i ryggsäcken så att vi kan må lite bättre? I dagens samhälle pratar vi mycket om konsumtion. Att det är viktigt att ha de senaste prylarna till exempel, men behöver vi verkligen det? Alla måsten och krav som tynger oss. Att vara perfekt hela tiden och det finns ju ingen som är det! Enkelhetens innebörd hjälper oss att fundera över vad vi kan plocka ut ur vår ryggsäck och hur vi blir av med det? Kommer vi ändå fram till dit vi ska utan att ha så mycket i vårt bagage?
När vi är ute och vandrar en flerdagars vandring finns det något som säger att ryggsäcken bör väga 10-15 % av vår vikt, annars blir det för mycket. Jag vet inte om det stämmer men det är en god tanke att bara ta med sig det man kan tänkas behöva. Det är inte bara den fysiska vikten som är bra att minimera, utan också den själsliga. Att vandra ute i naturen som Gud skapade, och skapar, ger en input till vår inre människa. Att pusta ut, att kunna andas, att fylla vårt inre med ny luft och andas ut det gamla. Att tillsammans med andra dela något som har blivit för mycket. Som gör att man inte orkar…
Ett kokt ägg, en nyskalad morot.
Några ostmackor, lite varm soppa.
En mugg kaffe och middagsrastens måltid är framdukad.
Delandet på en vandring har många perspektiv. Vi är alla barn av en individualisering som vuxit fram i vårt samhälle med jaget som det stora livsprojektet, där lojalitet degraderats mot kollektivet och auktoriteter. Det har också inneburit en avmattning i solidariskt tänkande. Ibland tycks det som om förmågan att bry sig om andra har minskat. Det verkar som det helt enkelt inte längre finns ork eller lust att ta del av andra människors liv, om det inte gagnar den egna personen. Vi tycks leva i självcentreringens och självförverkligandets kultur, där ord som medkänsla, utgivande och delande till stor del har försvunnit.
Det yttre delandets metafor är ryggsäcken. Under vår vandring delar vi med oss av vad vi har till våra medvandrare eller till och med till någon man möter längs vägen. I ryggsäcken finns allt man behöver för sin egen vandring, men det räcker också till att dela med sig av.
En gång på en pilgrimsvandring i Norge gick vi från från Stikklestad till Trondheim. Det var i slutet av juli och väldigt varmt. När det är varmt går det åt mer vatten än tänkt och ett flertal gånger var vi tvungna att knacka på stugdörrarna längs vägen för att vårt vatten nästan var helt slut. Och alla sa generöst: ”Kom in så fyller vi på!” Generositeten och välviljan att dela med sig var total. Jag tror det var på den vandringen jag lånade ut mina sandaler till en vandrare som behövde dem. Det är nästan alltid så att har man något så vill man dela det med sina medvandrare. Det spelar ingen roll om det är nötter, bullar, frukt, kaffe, strumpor eller till och med skor.
Det inre delandet berättar om möten med andra. Det som handlar om att dela ett stycke liv i ömsesidighet. Det är i relation vi blir till: det är i mötet med andra som vi växer och mognar som människor. När mötet sker mellan hjärtan och inte bara mellan huvuden – när det känslomässiga, intuitiva skiktet i vårt väsen möter medvandrares på samma plan, då berörs vi. Då får livet mening. Kanske det är det viktigaste en människa överhuvudtaget kan vara med om – att möta en annan på djupet. De människor vi mött på detta sätt göms och bevaras i våra hjärtan. Detta till skillnad från orden som bara går in genom ena örat och ut genom det andra, när vi enbart kommunicerar med förstånd och intellekt. För en människa som söker efter tillvarons mening blir mötet med levande Gud höjdpunkter på vandringen. Det kan ske i mötet med andra, i ensamheten under tystnaden, i bön eller under en meditation vid ett vattendrag. Möten berikar livet. Kanske är det bara i delandet av sorg som glädje kan uppstå: delandet av död som liv kan förstås, delande av mörker som ljus kan anas, delande av smärta som den djupaste mening kan uppenbaras.
Ord som empati och respekt finns med som ingredienser i delandet.
Ibland när man är ute och vandrar kan man möta en medvandrare som man aldrig mött förut. Och under vandringen delar man tankar, funderingar och upplevelser om sitt eget liv med denna främling. Man möts och man skiljs och det sker ett delande av liv, och kanske tro, under några timmar som är byggt på generositet att dela med sig av sitt eget till någon annan.
Organisation, struktur och budget. Projekt, planering och utvärdering. Administration, kontroll och byråkrati. Några nyckelord för förståelsen av det samhälle vi lever i idag. Ramar och verksamheter behövs naturligtvis, men när infrastrukturen – medlen – alltmer blir själva målet, när metoder blir livet – då börjar ett samhälle förlora sin själ. Är det därför människor går omkring med halvt frusna själar, för att man bekymrar sig för utanpåverk, medel och metoder snarare än för målet – själva livet?
Bekymmerslöshet är ett härligt ord och jag tycker vi saknar det i vårt vanligaste ordförråd. Begreppet är kanske för många förknippat med Rasmus på luffen och Oskar eller björnen Baloo i Djungelboken.
”Var nöjd med allt som livet ger.
Och allting som du kring dig ser.
Glöm bort bekymmer, sorger och besvär.
Var glad och nöjd för vet du vad,
en björntjänst gör ju ingen glad.
Var nöjd med livet som vi lever här.”
Begreppet är förknippat med någon som vet att ta dagen som den kommer. En som lärt sig att leva i nuet. Och hur svårt är inte det! En som inte bekymrar sig nämnvärt om morgondagen. Ni vet den här personen som säger: ”det ordnar sig nog”. Det är som att bekymmer (som vi naturligtvis har allihop) och bördor sätts i ett nytt perspektiv. I evighetens perspektiv väger våra bördor inte så mycket. Förmågan att leva i nuet leder oss in på existentialistens väg. Att våga stå kvar. Att vara närvarande i det du gör. Släpp taget om det du inte kan påverka. Var som du är. Njut av det du ser och vandrar i.
Det handlar inte om slapphet, likgiltighet eller ansvarslöshet. Det handlar om förmågan att vara närvarande i det som sker.
Vid en av mina första vandringar var det en man som sa till mig: ”Ingela, lyft blicken! Sluta att gå och se på marken. Lyft blicken och se allt det vackra runtomkring dig”. Dessa ord har betytt mycket för mig, både som bild över livet självt och att försöka leva i nuet.
Att våga lyfta blicken från våra livs bekymmer. Kanske dela bördan med andra. Att släppa på kontrollen och alla måsten.
Det eviga ljudbrusets kultur har ockuperat praktiskt taget hela vårt vardagsliv. Överallt hörs musik som ingen egentligen vill lyssna till. Även på hemmaplan är det så; ett ständigt flöde av ord och musik, ofta i bakgrunden, som om vi vore rädda för att tystnaden skulle avslöja oss själva i den ytliga kultur som är vår. Tystnaden har blivit en bristvara.
En skogsdunge är en bra bild för att beskriva tystnadens läkedom för kropp, själ och ande. Mitt inne i skogen, långt bort från stora vägars buller, hörs bara prassel i löv och fågelsång. Som om öronen blev hörande igen efter att ha varit igenkorkade av allt tidigare ljudbrus. Stillhet och lugn, vila och tystnad.
När man väl lärt sig umgås med tystnaden som en välkommen vän, tonar jakten på ny information, upplevelser och ljudintryck bort. Den som en gång insett och prövat på tystnadens välgörande inverkan på hela människan, har i en mening blivit beroende av den. I den inre tystnaden möter vi inte bara oss själva mer öppet än tidigare, utan även varandra. Den ordlösa gemenskapen under en vandring på vägen eller under livet talar ofta mer än tusen ord och svetsar samman människor på ett förunderligt sätt. I tystnaden mötte människan lättare Gud. I viskningen, i bäckens porlande, i själens längtan, hörs hans röst tydligare än annars. Det som händer med oss är en slags andlig och mental friskvård.
De flesta pilgrimsvandrare som jag mött uppskattar denna tystnad mer än något annat, så vid varje vandring finns alltid en kortare eller längre stund i tystnad. Oftast kan man få ett bibelord eller en tanke att fundera över kring dagens tema.
Tänk att man kanske är 15 pilgrimer som går tillsammans på en vandring och det är ordlöst. Man hör sina egna fotsteg och tillsammans blir det en rytm. Man går i tystnad och lyssnar på vindens sus bland lövträden. Man kan höra granen knirka och man upptäcker en ekorre på sin ”tallegren”. En otroligt läkande gemenskap och man talar till varandra utan ord. Har du inte prövat på så gör det!
Det sista ordet i de sju nyckelorden är andlighet. Biskop emeritus Martin Lönnebo har skrivit fritt översatt:
Helheten är mer än delarna. Precis som tavlan Mona-Lisa är mer än dess färger, tavelram och motiv, är livet mer än dess biologi, fysisk och psykologi. En sekulariserad världsbild, styrd av givna, naturvetenskapliga lagar har fråntagit människan en del av hennes värde. Av Kopernikus lär vi att människan inte är mer än ett dammkorn, av Darwin att hon inte är mer än ett djur, av Marx att hon inte är mer än materia, av Freud att hon inte är mer än sin sexuella lust, av kapitalismen att hon inte är mer än konsument och producent. Men människan är mer. Hon är en andlig varelse.
Människan är en andlig varelse som söker sin existens, som söker sina rötter och mening. När man som pilgrim är ute och vandrar i Guds skapelse, som fortfarande är i pågående, finns det samklang mellan oss och naturen. Inte minst under dessa pandemitider har svenska folket sökt sig till naturen. Aldrig har så många varit ute och vandrat i fjällen, eller i skog och mark på hemmaplan. Aldrig har så många köpt båt och farit ut på havet. Det är något inom oss som längtar.
Tänk att sitta i en blåsippsbacke och fascineras av blommornas skönhet, att kasta av sig svettiga kläder och hoppa ner i en vanlig svensk insjö, att gå och andas in livgivande syre, att vid en rastplats krama en gran ute i skogen och få dricka sig otörstig ur en klar rinnande källa – det är att vara nära livets ursprung – att vara nära Gud själv.
Att söka livets djup, att söka bortom det omedelbart synliga handlar inte om att utesluta världen. Det handlar om att innesluta den. Vi är alla en del av skapelsen. Vi hör ihop med den. Andligheten ligger nära den mer mystiska erfarenheten att allt i skapelsen hör ihop – en holistisk upplevelse.
Jag har försökt beskriva lite kring omsorgen om oss själva och omsorgen om våra medmänniskor i pilgrimskapet och tänkte avsluta med en dikt kring de sju nyckelorden som en man vid namn Kjell Olof Bohlin skrivit:
Den pilgrim som vandrar är på väg att återerövra delar av livets rikedom och innersta mening.
Andlighet – ett liv som är mer än yta och konsumtion
Bekymmerslöshet – att söka själens vila i en tid av rastlöshet
Delande – en vilja att berätta om livets hemligheter
Enkelhet – livsstil som vågar trotsa själviskhetens välfärd
Frihet – förmåga att bejaka beroende och samspel.
Långsamhet – en vila i hoppets rytm när kraven ständigt växer
Tystnad – en väg till läkedom när ordflödet ger sår
Text: Ingela Fransson, diakon