30 år i församlingens tjänst
– Nu väntar ett nytt kapitel för Ingela
Den 1 januari 1995 sker något historiskt i vad som då hette Starrkärr-Kilanda kyrkliga samfällighet: för första gången anställs en vigd diakon, nämligen Ingela Fransson. Det diakonala arbetet var dock inget nytt, sedan innan arbetade en församlingsassistent med diakonala arbetsuppgifter. Valet att fullfölja diakonvigningen var dock inte helt självklart för Ingela. Inför vigningen bad hon den dåvarande biskopen om ett års betänketid – något han aldrig hade varit med om tidigare! Men förvånat sa ja till.
”Jag kände att jag behövde fundera över mitt kall och om kyrkan skulle acceptera mig,” säger Ingela.
Under detta betänketidsår arbetade hon i Gårdsten som diakonimedarbetare, inriktad mot invandrare och asylsökande. Där trivdes hon mycket bra och fick bland annat vara med och anordna läxläsning och utbildningar tillsammans med Vuxenskolan.
Första tiden som diakon – en utmaning från start
När Ingela tillträdde sin tjänst i Starrkärr-Kilanda var hennes huvudsakliga uppdrag att göra hembesök. Det visade sig dock snart att man redan hade en mycket stor besöksverksamhet i kommunen, med hundratals ideella som gick hem till församlingsbor. Ingelas nya arbetsuppgift kändes därför inledningsvis något överflödig. Under sina första 1,5 år hann hon starta upp flera nya verksamheter, bland annat så kallade Leva vidare-grupper för sörjande. Strax därefter gick hon på föräldraledighet – en paus som skulle återkomma ett par gånger med tanke på hennes växande familj.
Format sin egen tjänst
Under sina 30 år i församlingen har Ingela haft stora möjligheter att forma sin tjänst efter egna intressen och visioner. Hon beskriver sig själv som en ”doer”:
”När jag får en idé vill jag gärna verkställa den så snabbt det går. Jag brinner framför allt för öppna verksamheter.”
Ett av många exempel på detta driv är satsningen Friskvård för själen – en slags After Work för kvinnor mitt i livet, som hon startade tillsammans med en folkhälsoplanerare i kommunen. Kvinnor som vanligtvis inte syntes i församlingens övriga verksamheter dök upp för föreläsningar, chokladprovning och filmvisning. Ingela avslutade alltid träffarna med en kort andlig reflektion, ord för dagen.
Ett annat exempel på Ingelas förmåga att få projekt i hamn är Frälsarkransvandringen på Starrkärrs kyrkogård. Det var från början organist Sabina Nilsson som sett något liknande på en annan plats och föreslog att en sådan borde finnas även i vår församling. Och Ingela var inte sen att nappa på Sabinas förslag och sagt och gjort, kort därpå var projektet i full gång.
“Och tack vare hjälp från vaktmästeriet gick allting smidigt och snabbt” berättar Ingela entusiastiskt.
Pilgrimsvandringar och öppna dörrar
En av de verksamheter som verkligen kommit att prägla Ingela är pilgrimsvandringarna. Redan 2008 började hon och kollegorna vandra och den första vandringen var i Vättlefjäll. När Pilgrimsled Göta älv (dåvarande Lödöseleden) växte fram runt 2013-2014 började församlingen att hålla vandringar längs den leden. Idag har man ett avtal med Västkuststiftelsen som ansvarar för att leden hålls igång och att pilgrimsvandringar anordnas i ett kristet perspektiv. För Ingela har just dessa vandringar varit höjdpunkter:
”Det är nog det roligaste jag har gjort. Att möta mängder av olika människor, även de som inte har någon direkt koppling till kyrkan.”
En hjärtefråga: samtalen med människor
Trots alla verksamheter och projekt är det ändå det enskilda samtalet med människor som Ingela värdesätter högst:
”Det har varit en förmån att få lyssna till människors berättelser och gå med en bit på deras väg. Att få vara en trygg punkt.”
Att bära på svåra upplevelser, som när hon lämnat dödsbud genom POSOM-gruppen eller stöttat familjer i akut kris, har också krävt stöd och handledning. Ingela framhåller vikten av att vårda sig själv för att orka vårda andra, och konstaterar att hon alltid fått möjlighet till egen själavård via arbetet.
Arbetsledare och drivkraft
Under åren har Ingela också varit arbetsledare vid flera tillfällen, både i Starrkärr och i Älvängen. Ibland har arbetsuppgifterna varit väldigt praktiska – som när hon såg till att köpa in en tvättmaskin till expeditionen så att ingen längre behövde ta hem och tvätta kyrkans textilier.
I grunden handlar hennes diakonala kallelse om att ständigt vara öppen för människors behov, om att våga testa nytt och inte låta rädsla för felsteg hindra utvecklingen.
”Man kan faktiskt misslyckas också, och det är ingen fara. Det har jag aldrig varit orolig för” säger Ingela.
Förändringar i samhället och Svenska kyrkan
Mycket har hänt sedan 90-talet. Idag kommer fler till kyrkan för samtalsstöd och ekonomisk hjälp, och kyrkan möter nya typer av social och existentiell utsatthet. Samtidigt har Svenska kyrkan som organisation blivit en mer strukturerad arbetsgivare med mer administration.
Ingela konstaterar att hon oftast fått gehör för sina idéer. Det är en av anledningarna till att hon stannat så länge på samma arbetsplats:
”Min arbetsgivare har lyssnat till mina visioner och inte satt käppar i hjulen. Hade det inte varit så hade jag nog inte kunnat vara kvar.”
Diakoni är hela församlingens ansvar
Ingela betonar att diakoni inte bara handlar om en anställd diakon, utan om ett gemensamt förhållningssätt – hur vi bemöter varandra:
”Gud uppmanar oss att ta hand om varandra. Att vara diakon är ett specifikt uppdrag, men diakoni är något större – något vi gör tillsammans.”
Hon bär med sig en stark övertygelse om att tron bär, oavsett hur tillvaron ser ut. Ingela har en favoritpsalm, från klostret Taizé i Frankrike, vars budskap blivit lite av hennes signum och som hon gärna vill dela med sig av:
“Känn ingen oro, känn ingen ängslan. Den som har Gud kan ingenting sakna. Känn ingen oro, känn ingen ängslan. Gud, din Gud, bär allt.” (Sv. Ps. 773)
Framtiden i en ny riktning
Nu väntar ett nytt kapitel för Ingela. Hon kliver av sin tjänst efter 30 år, fylld av både tacksamhet och vemod. På frågan om vad hon kommer sakna mest svarar hon utan tvekan:
”Människorna. Jag har fått följa familjer i decennier, möta människor i glädje och sorg. Det är klart att jag kommer sakna det.”
Även om hon inte blir kvar som anställd, kommer hon fortsätta som ideell inom församlingen i helgbibelskolan. Engagemanget och värmen som hon spridit under de här åren är något församlingen bär med sig. Hennes drivkraft, nyfikenhet och förmåga att snabbt omsätta idéer i handling har satt tydliga avtryck i Starrkärr-Kilanda församling – och kommer förmodligen göra det var hon än befinner sig.
Text: Åsa Westerstad, kommunikatör