Bibelberättelser
Varje gång ett barn föds så påminns vi om vilket mirakel det är. Att bli förälder väcker så många starka och djupa känslor inom oss. Behovet av att skydda, hjälpa, trösta och finnas nära.
I Bibeln finns berättelser om att bli förälder. Det är berättelsen som fanns på kortet du fick hem – om Maria, Jesus mamma, dels hennes möte med ängeln Gabriel, dels hennes möte med släktingen Elisabet.
Det finns påfallande många berättelser om föräldrapar som haft svårt att få barn; Abraham och Sara som till slut får sonen Isak, Elkana och Hanna som till slut får sonen Samuel och sedan ytterligare tre söner och två döttrar.
En berättelse handlar om att efter svåra förluster få barn som ger tillbaka livsglädjen; det beskrivs hur Job döper sina flickor till Lillduvan, Kanelblomman och Sminkdosan. Job får söner också men deras namn saknas.
Två kvinnor brister ut i lovsång i samband med att de får sina barn: Hanna och Maria.
Hannas lovsång handlar om befrielsen från den skam hon känt som barnlös och om Guds trofasthet. Gudsbilden i Hannas lovsång är komplicerad för oss som lever idag. Bland annat står det ”Herrens skyddar sina trognas steg, men de onda går under i mörkret, av egen kraft lyckas ingen.” (1 Samuelsboken 2:9).
Vår egen erfarenhet säger oss att trots att vi tror, drabbas vi av motgångar och förluster och att det onda kan få stort spelrum utan att stoppas.
Det som är fint i Hannas lovsång är att lovsången lyfter den lilla människan och låter henne få det bättre, synd bara att det blir på bekostnad av de som haft det bra.
Ibland får vi lyfta ut de bitar ur en Bibeltext som hjälper oss och lämna de andra bitarna utan dåligt samvete. Det viktiga är att aldrig använda Bibeltexter för att göra någon annan människa illa.
Förälder och den egna tron
Mycket av det vi gjorde innan vi fick barn får stå tillbaka så fort barnet kommit till oss. Upplevelsen av att sakna tid är en vanlig erfarenhet. När det saknas tid till att göra det viktigaste och nödvändigaste hur ska det då få plats att också ta tid för vår tro?
Kan det vara så att det andliga livet får stå på vänt tills barnet blivit större och mer självständigt? Det beror på vad vi menar med det andliga livet. Det blir färre meditationer, längre tid går mellan besöken i kyrkan och det är svårare att få tiden att räcka till att läsa och lära sig mer.
Samtidigt är småbarnstiden en skola för det andliga livet ur en annan synvinkel. Främst för att vi hela tiden gör saker för andra. Praktiska småsaker. Inga storverk. Enkelt tjänande som ingen kommer tacka oss för. Vågar vi ha våra sinnen öppna så kommer vi också se möjligheterna till självkännedom. Vårt tålamod, vår vilja till uppoffring och vår godhet kommer att prövas.
Risken är stor att dessa dygder skulle behöva vara större. Det fina är att när vi upptäcker det så lovar Gud att finnas nära med förlåtelse, upprättelse och kraft. Det är när vi vågar se sanningen om oss själva som vi också kan uppleva nåden.
Bön
Gud, det är så svårt att känna din närvaro
när vardagens måsten tar över.
Det är så svårt att vara snäll mot mig själv
och acceptera att jag inte alltid räcker till.
Att disken blev kvar efter middagen.
Att dammråttorna växer och virvlar.
Att mycket av det jag tänkt göra aldrig blir gjort.
Att min frustration går ut över de människor jag älskar mest.
Att dagen slutar med tårar över min otillräcklighet.
Jag behöver påminnelsen om att jag får
vända mig till dig med alla mina känslor.
Att du älskar mig som den jag är.
Att du lyssnar med din kärleksfulla blick på mig.
Att du fortsätter att tro på mig även när min egen tro vacklar.
Hjälp mig att finna mig själv i Dig,
och Dig själv i mitt innersta.
Amen.