WHO (World Health Organization) för ett antal år sedan ville utveckla ett slags mätinstrument för att kunna jämföra människors självskattade hälsa i olika länder. Man definierade då åtta dimensioner som viktiga för den existentiella hälsan:
- Hopp – en känsla av att det nog kommer att gå upp en sol i morgon också, så det finns anledning att hänga med lite till.
- Helhet – en samhörighet mellan det fysiska, mentala och det känslomässiga. Att det jag tänker, känner och gör hänger ihop.
- Harmoni – ett tillstånd av att här får jag vara mig själv. Här kan jag landa.
- Förundran – att kunna ta in världen med barnets nyfikenhet. Att kunna känna förundran över en vacker ros eller vårens första tussilago.
- Mening med livet – att vila i att det finns en mening med varför jag finns här. Oavsett om det är att vara en bra vän eller att ta hand om min hund.
- Andlig styrka och kontakt – att jag ingår i ett sammanhang som är större än jag själv.
- Personlig tro – att jag har en livskarta, inte bara för det jag upplevt, utan också för det som jag ännu inte har upplevt.
- Gemenskap – att känna att jag är del av något större, ett vi. Det kan vara att göra något för andra. Att få syn på sin egen funktion i världen.