Tacksägelsedagen är traditionellt en dag där vi tackar för Guds goda gåvor till oss. Tackar för skörden, för äpplena, allt det som vår skapelse och vårt arbete ger. Allt som vi får att leva av och glädjas över. Det blir en dag där vi bär fram gåvor till altaret och lyfter dem i tacksamhet till Gud. Vår skapelse är fantastisk och den ger oss så mycket gott. De färgsprakande träden är som en naturens lovsång den här årstiden.
I evangelietexten idag handlar det om lovsång. Människorna prisar Jesus som Guds son, och det provocerar vissa. Några fariséer ber dem att vara tysta, ber Jesus att tysta dem som prisar honom. Men Jesus förklarar att lovsången till honom kan inte upphöra. Det vore att förbjuda lovsång till Gud själv. Det kan ju ingen människa i världen stoppa. Stenarna behöver inte sjunga, för hela skapelsen prisar sin Gud.
Att hela skapelsen prisar Kristus, blir innebörden av Jesu ord i evangeliet. Det är ett anspråksfullt uttalande. Det innebär att Kristus är Gud själv. Vi påminns denna dag om att lovsång inte bara innebär en allmän tacksamhet över livet, utan att lovsången har en tydlig riktning. Lovsången har en mottagare. Lovsången riktar sig till Gud. Den Gud som ger oss allt. Hur uttrycker vi då vår tacksamhet till Gud? Hur kan vi tacka vår Gud? Jo, genom gudstjänst, lovsång och bön inför vår Gud. Firandet av eukaristin, nattvarden, som ju betyder tacksägelse. Men vi tackar också genom Gudstjänst för vår nästa. Genom att vi ger av vårt liv och vår glädje, också till en medmänniska. På så sätt kan vi låta våra liv bli en lovsång till Gud.