Lukasevangeliet kapitel 1, vers 67-80
Idag på Johannes döparens dag får vi i evangeliet lyssna till hans far, Sakarias, lovsång. Sakarias har precis tagit emot barnet och fylls av helig Ande och lovsjunger. Elisabet och Sakarias har länge önskat ett barn men inte kunnat få något. Trots att Elisabet är gammal blir hon gravid, efter att Sakarias mött en ängel, och de får sonen Johannes. Johannes som ska bli profet och bana väg för Jesus. Jesus som också är Johannes kusin.
Sakarias och Elisabet var judar och levde med tron på den Gud som det berättas om i den hebreiska Bibeln, det som vi kallar Gamla testamentet. De levde med de skrifter som berättar hur Herren Gud ingår förbund med Abraham och lovar honom välsignelse. Den Gud som befriat israeliterna ur slaveriet i Egypten och ingått förbund med dem.
När Sakarias får ta emot sin son Johannes känner han igen den Hebreiska bibelns Gud. Den Gud som håller sitt förbund, en Gud som visar barmhärtighet som han har lovat. Det är inget gammalt med gamla testamentets texter, det är ett högts levande Guds löfte som Sakarias och vi påminns om. Och Sakarias brister ut i lovsång och sjunger att Herren ska komma ned från höjden som han lovat. Idag i midsommartid, när det är som ljusast får alltså vi en aning om julen, den högtid som firas årets mörkaste tid. Den tid då Jesus Kristus, Messias föds. Jesus Kristus som visar på Guds barmhärtighet. Kristus som är Gud hos oss.
Johannes Döparen växte upp och förkunnade budskapet att Guds rike var nära. Han uppmanade människor att omvända sig, göra sig redo för att ta emot Gud. Att söka försoning med Gud, Frälsaren kommer. Det är också de Guds löften som Sakarias idag sjunger om och som evangeliet ger oss hopp om. Kristus kommer och vänder mörker till ljus.
Tillsammans med Sakarias får vi idag stämma in i lovsången, om hoppet om en Gud som är barmhärtig. En Gud som vi i midsommartid också anar i den vackra skapelsen. En Gud som kommer med sin räddning som han har lovat. En Gud vars rike är nära.