För min del lite extra, då jag började en ny tjänst i Sotenäs pastorat i slutet av augusti. Jag känner mig mycket väl mottagen och ser fram emot hösten som jag annars inte är så förtjust i, när vi kommer till den sena höstens ofta gråa regnväder. Då flyr jag gärna till värme och ljus för ny energi. Annars gillar jag att vara ute i naturen och hoppas på en vinter med möjlighet till både skid- och skridskoåkning.
Vid allhelgonatiden tänder vi ljus både inne och ute för att lysa upp. När mörkret sluter sig omkring oss är det fint att få tända ljus på gravarna eller hemma, sörja och tänka på dem som gått före oss och be för dem vi saknar.
Vi kan också få vara ljus för varandra. När det är som mörkast är ljuset som närmast, det gäller bara att upptäcka det tillsammans. När vi vilar och låter lugnet sänka sig kan tanken få ro. Vi kan lyssna inåt på vad Gud vill säga till dig och mig, istället för att ha bråttom och springa förbi. Gud hörs oftast i den stilla susningen och inte i stormen. I de små och vardagliga sakerna kan vi upptäcka Guds storhet.
”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”. Så står det i Johannesevangeliet 1:5. Tänk om vi kunde lita på det och vila i att ljuset segrar över mörkret! Det slutar inte med mörker och död – ljuset kommer att segra, trots
att det kan verka mörkt ibland.
Var ett ljus i mörkret för någon!
