Varma sommardagar erbjuder många kyrkogårdar svalka under grönlummiga träd, men också intressanta promenader bland gravarna. Märkliga upptäckter kan då göras. Det gäller såväl kända som okända människors gravar. Tankeväckande inskriptioner och originellt utformade gravvårdar stämmer till eftertanke. Solna kyrkogård erbjuder mycket i den vägen att upptäcka och begrunda.
Länge var Solna kyrkogård liten och omfattade endast den närmaste marken runt kyrkan. 1701 inhägnades den, bland annat för att hålla betande kreatur borta från gravarna. På en karta från 1733 syns hur liten den var. Kaplansgården öster om kyrkan, där nuvarande kyrkogårdsförvaltningen har sina lokaler, låg då utanför kyrkogården. Numera breder kyrkogården ut sig betydligt mer åt öster nedanför Karolinska sjukhuset i söder. Mot norr byggdes 1938-39 en kyrkogårdsmur, som löper utmed Solna Kyrkväg. Norr om denna väg breder Norra Begravningsplatsen ut sig. Idag finns det drygt 8 000 gravplatser på Solna kyrkogård.
Solna kyrkogård hade länge en lantlig prägel omgiven av skog, mjuka kullar och beteshagar. Ännu på 1960-talet beskrevs den ha ”mjukheten hos en lantkyrkogård, famnad av den uråldriga rundkyrkans mäktiga silhuett”. En person som i slutet på 1700-talet, blev mycket förtjust i landskapet, som omgav Solna kyrka och kyrkogården, var publicisten och bibliotekarien Carl Christoffer Gjörwell (1731-1811). Denne kallades ”de lärda mödors patriark” och var en god representant för den svenska romantiken. Sommartid bodde han i Solna, bland annat i ett torp vid Karlbergs slott. Genom sin son och sin svärson hade han också anknytningar till Solna. Hans son arkitekten Carl Christoffer Gjörwell, d.y. (1766-1837) ritade flyglarna till Karlbergs slott, Hercules-templet i Karlbergsparken och Eko-templet i Hagaparken. Hans svärson krigskommissarien Carl Gustav Almquist, far till skalden och författaren Jonas Love Almquist, var en tid förvaltare på Haga. Han var gift med Gjörwells äldsta dotter Britte-Louise.
Ännu inte femtio år fyllda bestämde sig Gjörwell för att skaffa sig en familjegrav på Solna kyrkogård. Den ligger inmurad vid Solna kyrkas södervägg med en gravsten med de latinska orden ”SIBI ET SUIS” (åt sig och de sina). Dit brukade han vallfärda och sätta sig på en bänk mellan två lindar, som hans son hade planterat. Där satt han och njöt av hur vacker Solna kyrkogård var. I brev till en dotter i Norrköping beskriver han sin väg till graven om sommaren och hur han vandrar genom en skön och lugn landsbygd med åkrar och ängar. Deras fägring, framhåller han, vittnar om skaparen, ”som öppnat sin välgörande hand, hugnat jorden med regn och önskeligaste väderlek”, (dvs. låtit jorden få regn och god väderlek). När han suttit en stund på sin bänk framför sin grav, vandrar han tillbaka genom den ”mörka Solnaskogen förbi Norrbacka”, och han slutar med orden: ”Man må icke vara rädd för döden …”. Två av hans nära släktingar begravdes före honom, först hans mor och sedan hans äldsta dotter, skalden Almquists mor. 1811 var det hans tur att följa dem. 1901 gravsattes stoftet efter Jonas Love Almquist framför morfaderns grav. Han hade dött 1866 i Bremen på väg hem till Sverige från sin landsflykt i Amerika. Almquists grav har en liggande sten, som pryds av en ros i relief, symboliserande hans verk Törnrosens bok. På så sätt omges Gjörwell även efter sin död, av sina nära och kära, mor, dotter och barnbarn.
Det var inte bara den sentimentale romantikern Gjörwell som tilltalades av den lantliga och pastorala idyllen kring Solna kyrka och dess kyrkogård. Det gjorde även många konstnärer, dekorationsmålare och arkitekter, som åt eftervärlden lämnat åtskilliga oljemålningar, akvareller, etsningar eller skisser med avbildningar av kyrkan och dess omgivningar. Bland de mer kända konstnärerna märks en akvarell av Elias Martin (1739-1818), där man ser klockarbostaden till höger. En annan är den produktive Carl Johan Fahlcrantz (1774-1861). En av hans oljemålningar (”Skördetid”) från 1855 visar hur en åker framför kyrkan skördas. Landskapsmålaren Carl Abraham Rothstén (1826-1877) inspirerades av kyrkan och kyrkogården klädd i vinterskrud och målade detta en vinterkväll 1872, då solen höll på att gå ned. Samma år, men under sommarhalvåret, målade han kyrkan och landskapet runtomkring. Den tavlan tillhör Solna Hembygdsförening, som har sina lokaler på Charlottenburgs gård i centrala Solna. Där hänger flera oljemålningar, de flesta från 1800-talet, som avbildar landskapet och byggnaderna runt om Solna kyrka. Kyrkan var på den tiden vitkalkad. En av dessa tavlor målad 1855 av signaturen LAW. visar mycket av landskapet kring kyrkan, sett från söder. En höskrinda rullar på en landsväg och bakom skrindan springer en hund. Några kor betar fridfullt på en äng nära vägen. I bakgrunden till höger syns Solna kyrka. Idag är detta landskap helt borta och genomkorsat av trafikleder, järnväg och bebyggelse. Det gäller även den mörka Solnaskogen som Gjörwell nämner.
Omkring sekelskiftet runt 1800 började det bli trångt på kyrkogårdarna i Stockholm och då valde många stockholmare, som tillhörde de högre stånden och det burgna borgerskapet Solna kyrkogård som sin sista viloplats. Under loppet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet ledde detta till att det uppstod en så stor trängsel mellan gravarna runt kyrkan, att den liknades vid ”ett gammalt fullproppat förmak eller en borgarbal på Börsen”. Så beskrev DN-journalisten Eva von Zweigbergk (1906-1984) Solna kyrkogård, där hon också själv är begraven. Sida vid sida vilar fridfullt män och kvinnor i rikets tjänst, höga ämbetsmän, präster, militärer, konstnärer, författare, forskare, musiker, politiker m fl. Här har de funnit den eviga friden. Detta uttrycks i följande inskription på gravstenen över presidenten i kommerskollegium Fredrik Åkerman (1800-1877):
Begärens och stormarnas ilar
och jordiska sorgen och fröjden
de störa ej stoftet som hvilar
ej anden som lefver i höjden
Bredvid denna grav finns en gravsten över en ung kvinna, som dog endast 17 år gammal, Clara Maria Benedicks (1820-1837) också den försedd med en dikt:
Du är ej borta, sofver blott
I modrens famn som före gått
Och vinkar oss som lefva qvar
Tills Gud om oss beslutat har
Det går att utläsa mycket om gångna tiders bruk och samhällsskick genom att studera gravstenar på en kyrkogård. Det gäller även de som kanske inte ser så märkvärdiga ut. Som årsringar breder gravarna ut sig över kyrkogården med de äldsta närmast kyrkan, ju närmare den desto ”finare” personer. Några av dessa ska här särskilt uppmärksammas.
Framför kyrkan reser sig flera höga gravstenar. Här märks bland annat de över arméofficeren, politikern och skriftställaren Johan August Hazelius (1797-1871), far till Arthur Hazelius, Skansens grundare och över generalen och diplomaten Johan Peter van Suchtelen (1751-1836), en holländare i rysk tjänst. Mitt emot hans grav står gravstenen över en av Sveriges mest berömda vetenskapsmän, Jakob Berzelius (1779-1848), kemins fader. I livet träffades Berzelius och van Suchtelen regelbundet i Vetenskapsakademin, där de båda två var medlemmar, Suchtelen som matematiker invald 1817 och Berzelius invald redan 1808 och ständig sekreterare sedan 1819. Även efter döden har de genom sina nära placerade gravar kontakt med varandra.
Av kyrkogårdens kända kvinnor kan särskilt Lina Sandell (1832-1903), psalmboksförfattare och diktare nämnas. Hennes psalmer sjungs än idag. På hennes grav är de första orden i ”Tryggare kan ingen vara” ingraverade. En annan känd pionjärkvinna är Sveriges första kvinnliga läkare, Karolina Widerström (1856-1949). Dessa två kvinnor är betydligt mer kända idag än vad många av de män är vars gravar ligger närmare kyrkan. De är också mer kända än den kvinna som ligger begravd alldeles intill kyrkan på dess södra sida. Det är konstnären ”målarinnan” Hildegard Thorell, född Bergendal (1850-1930). Hon var mest känd som porträttmålare. Hennes ansikte är avbildat i profil och inramas av en medaljong. En byst av hennes man häradshövdingen Reinhold Thorell (1839-1914) står på en piedestal och visar ett mansansikte med väl ansade mustascher. Här är både man och kvinna avbildade så som de nog såg ut i livet. Det är en påkostad grav, som också vittnar om att de hade råd med en grav alldeles intill kyrkan. Den visar också på en trend som blev allt vanligare under 1800-talets senare del och in på 1900-talet att avbilda den dödes ansikte och att ofta placera det i en medaljong. Det finns flera exempel på detta på Solna kyrkogård.
På den norra sidan av kyrkan nära kyrkomuren vilar en av Sveriges mest kända tonsättare och tillika klarinettist Henrik Bernhard Crusell (1775-1838). Han har fått en ganska liten och oansenlig, men originell gravvård. Som enda inskription står hans namn ”B Crusell” inramad av en orm som bildar en cirkel kring hans namn. Överst på gravstenen är en stjärna i guld ingraverad. I närheten av Crusells grav, ligger gravarna tätt. Eva von Zweigbergks liknelse att kyrkogården blev som ”ett gammalt fullproppat förmak” blir här tydligt åskådliggjort.
Solna kyrkogård speglar väl olika samhällsförändringar ända fram till vår tid och möter även pågående behov av förändringar. Under loppet av 1900-talet blev kremering allt vanligare. På Solna kyrkogård inrättades därför en minneslund för detta 1971. Intill den finns en barnlund avsedd för dödfödda barn. Den tillkom 1985 som ett samarbete med Karolinska sjukhuset. 2007 anlades en askurnlund, som kan beskrivas som en individualiserad minneslund i så måtto att det finns en namnplatta med den avlidnes namn, där gravurnan nedsänkts.
För den som vill upptäcka mer av Solna kyrkogård rekommenderas en skrift ”Solna kyrkogård”, utgiven 2003 av kyrkogårdsförvaltningen. I den får man en god överblick över vilka som ligger begravda på kyrkogården från 1700-talet fram till våra dagar och hur den har förändrats över tid. I den föreslås fyra kyrkogårdsvandringar. Skriften kan köpas i Solna kyrka.
.jpg?DoProcessing=&w=1680)