Påskdagen, Kristus är uppstånden
Påskgudstjänst 20 april 2025
Inledningsord
Sedan gammalt är det så att kyrkoherden i
Solna utnämns av Kungen till
slottspredikant här i Ulriksdals slottskapell.
I sommar börjar jag ett nytt jobb som
stiftsadjunkt och kommer att arbeta med
organisations- och ledarskapsfrågor i
Västerås stift, där jag en gång prästvigdes.
Därmed är det nu sista gången jag får
tillfälle att, med tacksamhet och glädje,
ställa mig här i predikstolen som
slottspredikant vid Ulriksdals slottskapell.
Nu låter vi klockornas klang hjälpa oss att
landa här i kapellet och i oss själva,
närvarande, tillsammans.
Avskedspredikan
Jag vill inleda med en kort dikt, en Haiku,
av Tomas Tranströmer.
När rymmaren greps,
bar han fickorna fulla
med kantareller.
Vad är det som är riktigt värdefullt i livet?
Vad är det vi stoppar i fickorna?
Det är med stor glädje och tacksamhet som
jag ser tillbaka på alla gudstjänster jag har
fått dela med er och med andra här i
kapellet – i glädje, och i sorg.
De tillfällena har varit mycket värdefulla
för mig och de bär jag med mig när jag nu
går vidare mot nya uppdrag.
Ofta kanske det är just så, att det som är
riktigt värdefullt i livet – är goda
upplevelser som vi har fått dela med
varandra, kanske särskilt när livet har varit
riktigt svårt.
Det känns därför extra fint att få dela den
här sista gudstjänsten i kapellet med er just
på påskdagen. För mig fångar påsken med
Jesu död och uppståndelse det innersta i
det kristna mysteriet. Påsken är inte bara
påskdagens blommor och glädje, utan
rymmer också sveket på skärtorsdagen,
lidandet och döden på långfredagen. Gud
väjer inte för det allra svåraste. Ljusets och
kärlekens seger går rakt igenom mörkret
och meningslösheten.
Jag vill tänka att påskens mysterium, kan
hjälpa oss att förstå, eller åtminstone ana,
att det kan bli så att vi – i möte med
mörkret, sorgen, meningslösheten – kan få
klart för oss vad som är verkligt viktigt och
värdefullt för oss.
Min övertygelse är att vi, var och en, är
skapade till att vara Guds medskapare –
medskapare som kan få vara med och
skapa mening i det meningslösa, bära ljus i
mörkret.
Jag tänker att vi, Guds medskapare, är en
världsvid gemenskap. En del kristna tycker
om att tala om att Gud är i centrum i den
gemenskapen. Men mina erfarenheter har
gjort att min teologi säger mig att Gud
finns vår sida, vad som än händer. I
centrum för vår världsvida gemenskap
tänker jag att vi har bibeln och
trosbekännelserna. I vissa tider i livet är vi
nära centrum, i andra tider står vi längre
ifrån. Vi kan uttrycka oss på olika sätt om
vår tro, och det är som det ska. Och var vi
än befinner oss, hur vår tro än ser ut, är det
min starka övertygelse att vi, var och en,
har Gud vid vår sida – vare sig vi tänker på
det eller inte. Att vi uttrycker oss på olika
sätt, att vår tro ser olika ut – det ger oss
bara olika perspektiv på centrum. Vi ser
olika saker – och det är så det ska vara –
det gör oss bara viktigare för varandra, för
att vi tillsammans ska kunna förstå och
uppleva mer av livets fullhet.
Det här sättet att se på tron öppnar för växt
och utveckling. Under de sju år jag har fått
tjänstgöra i Solna har det verkligen hänt
mycket, och jag – och min tro – har
påverkats mycket av det. Vi har varit med
om covid-pandemin, det har inletts
fruktansvärda krig i Europa och i
Mellanöstern, krig som pågår än.
Kriminellas skjutningar och bomber har
blivit vardagsmat här hemma i Sverige.
Demokratins värderingar utmanas på
många olika sätt och klimatkrisen har
djupnat trots många konstruktiva insatser.
Det är en mörk fondvägg. Men, kanske kan
det mörkret också, med påskens mönster,
hjälpa oss att se vad som är verkligt
värdefullt. Jag vill tro det.
Ett exempel. För mig har de senaste årens
arbete med klimatkrisen vidgat hela mitt
teologiska perspektiv och gjort att jag
alltmer inser hur allt hör samman här på
vår vackra hemplanet, att Gud verkligen är
alltings Skapare, Försonare och Livgivare.
Evangelietexten jag läste idag, var i år
hämtad ur Markusevangeliet – och
Markusevangeliet utmynnar i en lite
annorlunda missionsbefallning vi inte hör
citeras så ofta. Precis i slutet av evangeliet
kan vi läsa att Jesus säger till lärjungarna:
”Gå ut överallt i världen och
förkunna evangeliet
för hela skapelsen.”
Vi människor är inte isolerade individer
och Gud är större än att bara älska oss
människor och vår art. Vi är, var och en,
oändligt älskade, men Gud är större än vi
någonsin kan förstå – och vi får lyfta oss ur
den människocentrerade individualismens
snäva tvångströja och vidga blicken. Hela
skapelsen med alla levande varelser är
framälskad av Skaparen, Försonaren och
Livgivaren – hela skapelsen, och i den
finns du och jag – oändligt älskade.
I den stora samhörigheten med hela
skapelsen hör vi människor också samman
med varandra. Alla är vi lika älskade
oavsett livsförutsättningar, hudfärg,
läggning, förmågor eller annat. Det är en
samhörighet och en kärlek som också
sträcker sig långt in i framtiden till
kommande generationer.
Kyrkans tro säger oss att Gud blev
människa i Jesus och att Gud i Jesus har
upplevt både livet och döden – här i
världen.
I evangeliernas berättelser om hur Jesus
mötte sina medmänniskor möter vi den
verkliga kärleken. I Jesus möter vi Guds
empati, en empati och kärlek som vi är
utmanade och kallade att inspireras av. En
empati som bjuder in oss att bit för bit
trotsa mörkret och meningslösheten – att
våga ta Guds kärlek och empati med hela
skapelsen och alla människor på allvar.
Vi går inte ensamma genom livet. Vi är
medskapare, vi har varandra, och Gud själv
går vid vår sida.
Och på vandringen bjuds vi in att fylla
fickorna med det som är verkligt
värdefullt. Vad är det som är riktigt
värdefullt, just för dig?