Sorgen är ett band mellan oss och den vi förlorat

Under hösten drabbades jag av tandvärk och kände att hela min tillvaro reducerades till en enda tanke: att bli kvitt smärtan. Tandvärk är en slags smärta som invaderar hela sinnet och samtidigt nästan trivial i sitt tillfälliga obehag. Det sägs ju att den friske har tusen önskemål, men den sjuke har bara ett – att bli frisk. Och i den stunden, medan smärtan malde på, var det svårt att tänka på något annat. Allt annat i livet bleknade i jämförelse med den enkla önskan om lättnad.

Allhelgonatiden rymmer tankar om sorg och smärta. Många av oss stannar upp och reflekterar över sådant som är större än vardagens bekymmer. Vi tänder ljus på gravar, vi minns våra förlorade kära och kanske känner vi, som jag gjorde med min tandvärk, att närvaron av saknad och sorg, gör det svårt att fokusera på allt annat.

Sorg är smärta som är svår att beskriva och långt mer komplext än något kroppsligt obehag. Medan tandvärk så småningom går över, så är sorgen något som kanske aldrig riktigt försvinner. Den ligger kvar, ibland dov och stillsam, ibland som en skarp påminnelse om vad vi förlorat. Särskilt under allhelgonahelgen blir vi påminda om detta, när ljusen lyser upp gravar och skuggorna från våra minnen dansar i kvällsmörkret.

Sorg rymmer inte enbart smärta. Den är också ett bevis på kärleken vi känt, banden vi haft till de som gått ur tiden. Att minnas är att hålla kvar något av dem hos oss. Det är i saknaden som vi påminns om hur mycket någon betydde och kanske hur mycket vi fortfarande bär med oss av dem. Vi saknar dem för att de var viktiga, för att de påverkade våra liv, formade oss till de vi är. Sorgen är ett band mellan oss och den vi förlorat.

Och mitt i sorgen, mitt i mörkret, finns också hoppet. Hoppet om att den smärta vi känner inte är förgäves. Att det finns ett sätt att bära med sig minnet av dem vi saknar, utan att tyngas ner av sorgens mörker. Att vi tänder ljus på gravarna är uttryck för hopp. Vi gör det inte bara för att minnas döden, utan för att hylla livet. Ett liv som fortsätter såväl i oss, som i hoppet och tron på det eviga livet hos Gud. Tron ger tillit att det finns glädje bortom sorgen.

Allhelgonahelgen blir därför en tid för både sorg och hopp. Sorg över dem som inte längre finns med oss, men hopp om att de fortfarande lever vidare – bortom tiden, i det himmelska. Och kanske kommer vi en dag inse att även om smärtan aldrig försvinner helt, så går det att leva vidare. Sorgen kan bli en del av livet utan att definiera hela oss.