Snart är advent här. På riktigt.

November är som en enda lång skymning. Dagarna hinner knappt börja innan de tar slut, och man får nästan sätta pannlampa på sig för att hitta nycklarna i hallen. Kanske är det därför ”novent” blivit populärt – den där kreativa tjuvstarten där man smyger fram adventsljusstakar och stjärnor långt innan kalendern ger klartecken. Och visst, det är charmigt. Men vi i kyrkan tittar ibland lite misstänksamt på fenomenet. Vi som älskar våra traditioner – våra fyra ljus, våra särskilda söndagar, vår långsamma rytm som vägrar skynda på det heliga.

Det är ju faktiskt något fint i att vänta. Att inte tända alla ljusen på en gång, utan låta ljuset växa fram, steg för steg. Advent är inte en tävling i vem som pyntar först, utan en väg som leder till något större. Men samtidigt – när november är som mörkast är det svårt att skälla på någon som längtar efter lite extra ljus. 

Snart är advent här. På riktigt. Då får vi tända det första ljuset utan att riskera teologiskt polisiära insatser. Ett nytt kyrkoår börjar, en chans att ta ett andetag, räta på ryggen och rikta blicken mot jul.

Advent betyder ”ankomst”. I kyrkan har vi upprepat detta i århundraden, men orden är lika starka varje år: Jesus kommer. Vi väntar på honom som kallas världens ljus, han som inte bara lyser upp våra fönster utan våra liv. Advent är inte bara en nedräkning till jul, utan ett hjärtats förberedelse inför att Gud kommer nära – i det lilla, det sköra, det oväntade.

Och det är kanske det som gör väntan så viktig. När vi drar ut på det, när vi tänder ett ljus i taget, då tränar vi våra hjärtan i att längta. Vi får öva oss i att se ljuset växa även när det är som mörkast. Det är en sorts långsam andlig motståndsrörelse: vi tänder ett ljus i taget och säger ”mörkret får inte sista ordet.”

Så ja, vi får gärna skoja lite om ”novent”, om tidiga ljusslingor och pepparkakor som dyker upp redan i oktober. Men samtidigt kan vi hålla hårt vid det som är advents innersta kärna: Väntan. För-väntan. Förväntan. Längtan efter Jesus – inte som en julfigur med gloria, utan som det ljus som vill in i hela vår mänsklighet, i glädjen och i sorgen, i vardagen och i allt det som känns lite tungt.
Snart är advent här. Vi tänder våra ljus och låter ljuset växa inombords, söndag för söndag. Och oavsett om man tjuvstartat eller väntat tappert ända till första söndagen i advent, så är vi på väg åt samma håll: mot ljuset, mot hoppet, mot honom som kommer.

Och det – det är värt att vänta på.

”Han kommer med ett sällsamt bud
från kärlekens och nådens Gud
att bringa till de sina.
Så öppna hjärtats tempelhus
och låt hans rika, fulla ljus
därinne klart få skina.
Då blir Guds under sett och känt - 
det är advent, det är advent!”
                      Sv ps 109, v3