Även i moderna och högteknologiska sjukhus spelar sjukhusens andliga rum en viktig roll inom vården. Genom själavård, samtal och tröst till människor i kris fyller de olika trossamfunden ett behov som vårdpersonalen inte alltid kan tillfredsställa.
På Sollentuna sjukhus finns sjukhuskyrkan vilket innebär att en präst och en diakon finns tillgängliga på palliativa avdelningen några gånger i veckan. Sjukhusprästen Maria Westblom och diakonen Katharina Wolf Erixson finns för samtal med anhöriga och patienter oavsett om du har kontakt med kyrkan sedan tidigare, eller inte.
- Om patienten vill ha sällskap sitter de ner en stund och håller handen, eller sjunger en sång.
Sjukhuskyrkan kommer att finnas på två avdelningar med cirka 30 patienter vardera, måndagar och torsdagar kl. 9.00-14.00. Till sjukhusprästen Maria kan man boka tid. Personalen på sjukhuskyrkan har utbildning i själavård och naturligtvis gäller tystnadsplikt. På Sollentuna sjukhus har sjukhuskyrkan dessutom ett rum för stillhet dit alla är välkomna oavsett religiös tillhörighet.
– Ibland rår vi inte över livet, det ärskört och sårbart. Sjukhusdiakonen finns som en samtalspart och är öppen för alla, när de riktigt stora frågorna tar tag i oss.
Katharina tycker det är viktigt att människor vet att det finns en sjukhusdiakon
på sjukhuset nu.
Sjukhuskyrkan-Sollentuna sjukhus
www.svenskakyrkan.se/sjukhuskyrkan
–Kyrkan behöver vara där människor är. Kan inte de komma till oss, kan vi komma till dem, säger Katharina. Hon tillbringar två dagar i veckan på Sollentuna sjukhus,
annars är hon verksam som diakon i Sollentuna församling.
SOM SJUKHUSDIAKON vill hon så mycket det bara går omvandla oro och ovisshet till omsorg och kärlek. Ge lite hopp och tröst för en stund. Att genom sin närvaro få ge en paus i smärtan och rädslan och stanna kvar i det svåra. Samtalet blandas mellan
glädje och sorg precis som livet är.
Sjukhusdiakonen finns där som en möjlighet till en stunds samtal när personal och anhöriga inte har möjlighet.
Hur går ett samtal till?
–Jag presenterar mig och sedan får patienten berätta vad hen vill. Ibland blir det samtal om väder och vind, ibland blir det djupare saker. Jag låter patienten föra samtalet och ställa de existentiella frågorna som kommer upp under samtalets gång. Ibland säger man inget alls, jag kan sitta och hålla handen när patienten
är borta i sin smärta. Jag har suttit med någon i flera timmar utan att
säga ett ord, säger Katharina. När man kliver in i ett rum skapar man
relationer. Relationer som får stor betydelse för mig personligen men
också för mitt arbete som diakon i möten med andra människor.
KATHARINA har följt patienter till livets slut.
–Det känns viktigt för mig att inte rädslan får ta över utan se det fina i att få finnas där när livet här tar slut och något annat tar vid. För mig är det viktigt att tända ljuset i kyrkan efter mina samtal på sjukhuset och på det sättet överlåta patienterna jag mött i Guds hand.