Bönens kraft

När Kyrkporten hälsar på, en varm sommarförmiddag i början av juli, är det ett femtontal personer som samlats till bön och gemenskap. Det är många som kommer tidigt till samlingen. Den avspända stämningen och de spontana samtalen som genast uppstår skvallrar om en trygg skara människor, där många redan är bekanta med varandra. Som diakon känner Emma Grennard sin grupp och hälsar var och en välkommen med namn.

Bönesamlingarna har en tydlig struktur som är densamma från gång till gång. Det börjar alltid med att man sjunger psalmen 207, ”En liten stund med Jesus”.  Efter ytterligare en sång, ”Fäst dina ögon på Jesus”, läser Emma Grennard en bibeltext. Den här gången är det från Johannes evangelium 14:6, där Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Texten läses tre gånger, följt av en stunds tystnad när det som lästs får sjunka in hos var och en. Efter tystnaden delar de närvarande sina tankar om texten med varandra. Man behöver inte säga något om man inte vill, men de flesta har något som de vill dela med de andra.
-Jag såg en stig i fjällnatur, säger en deltagare.
-Jag såg en väg med murar och hinder. Det är våra fördomar som är hindren, säger en annan. Någon tycker det är en svår text som kräver mer eftertanke.
-Gud sände sig själv i Jesus för att göra det enklare för oss, säger någon.

Långsamt växer deltagarnas associationer från texten samman till en helhet som alla bidrar till.
-På det här sättet övar vi oss i att vara frimodiga att dela med varandra. Det blir som en röd tråd och man brukar känna att det blir meningsfullt och att man får med sig något. Tillsammans växer vi då som lärjungar, säger Emma Grennard.

 När det är dags att be har även det en bestämd struktur.
-Ordningen är att tacka och be. I Filipperbrevets fjärde kapitel och den sjätte versen står det ”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom veta alla era önskningar”. Först har vi en runda där vi tackar. Det kan gälla bönesvar i relationer, vid sjukdom, eller kanske är det någon som är tacksam för att ha fått jobb. Sedan har vi en runda med böneämnen. Vi ber för dem som har värk att de ska slippa ha ont. Någon kanske fått cancer och vill att vi ska be för det. En annan har varit sjuk och behöver få krafterna tillbaka. Inget är omöjligt för Gud. Bönen och gemenskapen är navet i allt vi gör när vi bygger församling. Vi ber ofta för gudstjänsterna och för dem som arbetar här i församlingen. Det är också många människor som skickar in bönemännen till gruppen. Det är fantastiskt att tänka på hur många vi har fått be för som vi aldrig träffat.

I slutet av samlingen är det en stund av överlåtelse till Gud. Emma leder i en bön som handlar om att välkomna Jesus in i hjärtat och om förlåtelse.

 Efter bönesamlingen är det alltid gemensamt kaffe dit de flesta följer med.
-Fikat är jätteviktigt och det är diakonalt. Jag blir så glad när alla följer med till fikabordet. Människor får nya vänner och gemenskap där. När vi började för två år sedan var vi ganska få deltagare.  Sedan har vi stadigt blivit fler och fler. När jag möter människor i mitt arbete brukar jag alltid bjuda in dem till samlingarna. Här får man något från Gud och man får gemenskap. Jag vill att det ska vara väldigt öppet så att alla som kommer känner sig jättevälkomna direkt, säger Emma Grennard. 

Gunilla Sone är en av dem som regelbundet deltar i bönesamlingarna. Hon är också volontär i församlingen, bland annat som kyrkvärd.
-Bönesamlingarna betyder mycket för mig. För det första får man en bra start på veckan, eftersom det ligger på en måndag. Jag får mer kraft att ta mig för att göra andra saker resten av veckan. Sedan får jag träffa andra människor och höra deras åsikter och vad de har för tro. Det är väldigt intressant. Jag tror att strukturen på bönesamlingarna är en bra väg in i kyrkan för den som inte är så van. Jag är själv inte troende sedan barnsben, utan var ganska anti tidigare. Det var en kompis som tog med mig hit när jag precis hade blivit pensionär.  Han visste att jag ville ha något att göra och tog med mig på samtal med diakonen. Sedan kom jag in i kyrkan steg för steg, först som volontär i köket och nu med lite av varje. Kyrkan är mitt hem. Jag trivs bäst när jag får vara här och hjälpa till, säger Gunilla Sone.

 Arne Hyckenberg