Det är en solig och varm eftermiddag i september. Aini Sivapragasam står utanför sin port i Sollentuna lite innan klockan ett. Hon är aldrig försenad till ett möte, då hon jobbat på Connex/Veolia i Stockholms lokaltrafik under de sista åren av sitt arbetsliv, och lärt sig vikten av att komma i tid.
Denna dag ska vi köra bort till hennes kolonilott. Fika, prata och titta på blommor. Medan vi slingrar oss fram till utflyktsmålet mellan de praktfulla kolonilotterna, vinkar hon än åt det ena hållet, och hejar åt det andra. Hon verkar känna varenda kotte på koloniområdet.
Förvisso är hon 74 år, men verkar ha energi som en 25-åring. Hon går och pratar snabbt och mycket. Ögonen är pillemariskt betraktande. En uppsyn lik Bilbo Baggins i Sagan om ringen.
– Här har vi krasse, vit klematis, kärleksört, kaprifol, vallmo, mangold, och min fina peace-ros, och alla de andra. Allt det här har jag odlat under ett års tid. De har växt på kärlek och nässelvatten, ett recept från mamma. Jag har köpt växterna av Häggviks gymnasium, där funktionshindrade ungdomar satt plantorna. Jag älskar blommor som är lite skadade, de har en sådan fantastisk potential, säger hon på finlandssvenska, och pussar sina blommor som hon kallar sina älsklingar och kompisar.
Engagerad medlem
Hon har med små vita stenar formerat ordet ”Skatten,” på en plätt av koloniträdgården. Då det just är vad kolonilotten är för henne – en skatt. Vi slår oss ned på den lilla altanen och Aini fiskar upp en liten kaffetermos ur kassen. Aini Sivapragasam är en engagerad medlem i Turebergskyrkan. Förutom att hon odlar blommor till Turebergskyrkans altare så har hon bland annat varit engagerad i
projektet ”Vinternatt”, som ger nattlogi till hemlösa EU-medborgare. Och hon
har sytt prästkläder och varit med på
språkcaféet.
– Nu har jag blivit anställd som timvikarie i Turebergskyrkan, att vid behov hoppa in och hjälpa till på Café Blå. Jag har många års erfarenhet av arbete inom hotell- och restaurangbranschen, från Grand Hotell, Diplomat och Stadshuset, samt alla Nobelfester på 80–90-talen.
Aini växte upp i Finland. Efter andra världskriget lämnade familjen Karelen och flackade runt och bodde på lite olika ställen. Till slut hamnade de på landet i Karis i Finland, där hennes pappa byggde deras eget hus. Aini bodde med sina föräldrar och tre syskon, kor, grisar, hästar och flera andra djur. Redan som 6-åring lärde hon sig mjölka, och fick så göra, då hennes mamma blev inlagd på sjukhus en längre tid. Pappa var en sträng men karismatisk, påhittig och händig person.
1966 kom Aini (på finska – Ainiaan, och betyder ”för evigt”) till Sverige och fick jobb i personalmatsalen på Grand Hotell, även bostad ingick.
– Jag arbetade som servitris, husfru, hovmästare och slutligen kontrollansvarig i hotellbranschen i 38 år. Jag gjorde allt där. Jag har träffat så många storheter under åren: Julio Iglesias, många nobelpristagare, ett antal olika presidenter och Oscar de la Renta, med flera. Jag använder fortfarande Oscar de la Rentas parfym, men den är inte lika bra längre.
Mannen i tofflor
Varje kväll brukade en lång, mörk man komma med sin chaufför och äta middag på Grand Hotells restaurang ”Vinterträdgården” där Aini arbetade. Han hade tofflor och ingen kavaj, det hade Aini lagt märke till. Mannen hette Carnegie Sivapragasam och visade sig vara en advokat från Cambridge, ursprungligen från dåtida Ceylon, numera SriLanka. Han kom från en välbärgad familj som ägde stora téplantager och ett sjukhus i Colombo.
– Det visade sig att han hade varit på FN i New York för att förbereda sig att ta över som president/premiärminister på Ceylon. Men då hade den dåvarande premiärministern Sirimavo Bandaranaike, (världens första kvinnliga premiärminister,) just blivit störtad av motståndarna. Så istället blev det att han följde med en svensk flickvän till Malmö, till en stad och ett land han aldrig besökt.
Åren gick och det blev ytterligare ett äktenskap innan han under en av sina många middagar på Grand Hotell frågade Aini om han inte fick bjuda ut henne på middag. Efter några turer tackade hon ja, och de fick till ett datum och en middag på Sheraton. Det ena ledde till det andra. I 23 år var de gifta. De fick den efterlängtade dottern Tuulia född 1972, som idag är präst i Spånga kyrka.
– Äntligen var vi tre. Jag kallade henne: ”My golden apple” och jag har alltid varit så stolt över henne. Hon var så söt, folk trodde det var en docka som låg i vagnen. När hon blev äldre blev hon mobbad för sin hudfärg. Hon kom hem och var så ledsen – då gick jag till skolan direkt och tog upp det. Jag var ursinnig, men sedan retade ingen henne igen. Numera går jag alltid emellan om jag ser att någon blir illa behandlad.
Aini är påtagligt upprörd när hon minns händelsen. Hon berättar även att hon var hemma de tre första åren med Tuulia, men att pappa sedan fick vara hemma på kvällarna, då hon alltid jobbade natt. ”Hon blev pappas flicka”, säger hon.
Medan vi avnjuter vårt kaffe i det fria kommer en orange katt och stryker sig mot våra ben och hoppar upp i våra knän.
– Åh, det är Nisse, han bor här borta. Jag har själv haft fyra katter. Hundar och katter är änglar, de ska ta hand om oss människor.
Upplevde ett kall
Sen är Aini igång och berättar med intensitet i rösten och skärpa i blicken om hur hon aldrig tog studenten, utan hur hon blev student i livets universitet.
– Jag har alltid trott på något större som tar hand om oss. Jag minns att vi läste ”Gud som haver barnen kär” hemma som små. Jag har flera Gudsupplevelser som har påverkat mig starkt. Jag har slagits mot djävulen, och valt Jesus Kristus. Efter det har jag aldrig varit rädd.
Man ser hur hon letar sig bakåt i minnet, längs en viktig del av hennes ”memory lane.”
– Jag minns att jag långt senare, när jag under hösten 2012 gick kursen ”Livsmod och tillit” i Turebergskyrkan,
en natt hörde jag en röst inom mig som sa: ”Du är min älskade dotter och jag har en uppgift för dig”. Efter det blev jag en ljusarbetare och jag blev en annan människa. Jag läste mycket om Jesus, änglar och andlig utveckling. Jag hade varit vegetarian i många år, men blev då även vegan, och slutade dricka alkohol 2013.
Aini berättar att hon tror på en skapare och en Gud. Att Gud enbart är kärlek och att vi människor duger som vi är. Anledningen till att vi är här på jorden är för att studera och lära. Tron är en del av oss människor och Jesus sa: ”Älska din nästa som dig själv.”
– Det finns inget att vara rädd för. Jag är idag en ljusarbetare. Jag ägnar mig åt att sprida kärlek och ljus till människor i olika sammanhang. Godheten har vunnit över mörkret, och det enda vi behöver är kärlek och ljus.
Birgitta Stolt