Orangea eldslågor mot svart bakgrund.
Foto: Pixabay

”Tänk att det ska djävlas den sista dag man lever.”

En berättelse om en dag i Karl Alfred Forslunds liv, skriven av barnbarnet Peter Forslund.

”Tänk att det ska djävlas den sista dag man lever.”

Så apokalyptiskt uttryckte sig min farfar Kalle Forslund, salig i åminnelse, en ovanligt dålig dag för mer än hundra år sedan när hans tillvaro kändes alldeles sjusärdeles svår. För Kalle var det här ett sånt där tillfälle när allting trasslade mer än lovligt. Han kände sig attackerad av allsköns eländigheter. Det var som om självaste hin håle hade mobiliserat hela helvetet mot honom. Vad var det då som hade hänt. Varför hade Kalle blivit så upprörd?

För det första var farmor Anna sjuk. Febrig låg hon nedbäddad och omstoppad av ömsint make i dyschan i köket i familjens stuga.  Småpojkarna Forslund, torparparets trenne söner, försökte nog så gott dom kunde hörsamma pappa Kalles uppmaning att vara lydiga och snälla mot mor när hon var sjuk.

För det andra skulle Kalle mitt i alltihopa dessutom sta och göra något som han aldrig hade gjort tidigare i hela sitt liv. Men nu var han därtill nödd och tvungen. Det var ett akut problem som krävde en omedelbar åtgärd. Eftersom Anna låg sjuk vilade hela hushållsansvaret på Kalles sedan tidigare tyngda axlar. Han skulle nu till råga på allt laga mat till hela sin familj, fem personer.

Dessbättre för Kalle var det ingalunda fråga om att leverera någon gentil herrskapsföda. Här räckte det med att åstadkomma enklast möjliga uppkok av ett hopkok av överbliven gårdagsgröt med mera.  ”Matlagningsprojektet”, som vår tids tv-kockar skulle ha sagt, bestod i själva verket av att lyfta över grötgrytan från dess förvaringsplats på vedlåren, där den stått någorlunda kallt, till den glödheta gjutjärnshällen några decimeter längre in i köket. För att varken Anna eller pojkarna skulle utsättas för den förödmjukelse som det innebar för fattiga torpare att tvingas äta kallgröten slängde Kalle in några extra spröda snabbantändliga vedpinnar för att ytterligare bättra på värmen på vedspisen.

Dom sista vedpinnarna borde han dock avstått från att slänga in i spisen. Ty snabbt som ett Jehu flammade heta lågor upp mot spisens räfflade värmeabsorberande innerväggar. Samtidigt som den karakteristiska lukten av vidbränd överbliven gårdagsgröt spred sig i det lilla torparhemmet tänkte Anna några lindrigt beskäftiga tankar som hon dock nog aldrig någonsin skulle yppa för sin man. I stället sa hon ungefär så här, fast med öm stämma:

”Käre Kalle, hur många gånger har inte jag tjatat på dig att du, hur påhittig du än är kan du bara göra en sak i taget.  Du som är så klok borde begripa att just du med din splittrade mångsysslarsjäl måste begränsa dig. För övrigt hade ju din mamma förstått allt det där redan på 1800-talet.”

Nu var Anna sjuk och Kalle måste själv ta hand om alltihopa. Den brända gröten var oätlig men kreative Kalle lyckades i all hast ordna till en lösning så att ingen på Torphällan skulle behöva gå hungrig till sängs denna svåra dag. Så här gick det till…  
När Kalle sträckte på sig blev han en riktigt ståtlig karl. Och högst upp på hans höga intelligenta panna, i gränstrakten mot det främre hårfästet kände han hur personalen på hjärnkontoret började jobba bakom skallbenet. I en gråmulen dimma såg han för sitt inre hur personalen (på hjärnkontoret) drog fram små kontar med rökt korv. Och i en ännu grådimmigare dröm mindes han plötsligen att han hade fått korven av bonden Hans Anders i Skarped, frid över hans minne, och att korven låg gömd i vedlåren. Nu blev det fest i Kapernaum. Och ingen saknade gröten.

Säga vad man vill om Kalle men finurlig var han i alla fall. Efter en god stund av milda samtal vid sängkanten på Annas dyscha kände sig Kalle mycket bättre till mods.  Kalle förstod till och med vad Anna menade när hon sa att det nog inte var Guds vilja att man skulle grubbla för mycket på den kommande striden på Harmagedon, särskilt inte om man har en hustru som ligger sjuk i dyschan i kammaren innanför köket. 

Från min barndom kommer jag ihåg farfar Kalle. Jag minns honom som en fasligt gammal man. Han var liksom gammal redan från början. Och när åren på senare tid rusade iväg allt snabbare accelererade även hans döende. Till slut, 1963, dog han. Fast bland forslundarna blev några av hans uttryck med tiden mer eller mindre bevingade ord. Jag tycker faktiskt att hans svavelosande haranger innehöll både poesi och religiös charm. Som barn fick jag sitta med och lyssna när gamla släktingar återgav idealiserade berättelser för varandra. Där beskrevs Karl Alfred Forslund, som var farfars fullständiga namn, inte alls som grov eller vulgär. Kanske hans retorik i själva verket hade att göra med gamla tiders gudsfruktan. Som ledamot av kyrkorådet i Spånga-Kista vill man ju gärna tro slikt. 

Kalle var fyrabarnspappa, torpare, snickare, målare, sockenpolitiker, kort sagt mångsysslare. Han var hemmahörande och dessförinnan barnfödd på sin ägandes lilla gård Torphällan vid Ångermanälvens norra strand i Skarpeds by i Eds socken en mil uppströms Sollefteå. Kalles prövningars dag för mer än hundra år sedan hade stärkt honom i övertygelsen om att helvetet var ett värdelöst skitalternativ till himlen. Kanske var Kalles bruk av svordomar i själva verket en kommunikation med Gud. Och ett sätt att bygga en gräns mot ondskan.  

För trött för att orka bry sig knäppte Anna sina händer och tackade Gud för att Han hade skyddat dom så att inte deras stuga brann ned. Amen.

Peter Forslund
(070-777 29 46)

PS.  Denna berättelse är lika sann som dagen är lång. 

Mer eller mindre teologisk ordlista

Apokalyptisk - handlar om Guds slutgiltiga seger över ondskan vid världens undergång.
Hin håle - ett annat namn på djävulen, satan.
Jehu - kung i det gammaltestamentliga Israel. Mera känd som biblisk fartdåre.
Harmagedon  - slagfält i norra Israel som omnämns i Uppenbarelseboken som platsen för den sista striden mellan det goda och det onda.
Gentil -  exklusiv, påkostad.
Dyscha - säng/soffa. 
Gjutjärnshäll  - överdelen på en vedeldad köksspis. 
Haranger - ordpladder.
Slikt - dito.

Travar av gamla böcker.

Historiens vingslag

I församlingars arkiv och kyrkböcker finns mycket att hämta om vår gemensamma historia. Kyrka och tro spelar en viktig roll, i våra liv och samhällen, nu som då. Här har vi samlat några av de efterforskningar, berättelser och kåserier, med anknytning till våra bygder, som gjorts av hembygdshistoriskt intresserade.

Tio barn och en ledare leker med en stor färggrann "fallskärm". De hjälps åt att kasta upp den i luften.De är utomhus på en gräsmatta.

Välkommen till Svenska kyrkan i Sollefteå

Svenska kyrkan Sollefteå består av tolv församlingar i samverkan: Boteå, Ed, Graninge, Helgum, Junsele, Långsele, Multrå-Sånga, Ramsele-Edsele, Resele, Sollefteå, Ådals-Liden och Överlännäs församlingar. Din lokala del av hela Sveriges kyrka finns här i glädje, sorg, vardag och fest. Du är en viktig del av den.