En strukturerad och idérik inspiratör men även en logiker och filosof. Så svarar Dorota på den direkta frågan om vem hon är. Innan det har hon plockat fram en liten inramad målning med blomstermotiv ur sin handväska.
– Det här är jag, säger hon och ler.
Resan till att bli diakon har varit långt ifrån enkel och självklar. Även om en titt tillbaka i backspegeln, på något sätt, visar att det var mot detta hon hela tiden varit på väg. Sedan förra sommaren är diakon hennes yrkestitel och från och med den här sommaren här i Sollefteå. Det var knappast något hon såg framför sig när hon lämnade Lodz i Polen, för kärleken i Piteå, för 26 år sedan.
Nykläckt diakon är hon men långt ifrån oerfaren. I bagaget från Polen har hon en musikdirektörsexamen inriktad på solosång och kördirigering. Här i Sverige har hon hunnit tagit en licentiatexamen i musikpedagogik vid Musikhögskolan i Piteå, jobbat som kyrkomusiker, musikterapeut, körledare, projektledare...
Här blir jag tvungen att fråga hur många liv hon levt. Hon svarar: minst nio och skrattar. I dessa nio liv har det funnits såväl framgångar som motgångar. Några erfarenheter hade hon nog gärna sluppit men de kan ändå bli värdefulla att ha med sig i mötet med människor framöver.
2003 kom hon i kontakt med en diakon för första gången.
– Det var ett fantastiskt samarbete. Vi jobbade med musikstunder för äldre människor med demenssjukdom. Jag älskar att se vad musik kan tillföra i omvårdnadsmiljöer. Jag såg också för första gången ett yrke som jag omöjligt kunnat få inom den katolska kyrkan i Polen. Här fanns en plats för mig och den tro som var min.
– Mycket är nytt för mig: jobb, bostad, kollegor, plats i världen men jag ser fram emot att mina gåvor och kompetenser kommer till användning på ett självklart sätt, i små och stora sammanhang, i hela Sollefteå pastorat.
Text: Kristina Hellberg
