Syster Elsa är på strålande humör. Hon tycker att det är jätteroligt att vara med längst framme i kyrkan. Harry själv verkar ganska obekymrad av uppståndelsen.
Det blir flera musiknummer, och solen börjar leta sig in genom de höga fönstren. Alla sjunger:
”Det sker ett under i världen var gång ett barn blir till.
Följa det växande livet är vad Guds Ande vill.
Ingen på jorden är himlen så nära
som barnet han tar i sin famn,
som barnet han tar i sin famn.”
Och så är det dags för välsignelse. De närmaste i familjen lägger sina händer på Harrys huvud, och prästen Anton ber.
Snart därefter följer själva dopet. Harry döps med vatten ur dopfunten i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.
Efteråt är alla glada. Mamma Sandra Svensson, som också är engagerad lokalt i kyrkan, säger att det är naturligt att barnen i familjen ska vara döpta.
– Det är en tradition, en trevlig familjesammankomst, det tillhör. Jag älskar det här med dop, tycker det är underbart!
Pappa Erik Svensson är inte riktigt lika såld på evenemanget, men ändå nöjd.
– Jag gillar inte riktigt stora sammankomster av det här slaget, och att behöva stå längst fram i kyrkan genom hela ceremonin är väl inte vad jag skulle ha valt själv… men visst, det tillhör.
Prästen Anton Hultgren kommenterar:
– Människan behöver i grunden riter, för att strukturera sitt liv. Vissa frikyrkor har inte barndop, men då har de istället barnvälsignelse eller liknande – det behövs någonting för att välkomna barnen!
Men är det inte att devalvera dopet om man bara gör det av tradition eller liknande? Borde inte dopet innebära ett åtagande att leva på ett visst sätt?
– Nej, det synsättet håller jag inte alls med om, säger Anton Hultgren.
– Dopet är en gåva från Gud, precis som livet är en gåva från Gud. Gud ställer inte krav på oss att leverera någonting för att göra honom nöjd.
Text: Max Wahlund