Genom studier av äldre tiders ljusredskap ges inte bara en stilhistorisk förståelse utan framförallt en ökad insikt kring tidigare generationersvillkor. Våra förfäder levde i en värld av mörker så snart solen hade försvunnit. För de flesta fick det räcka med sådant som torrvedsstickor, talgljus eller tranlampor, ända till 1800-talets stearinljus och lampor med fotogen. I de långa vinternätterna gällde det att kunna utföra vardagens mödor i halvmörker, kanske bara med ljuset från härden. Hur många ljus ett hushåll kunde använda
under dygnets mörka timmar visade var man befann sig på den sociala pyramiden. Ljusredskap har även varit förknippade med kult och liturgi och deras utformning kunde variera beroende på profant eller rituellt bruk.
Vördnaden av bilder i svenska kyrkor under katolsk tid ledde också till att man tände ljus till deras ära. Senare användes ljusen framförallt under den mörka tiden och det var heller ingen religiös handling att tända dem. Inte ens i de kyrkor som hade stora ljuskronor kostade man på sig full belysning annat än till de allra största högtiderna. Ljus var något som krävde tid och möda. Äldre tids ljus var icke fritt från obehag, från rök, veken som måste klippas av och talg eller vax som droppade. Många ljusredskap behövde därför droppskålar eller manschetter och den rykande långa veken behövde klippas av med en ljussax. Ljusen fästes på en ljuspigg – en tagg – eller i en ljuspipa, det senare för att man skulle kunna använda smalare och mer lätthanterliga ljus.
Åtskilliga yrkesgrupper har framställt ljusredskap i skilda material och enligt rådande stilideal – däribland smeder som formade det upphettade järnet med hjälp av bland annat hammare och städ. Järnhantering och smide har en lång tradition, och smederna fanns både på landsbygden och i städerna. De ljusredskap i järn som bevarats från medeltiden har ofta kyrklig anknytning, däribland ringkronor av romansk typ eller ljusstakar.
En exakt datering av dessa är svår, eftersom samma former och dekorer finns över lång tid (materialet är sällan daterat och därför är säkra hållpunkter få). Stilen återkommer nämligen i vår allmogekonst under senare tid.
Vid den pågående renoveringen av Hallingebergs kyrka återfanns en ålderdomlig ljusstake i järnsmide, delvis skadad. Den hittades på vinden till sakristan av rivaren Johan Johansson. Ljusstaken, som är ca 41 som hög, har en tregrenad fot med tre bågformigt böjda ben.
Från en mittståndare, som avslutas med en droppskål med tre "taggar" eller "piggar", utgår tre utskjutande armar med droppskålar och enkla cylindriska ljuspipor. Det förefaller att ett större vaxljus har kunnat placeras i mitten medan piporna har varit avsedda för talgljus (eller saknas en mittdel?). Ljusstaken har senmedeltida drag, men medeltida former levde kvar efter reformationen, inte minst i allmogesmidet. Eftersom ljusstaken är hittad på en kyrkvind skulle den kunna vara så tidig som 1400/1500-tal. Under 1600-talet (och senare) blev många kyrkliga ljusredskap i järn ersatta av modernare ljusredskap, inte minst i mässing, vars guldglänsande metall bättre reflekterar ljuset. De i järn blev kasserade eller undanställda, förpassade till vind eller förråd. I en inventarieförteckning för Hallingebergs kyrka som upprättades i slutet av 1600-talet, omnämns fyra malmljusstakar på altaret/läktaren samt ytterligare en som uppges vara skänkt av en bokhållare. En ny predikstol omtalas också. På den stod en järnljusstake (antalet ljuspipor anges ej) (Landsarkivet i Vadstena, Hallingebergs kyrkoarkiv). I kyrkans inventarium från 1745 upptas två järnljusstakar varav en med tre pipor samt en med två pipor (den senare fäst vid predikstolen, Landsarkivet i Vadstena Hallingebergs kyrkoarkiv). I en inventarieförteckning från 1640 i Linköpings domkapitel (avskrift i Antikvarisk-topografiska arkivet, Stockholm) förtecknas en järnljusstake i kyrkan; antalet pipor
anges inte. Vid jämförelse med andra bevarade ljusstakar i Svenska kyrkor bör staken i Hallingebergs kyrka dateras till medeltidens slut. En bra parallell finns i Rimbo kyrka
i Uppland. Den dateras till "medeltiden", men foten föreslås vara omgjord. Den staken bör vara identisk med en som omtalas i 1675 års inventarium av Rimbo kyrka
(Landsarkivet i Uppsala, Rimbo kyrkoarkiv).
Det är svårt för dagens moderna människa att föreställa sig hur mörkt det var i äldre tid. De ljusredskap som bevarats från medeltiden och 1500-talet har ofta kyrklig anknytning. Det är viktigt att vi värnar om den mångfasetterade kulturskatt våra kyrkliga inventarier
utgör. Även andra kyrkor i församlingen äger viktiga ljusredskap som bland annat berättar om internationella kontakter och framstående mässingskonst under 1600-talet och senare, men det är en annan historia.
Text: Magnus Green, antikvarie