Meny

Historia om Ljungby kyrka

Sammanfattning

Under den första delen av medeltiden var Ljungby säte för prosten i Möre. Förmodligen fanns här en träkyrka/ gårdskyrka under 1000-talet. Det sägs att den helige Sigfrid inledde sin missionsverksamhet i Södra Möre. Under 1100-talet byggdes en romansk stenkyrka som föregick 1200-talskyrkan som är byggd i tuktad gråsten. Det nuvarande tornet är från 1857.

Läs mer nedanför bilden

Källor:

  • Webb: Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
  • Pdf: ”Ljungby kyrkogård - kulturhistorisk inventering”. Kalmar Läns Museum 2006 Cecilia Ring.
  • Information från Ove Carlsson, präst i Arby-Hagby och Halltorp-Voxtorps församlingar.

Den ursprungliga kyrkan som uppfördes i början av 1100-talet, var sannolik en stormannakyrka knuten till ett lokalt gods, som enligt olika källor lär ha funnits i Ljungby under tidig medeltid.

Kyrkan byggdes ut kraftigt vid slutet av 1200-talet, och den då treskeppiga medeltidskyrkan var en av de största i Kalmarbygden.

Ljungby var sedan 1600-talet prebendepastorat åt teologie lektorer vid gymnasiet i Kalmar och från år 1830 för Kalmar stifts biskopar. Det innebar att dessa var kyrkoherdar i församlingen vid sidan om sin ordinarie tjänst och uppbar löneförmån från pastoratet. Några av biskoparna bodde dessutom på Ljungby prästgård. Den siste innehavaren kyrkoherdetjänsten i Ljungby prebende pastorat var biskop Henry William Tottie som avled 1913. I och med Kalmar stifts införlivande i Växjö stift 1915 upphörde pastoratets rang som prebende och erhöll egen kyrkoherde.

Kyrkan har genomgått flera om- och tillbyggnader. Bland annat efter att kyrkan eldhärjades både i mitten av 1600- och 1700-talet. Efter ett åsknedslag 1757 byggdes kyrkan om grundligt, och när biskop Karl Gustav Schröder den första Advent 1767 återinvigde kyrkan var det i stort sett en nästan ny kyrka som stod färdig.

Nästan hundra år senare genomgick kyrkan ännu en omfattande renovering under ledning av den Skånske professor och domkyrkoarkitekten Carl Georg Brunius, och då tillkom kyrktornet som ersatte en klockstapel från 1500-talets slut. Carl Georg Brunius som bland annat hade lett ombyggnationer av både Lunds som Växjö domkyrkor hyste ett stort intresse för medeltidens arkitektur och blev pionjär för den medeltidsinspirerade byggnadskonsten. I Ljungby kommer detta till uttryck genom att såväl tornet som långhuset och koret försågs med trappgavlar. Även domkyrkan i Växjö erhöll trappgavlar, som dock togs bort i slutet på 1950-talet.
Här lät Brunius bland annat också ta bort och sätta igen den gamla sydgotiska portalen i söder. Den återuppbyggdes och togs fram när kyrkan renoverades 1928.

En liknande portal finns i Roglösa kyrka i Östergötland vilket visar att murmästare vid den medeltida domkyrkobygget i Linköping även var verksamma ute i stiftet.

Vid renoveringen 1988, ledd av arkitekterna Lennart Arvidsson och Ivar Petersson, förändrades Ljungby kyrkas interiör genom att det stora koret omvandlades till en ”lillkyrka”. Vid detta tillfälle kom det nuvarande fristående altaret och dopfunten på plats.

Delar av den tidigare dopfunten, som nu förvaras på Kalmar Läns museum, som som dateras till 1200- och 1300-talet är några av de få föremål som finns kvar från den ursprungliga medeltida kyrkan. Det mesta av inventarierna har förkommit vid bränder och strider med danskarna under 1500-,1600- och 1700-talen.

Ett gravmonument finns i koret över kyrkoherden Anders Bäckström och dennes hustru Emerentia Brita Maria född Hoppenstedt, samt barn. Två porträtt av paret Bäckström finns också i ett sidorum. Emerentia var mycket stor gods och bruksägare, och ansågs när hon dog 1807 vara en av landets rikaste kvinnor. Hon sade ha haft ett gott hjärta och skapade fattighjälp såsom sockenmagasinet.

I koret finns två skulpturer som troligen är delar från en äldre altaruppsatsen utförd i mitten av 1700-talet av Jonas Berggren, förställande Mose med lagtavlorna och Den samariska kvinnan med vattenkruka, som det berättas om i Johannesevangeliet.

Det färgade glasfönster som finns i koret är från när kyrkan renoverade i mitten av 1800-talet, då alla fönster byttes ut. Men korset i glasfönstret hör ihop med en altaruppsats som Jonas Berggrens skapade 1767.

Denna altaruppsats som idag finns placerad på södra väggen, ersattes 1924 av en altartavla skapad av Stockholmskonstnären Nils Asplund, som idag finns på norra väggen.

Även det gyllene korset som idag finns ovanför södra ingången var förmodligen altarprydnad, ritat av Brunius i samband med kyrkans renovering på 1850 talet.

Kyrkans triumfkrucifix är skuret av konstnär Arvid Källström 1928 efter att ett gammalt krucifix försvunnit.

Den nygotiska predikstolen med ljudtak tillkom vid restaureringen 1857.

Vi ska avsluta på utsidan av kyrkan. I kyrkans västra gavel finns sedan runt 1860 inmurad en bit av en runsten, som är daterad till andra hälften av 1000-talet eller början av 1100-talet. Texten lyder i översättning: ”Fet och Ragna, de läto rista stenar efter Vinterlide”. Denna sten har tillsammans med andra stenar stått på platsen där kyrkan sedan byggdes.

Källor:
Medeltidens kyrkor i Handbörd, Stranda, Möre och Kalmar medeltida stad och deras kvarvarande inventarier. En arkeologisk och konsthistorisk guidebok av Stig Lundh. Tryckt 2014.

Namnet år 1248 Longby består av förledet ljung och efterledet by. Namnet skrevs 1384 i Lyongby sokn (Rap 25/4, SRP 2019).

Ljungby kyrka var och är den största medeltida landskyrkan i Möre. Ljungby socken breder ut sig på bägge sidor av Ljungbyån och var under medeltiden den tätast befolkade delen av Möre. Området är rikt på fornlämningar och en runsten som är inmurad i kyrkans torn vittnar om att bygden kristnades tidigt.

Under den första delen av medeltiden var Ljungby säte för prosten i Möre. De flesta av linköpingsbiskopens gårdar i Möre låg vid medeltidens slut i Ljungby. Förmodligen fanns här en träkyrka/ gårdskyrka under 1000-talet. Det sägs att den helige Sigfrid inledde sin missionsverksamhet i Södra Möre. Under 1100-talet byggdes en romansk stenkyrka som föregick 1200-talskyrkan som är byggd i tuktad gråsten och som består av ett rektangulärt rakslutet ovanligt brett kor från 1200-talets början och ett långt långhus med måtten 31 x 15 m från omkring 1270. Det nuvarande tornet är från 1857.

Koret som är äldst hade en rundbågig portal i söder och på 1300-talet välvdes koret med två ribbvalv. Långhuset hade en sydportal av gotisk utformning. med tanke på långhusets bredd så har detta troligen varit treskeppigt.

Kyrkan hade under medeltiden ett kraftigt västtorn där den övre delen revs omkring 1700 då den nedre delen byggdes om till vapenhus. Under 1850-talet restaurerades kyrkan genomgripande av professor C G Brunius, Lund. ett nytt västtorn kom till i skånsk romansk stil. triumfbågen breddades ca 2 m och ändrades från spetsbågig till rundbågig. Långhusets och korets sydportaler murades igen och i korets östra vägg togs upp en rundbågig portal. En liten tunnvälvs medeltida sakristia vid långhusets norra sida togs bort och ersattes av ett sakristirum bakom skärmvägg i korets östra del. Kyrkans spetsiga gavelrösen sänktes och fönster flyttades och gjordes likformiga.

Åren 1902 och 1928 ändrades koret på nytt. Långhusets sydportal togs fram 1928 med nymurning av högra sidan. En liknande portal finns i Roglösa kyrka i Östergötland förmodligen därför att murmästare vid domkyrkobygget i Linköping var verksamma även ute i stiftet. Vid renovering 1988 återställdes koret med dess två bevarade kryssvalv från 1200-talet i mer ursprungligt skick för att fungera som lillkyrka.

Av inventarier från medeltiden finns inget kvar förutom en dopfuntscuppa av gotländsk kalksten från början av 1300-talet och en dopfuntsfot av gotländsk kalksten från mitten av 1200-talet. Båda finns på Kalmar läns museum. Det mesta av inventarierna har förkommit vid bränder och strider med danskarna under 1500-,1600- och 1700-talen. På 1590-talet äde kyrkan ett stort textilförråd av bl.a. altarbrunn, korkåpa och mässhakar.

Präster i Ljungby under medeltiden

Ljungby och Hossmo församlingar bildade pastorat under medeltiden där Hossmo var annex till Ljungby.

Kyrkoherdar

1. Elavus nämns 1412 och 1414

2. Nocilaus i början av 1500-talet

3. Petrus Fubb 1525 död omkring 1545

Dopfuntscuppa från 1300-talet. Finns idag på Kalmar läns museum.
Dopfuntsfot från 1200-talet. Finns idag på Kalmar läns museum.

Källor:
En vägledning, utgiven av Ljungby Hembygdsförening och Ljungby Kyrkoråd.
Av Ragnhild Boström

Otryckta:

Stockholm, ATA: N I Löfgren, Calmar och dess stift i Småland. I bl.a. en teckning av Ljungby kyrka 1821. - Inventarium 1830. - C G Brunius samling, vol XIX (brevväxling mellan biskop Genberg och C G Brunius) samt vol XXVIII (skisser av Ljungby kyrka 1854). - Yngre handlingar

Kalmar läroverks bibl: Petrus Frigelius, teckning av Ljungby kyrka omkring 1750.

Ljungby kyrkoarkiv, Ljungbyholm: Kyrkans inventariebok. Ritning till orgelfasad 1891 av August Lindegren, Stockholm. Uppmätning av kyrkan 1958 av stadsarkitekt Nils Carlgren, Kalmar (vitkopia).

Tryckta:

J M Danielsson, Bidrag till en Ljungby kyrkokrönika, kalmar 1942

Kalmar stads historia, del 1, Kalmar 1979

Petrus Benedicti, Linköpingsbiskopen Petrus Bendictis visitationsbok, utg av K H Johansson, Kalmar/ Lund 1954

Oscar Reutersvärd, Paradisets källa och de gotländska "paradisfuntarna". N M Mandelgren, Atlas till Sveriges odlingshistoria, tilläggshäfte VI, Lund 1967

Ljungby socken har sin östra gräns en dryg mil väster om Kalmar och utbreder sig på ömse sidor om Ljungbyån. Bygden var inte bara den största, utan också den tätast befolkade delen av det som nu är Kalmar kommun. Detta kan man utläsa av att socknen är den rikaste på fornminnen i kommunen. Bland annat finns den enda runstenen i storkommunen just i Ljungby, inmurad i kyrkans torn. Stenen är huggen i röd granit och inskriften lyder: "Fiatr (?) och Ragna de lät rista stenarna efter Uitlba (?)" (översättning av Helmer Gustafson vid Runverket, riksantikvarieämbetet). Den eller de andra stenarna, som är nämna i inskriften, är försvunna. Runstenens kristna kors vittnar om att Ljunby var en kristen bygd redan under 1000-talet. Enligt traditionen skulle den helige Sigfrid ha börjat sin missionsverksamhet just i Södra Möre. Därför är det rimligt att tänka sig, att det under 1000-talet fanns en liten träkyrka med omgivande kyrkogård på ungefär den plats, där den nuvarande kyrkan ligger. Kanske byggdes den lilla stavkyrkan som gårdskyrka hos en av de personer, som är nämna på runstenen.

Så långt man kan följa Ljungby socken tillbaka i tiden, har den varit den förnämsta i Möre härad, så kallat efter sankmarkerna, de s.k. mörarna, närmast utflödet av Ljungbyån. Att bygden även efter kristendomens införande innehade en särställning, framgår bl.a. därav, att prosten i Möre härad bodde i Ljungby, inte i Kalmar, under tidig medeltid och att linköpingsbiskopens flesta gårdar i Möre under medeltidens slut låg i Ljungby. Denna del av Småland och Öland hörde nämligen till Linköpings stift ända från 1139. Kyrkans storlek är också ett bevis för socknens särställning. Vidare var Ljungby under åren 1820-1915 prebende åt biskopen i Kalmar stift (dessförinnan hade denna värdighet innehafts av Dörby socken, som ligger nordöst om Ljungby).

Runsten, röd granit
Runsten, röd granit Bild: Bertil Elfverson 1981

Kyrkogården

Numera har kyrkogården sin största utsträckning norr om kyrkan, efter utvidgningar 1904 och 1941, men naturligtvis utgör den närmast kyrkan belägna delen den ursprungliga. Den låga kyrkogårdsmuren, som är terrasserad på insidan, omlades 1941. På 1700-talet omgavs kyrkogården av en kraftig bogårdsmur under trätak och ingångarna utgjordes av s.k. stigluckor under tak. - De båda grindparen rakt väster och öster om kyrkan tillverkades enligt inskrifter 1859 av smeden L P Dahlgren i Bårby på Öland och beställdes av J Johoansson i Kvigerum. De längre norrut belägna grindarna är yngre. Gången i öst-västlig riktning meddlan dessa följer samma sträckning som den gamla landsvägen mellan Ljungby och Trekanten.

Väster om kyrkan låg en klockstapel, en öppen, spånklädd klockbock med hög spira. Den i bilden nedan avbildade var byggd 1633 av Anders i Harby och klarade sig följande år såsom genom ett under från en förhärjande eldsvåda, som hårt drabbade själva kyrkan. Redan i slutet av 1500-talet känner vi till en stapel i Ljungby. Där hängde då endast en klocka, men när 1600-talsstapeln blev lågornas rov vid den fruktansvärda åskbranden 1757, hängde där inte mindre än tre klockor. Vi ser att stapeln stod grensel över den västra kyrkogårdsmuren, troligen för att inte ta upp alltför mycket av gravutrymmet.

Förutom den nyss beskrivna runstenen finns det inga riktigt gamla gravstenar bevarade på Ljungby kyrkogård. Den äldsta är från 1796, över tullförvaltaren Sven Botin, f 1737, formad som en antik s.k. gravstele. Samma form har flera stenar från 1800-talets förra hälft. Några biskopar är begravda på kyrkogården, på norra delen Anders Carlsson af Kullberg, f 1771, d 1851, samt Paul Genberg, f 1811, d 1875, och hans hustru, på södra sidan Pehr Sjöbring, f 119, d 1900, och hans hustru. SOm redan är omtalat, var ju Ljungby under ca 100 år prebende år Kalmarstiftets biskopar.

Några vackra järnkors är tillverkade vid Fredrikströms järnbruk, medan flera spetsbågigt avslutade stenar är ritade av Sven Gustaf Lindblom, en mångkunnig musikfanjunkare och målare i Kalmarstiftet med såväl altartavlor och porträtt som gravstenar. Här på Ljungby kyrkogård finns sådana stenar bl.a.över krigsrådet Forssman, d 1835, assessorn Johan Palme, d 1845, och hans maka samt kofferdikaptenen M Svensson, d 1863, och hans hustru. I kyrkans sakristia hänger bl.a. ett av Lindblom målat porträtt av biskop af Kullberg.

Ljungby medeltida kyrka. Teckning av Petrus Frigelius 1746-1755. Kalmar stifts- och gymnasiebibliotek.

Kyrkan

Ljungby kyrka är byggd av tuktad gråsten samt spritputsad och avfärgad i en svagt gulaktig ton. Den består av ett rektangulärt, rakslutet kor från 1200-talets början, ett ovanligt brett och långt långhus från omkring 1270 samt ett ron från 1857. Kyrkan restaurerades genomgripande i slutet av 1850-talet udner den berömde professor C G Brunius ledning och fick då sitt nuvarnade utseende med exteriören i skånsk, "romask" stil och interiören i nygotisk stil. Fönster och blindnischer är rundbågiga, regelbundet formade och symmetriskt placerade. Huvudingången ligger i väster, men mitt i långhusets sydfasad öppnar sig en medletida, gotisk portal, som blev hårt restaurerad 1928. I korets östra mur är också en ingång, från 1850-talet. Gavelrösterna är avtrappade, under taken löper skulpturala friser och taken är täckta med skiffer, utom tornet, som har koppartak.

Eftersom inga byggnadsarkeologiska undersökningar har gjorts och Brunius anteckningar och skisser från 1854 inte är så detaljerade, kan kyrkans byggnadshistoria bara skönjas i stora drag. Dess forna utseende känner vi huvudsakligen genom teckningar av kyrkan från tiden före den senaste, stora ombyggnaden, dels av Petrus Frigelius, dels av N I Löfgren från 1821. Men inte heller dessa teckningar säger något om hur kyrkan såg ut ännu tidigare, emedan den flera gånger blivit svårt härjad av eld i samband med åsknedslag.

koret är den äldsta delen. Den hade tidigare mot söder en rundbågig portal med en omfattning som hade rätvinklig genomskärning. I det inre är det täckt med två ribbvalv av tegel, troligen från omkring år 1300.

Långhuset tillkom troligen omkring år 1270, att döma av sydportalens måttfullt gotiska utsmyckning och fönstrens spetsbågiga form. Portalens omfattning har profilerad genomskärning och bågens anfang, liksom baspartiet, markeras med små bladornament. Den öländska kalkstenen i portalen antyder, varifrån portalens, ja, kanske hela långhusets byggmästare hämtats. Någon liknande portal finns emellertid inte bevarad på Öland, men däremot i en annan kyrka i Linköpings stift, nämligen Roglösa. Det är känt, att byggmästare och stenhuggare utbildades vid domkyrkorna och ambulerade mellan kyrkbyggena i stiften. - Sydportalens högra sida är en nyhuggning från 1928. Portalen murades igen vid Brunius ombyggnad, men ahan ritade av den 1854 och hans skiss, liksom några i kyrkans museum bevarade omfattningsstenar, visar, att portalens högra sida inte liknade den vänstra. I den högra ingick enligt Brunius bl.a. en kolonnett. Skaftet till en sådan förvaras på Norrgården i Ljungbyholm och kan möjligen härröra från denna portal.

Långhusets innertak består av ett välvt trätak och ahde även före 1850-talets ombyggnad välvd form. En medeltida kyrka med så stor inre bredd, 14,3 m, brukar vara välvd i flera skepp, och i en beskrivning från 1700-talets mitt, före den härjande branden 1757, talas om flera pelare, fastän vi varken får veta, hur många de var eller hur de var placerade. Som en ren gissning föreslås här, att långhuset från början var treskeppigt välvt med sten- eller tegelvalv, vilade på två rader pelare med 3-4 stöd i vardera raden. Kanske finns det vavlspår under innerväggarnas vita slätputs, likosm det är tänkbart, att pelarfundament ligger kvar under det prydliga golvet av öländsk kalksten.

Öppningen mellan långhuset och koret, triumfbågen, var före Brunius ombyggnad ungefär 2 m smalare samt spetsbågigt. De båda kolonnettprydda öppningarna  över triumfbågen tilkom 1928 och hör till värmesystemet.

Tornet, kyrkans yngsta parti, är byggt i flera våningar, förenade med två vindeltrappor av tegel i de båda västliga hörnen. Kyrkans huvudingång ligger i tornets västfasad. Till höger om portalen är den gamla runstenen inmurad. Tornets första våning, som fortsätter mot öster i orgelläktaren, används också som kyrkans museum. I tornets andra våning hänger klockorna. Tornet avslutas med trappgavlar och täcks av två sadeltak, som korsar varandra. Över dem reser sig en låg spira. Det sägs, att tornets trubbiga huv fick en så blygsam utformning, emedan byggmästaren hade gjort konkurs, men i själva verket är tornhuven typisk för Brunius.

Redan på 1840-talet hade församlingen beslutat att bygga om sin kyrka, men beslutet hade inte kunnat verkställas av flera skäl, bl.a. ekonomiska. Den genomgripande förändringen av kyrkan kan vi följa i den brevväxling, som fördes mellan biskop Genberg och professor Brunius 1854-1857 ( ATA). I det första brevet, daterat 14/8 1854, skriver biskorpen bl.a.: "Många Tempel här i landet längta efter Herr Professorns konstnärliga öga och nyskapande hand. Det är en sådan längtan jag är anmodad att på långt håll till Herr Professorn frambära. - Kyrkan i Ljungby församling, 1 1/4 mil rfån Calmar, har under årtionden varit i behof af en grundläggande reparation, eller snarare omskapning; men olika meningar om sättet och äfwen någon farhåga för kostnaderna hafwa allt jemt satt frågan påuppskof, tills ändteligen för några dagar sedan, farhågan förswann, och meningarna enhälligt sammanslöto sig kring afsigten, att, så fort möjligen ske kan, förwandla den fula, mörka och oansenliga kyrkan till ett wackert, ljust och wärdigt Tempel... En raglande klockstapel skall försvinna och kyrkan i stället förses med ett torn"...

Professor Brunius reste nästan genast till Ljungby,  hans skisser av kyrkan är daterade 31/8 1854. Han utarbetade ett förslag jämte utförlig byggnads- och arbetsbeskrivning, daterade 1/12 1854. han framhöll bl.a.: "Mig synes, att allt hvad som bygges på ett Herrans hus, bör enligt bästa förmåga göras ändamålsenligt, prydligt och varaktigt". Eftersom tornbyggnaden var mer angelägen än nya bänkar och ny predikstol, föreslog Brunius, att man skulle vänta med dem, om så var nödvändigt av ekonomiska skäl. För sitt första förslag begärde Brunius inte något arvode - "jag har inga anspråk på mitt konstnärsskap" - endas ersättning för sina utlägg för resor och renritning.

Genom Brunius omvandlades så den medeltida kyrkan till en enhetlig byggnad i 1800-talsstil. Långhusets och korets sydportaler murades igen och i korets östra mur togs en rundbågig portal upp, så högt uppdragen, att en fönster fick plats över gångöppningen. Fönstren flyttades och gjordes likformigt rundbågiga. En liten tunnvälvd, sannolikt medeltida sakristia vid långhusets norra sida togs bort och ersattes med en sakristia, som var en avbalkning av korets östra del. Den skildes från koret genom en låg skärmvägg med öppningar i sidorna. Väggen kröntes av stora, genombrutna spetsbågar (några bevarade i museet) och altaret flyttades intill mellanväggen. På altaret ställdes ett stort, genombrutet kors med törnekrans (ej bevarat), som effektfullt avtecknade sig mot det östra korfönstrets starkt färgade glasrutor. I detta skick gjorde koret ett ljusare och luftigare intryck än nu.

Vidare sänktes kyrkans spetsiga gavelrösten och två tillbyggnader vid långhusets västgavel, ett vapenhus samt resterna av ett norr därom beläget torn, revs och ersattes med det nuvarande tornet.

1902 gjordes koret om. Det delades mitt itu av en hel mur med rundbågiga dörröppningar på sidorna och i mitten en stor, rundbågig nisch, framför vilken altaret ställdes. I nischen placerades ett stort, förgyllt kors med en törnekrans (nu i muséet). På kyrkans innerväggar målades kvaderimitation och över triumfbågen målades med frakturstil: "SALIGT ÄR DET FOLK, HVARS GUD I HERREN ÄR". Utrymmet bakom altarväggen delades på längden i två rum med ännu en vägg. Norr därom blev sakristia, medan det södra rummet blev arkiv.

Nästa förändring ägde rum 1924, då den nedan beskrivna altaruppsatsen kom till. - Större förändringar genomgick kyrkan 1928, då bl.a. arkivrummet i korets södra del gjordes om till pannrum, väggarnas kvaderimitation målades över och långhusets sydportal togs fram och restaurerades.

Mycket talar för, att det mellan 100-talets träkyrka och den nuvarande 1200-talskyrkan har funnits ännu en stenkyrka i Ljungby, fastän inga rester ännu har påträffats av en sådan. I alla andra kustsocknar, utom Ljungby, i den nuvarande Kalmar kommun, byggdes nämligen stenkyrkor på 100-talet, vilka samtliga byggdes om till försvarskyrkor under perioden ca 1170- ca 1230. Det rör sig om inte mindre än 11 lyrkor, varav de flesta är helt eller delvis bevarade. De är av mycket olika slag, t.ex. den lilla östtornskyrkan Hossmo, rundkyrkorna Våxtorp och Hagby och de fästningslika Kläckeberga, Halltorp och Arby. Unde rdenna tid hotades nämligen våra kuster av stranhugg av hedniska folk från andra sidan Östersjön, från nuvarande Nordtyskland och Balticum. Som skydd för befolkningen och för kyrkornas dyrbarheter byggdes kyrkorna i Kalmarsundsområdet om till små sockenfästningar. På Öland rustade man också upp de gamla fornborgarna, av allt att döma under ledning av samma byggmästare som byggde om öns kyrkor. Det förefaller därför otroligt, att Ljungby ensam bland tolv kustsocknar skulle ha avstått från att bygga en stenkyrka redan på 100-talet och att befästa denna något senare. Kanske döljer sig svaret på dessa frågor under den nuvarande kyrkans golv.

Sydportalen
Sydportalen Bild: Bertil Elfverson 1981
Interiör mot öster
Interiör mot öster Bild: Bertil Elfverson 1981

Inredning och inventarier

Det finns en inventarieförteckning bevarad från slutet av 1500-talet, som visar, att kyrkan på den tiden var mycket väl utrustad, trots att Gustav Vasa skattat den på en del dyrbarheter. Förutom en förgylld silverkalk "med allt tillbehör" ägde kyrkan på 1590-talet ett stort textilförråd, bl.a. ett altarbrun, ett antependium, en korkåpa och två mässhakar, vidare ganska många böcker, bl.a. en liten pergamentbok, slutligen en primklocka, troligen i koret, och en klocka i stapeln. Ingenting av detta finns kvar. En del brann upp vid de stora eldsvådorna på 1600- och 1700-talen, den del tog troligen danskarna hand om under krigen på 1500- och 1600-talen.

Altarbrundet och antependiet var kanske de som prosten Peter beställde 23/4 1490 av Mäster Herman i Lübeck, i ett besvarat brev, enligt vilket listen och antependiet skulle vara av blå sammet eller damast "av enklare sorten I kunnen åstadkomma, dock så att det lyser något för ögonen, ty bonden förstår sig ändå inte på det..."

Det finns rester kvar av en dopfunt av kalksten, ett stycke av skaftet med fyrpassformad genomskärning. Den har troligen  varit en s.k. paradisfunt, lik den som finns kvar i Arby kyrka. Just den typen av funtar fanns enligt Oscar Reutersvärd i sådana kyrkor, som hade en högre dignitet än vanliga landskyrkor. - 1767 ersattes dopfunten av ett dopställ i form av en liten ängel (nu i kyrkans museum), skulpterad av Jonas Berggren, som gjorde en stor del av kyrkans utsmyckning efter den förhärjande branden 1757. På dopställets skiva skall dopskålen placeras. En sådan, av förtent koppar, är bevarad. - Den nuvarande dopfunten, av sandsten, är huggen av J A Schmid, Kalmar, omkring 1905.

Dopställ, skulpterat 1767 av Jonas Berggren Bild: Bertil Elfverson 1981

På altaret står ett elfenbenskrucifix från 1600-talets slut, funnet under ett gammalt hus i Råby Storgård och skänkt till kyrkan av Otto Reinholdt på Råby.

Triumfkrucifixet över triumfbågen är skuret av Arvid Källström, men efterbildar så troget medeltida stil, att många erfarna konsthistoriker har tagit fel på dess ålder.

Altarets buktiga former söker efterlikna Kalmar domkyrkas altare, som är format som en sakrofag, och är av allt att döma tillkommet 1767, samtidigt med Berggrens altaruppsats.

Altaruppsatsen i koret består av en oljemålning. De vise männens tillbedjan, utförd av Nils Asplund 1924. Ramverket är ritat av stadsarkitekten J Fred Olson i Kalmar och utfört av skulptören G Th Karlsson. Det rikt profilerade, rundbågiga överstycket kröns av Treenighetens triangel inom stålkrans och moln. På ömse sidor sitter två små änglar, hållande en kalk och ett kors.

På södra väggen hänger delar av en äldre altaruppsats, skulpterad och målad 1767 av Jonas Berggren, som efter den stora branden 1757 fått i uppdrag att förnya kyrkans inredning. Många kyrkor i det gamla Kalmarstiftet har arbeten av hans hand. Uppsatsen består av ett rikt skulpterat ramverk omkring en oljemålning på duk. Den senare framställer Jesus i Gethsemane, målad i dova färger med ett par effektfulla inslag av rött i Jesu mantel och ängelns draperi. I bakgrunden ser man Jerusalem. - Ramverket har ursprungligen även bestått av ett par s.k. vingar i rokokoformer samt ett par nya kolonner. De båda vitmålade skulpturer, som nu flankerar dennya altaruppsatsen, tillhörde också från början Berggrens altaruppsats, t.v. Lagen i Moses gestalt med lagtavlorna, t.h. Evangelium i en kvinnas skepnad. Vattenkrukan i hennes hand skall troligen erinra om den messianska profetian i Jesaja 12: "I skolen ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor".

Överstyckets skulpterade delar återger dels mer allmän kristen symbolik, dels motiv hämtade ur Johannes Uppenbarelse, vilka Berggren gärna använder i sina altaruppsatser med stor frihet och på det mest omväxlande sätt. På ömse sidor om Gethsemane-tavlans överdel sitter två av de tjugofyra äldste, den ena håller upp ett stort rökelsefat, "det är de heligas böner", den andre spelar på harpa (Joh. Upp. 5:8). På de brutna gavelstyckena, som ursprungligen burits upp av kolonner, vilar två figurer, t.v. en kvinnlig genius som håller en spegel (?), kanske syftande på Guds ord såsom själens spegel, samt Trons kors, t.h. en manlig figur med Hoppets ankare.

Överst i mitten en triangel, Treenighetens symbol, omgiven av en stålkrans och av bulliga moln, bland vilka små änglabarn tumlar omkring. En av dem håller en nyckel (Himmelrikets?) i ena handen och en sluten bok i den andra, medan två andra små änglar håller en öppen bokrulle mellan sig (jfr. Joh. Upp. 5:1 och 8:1). En annan ängel håller en orm, troligen syftande på ormen vid korsets fot, en symbol för segern över Satan och synden (jfr. Mos. 3:15). Flerra av änglarnas attribut saknas, det har troligen varit Kristi pinoredskap och palmer.

Nuvarande altaruppsats från 1924. Målningen, De vise männens tillbedjan, av Nils Asplund, ramverket skulpterat av G Th Karlsson efter stadsarkitekten J Fred Olssons ritning. Bild: Bertil Elfverson 1981

Ritningar till predikstol och annan inredning i nygotisk stil utarbetades vid ÖIÄ och fördelades församlingen 1858. Till att börja med lät man putsa upp den gamla predikstolen, som var utförd i bygderokoko av Jonas Berggren. Den liknar Hossmo kyrkas predikstol och är deponerad i Kalmar museum. - Timglaset, som står på  den nuvarande predikstolen, är enligt inskrift tillverkat 1774 i Lübeck av "Joachim Burmester Segel und Compassmacher".

Nummertavlorna på ömse sidor om triumfbågen är också skulpterade av Jonas Berggren 1767. Deras ramar är fint profilerade  och de kröns av en triangel inom strålkrans. Treeningheten, ett ankare, Hoppets symbol samt en tavla med X, troligen föreställande en av Lagens tavlor, på vilken siffran X får representera de tio budorden. Denna förkortade framställning av Lagen beror troligen på att nummertavlorna är mycket smala, varför utrymmet inte räckte för den tradiotionella framställningen av Lagens båda tavlor.

Att Ljungby församling varit mycket förmögen kan man bl.a. räkna ut av att kyrkan haft råd att skaffa sig orglar. Den äldsta kända, "en dubbel Regal", inlöstes 1663 av den kände "orgomakaren" Magnus Arman. Den nuvarande är den fjärde i ordningen kända, byggd strax före 1900 av Åkerman och Lund. fasaden är ritad av August (Agi) Lindegren 1891.

Nattvardskalken består av en sexpassformat fot, enligt inskrift skänkt 1660, och en  tillplattad nod, den senare kanske rest av en medeltida kalk. Skålen är enligt stämplar tillverkad 1774 av Lars Magnus Kallerström i Kalmar, som också gjort patenen med dess svängda konturer på brättet, vilket är en ovanlig form.

Den päronformade vinkannan är tillverkad av hans Andersson Wiggman i Kalmar 1754 av silvret i en dopskål från omkring 1718, en oblatask och en kalk.

Ovanligt är det oblatskrin av grönmålad plåt, som skänktes på 1830-talet av två kyrkvärdar, Jonas Olsson och Johan Jonsson. Det pryds av Lagens tavlor och andra heliga symboler. Numera förvaras oblaterna i ett nysilverskrin på fot, tillverkat 1927.

Oblatask av målad bleckplåt, skänkt på 1830-talet. Bild: Bertil Elfverson 1981

Kyrkan har ägt en brudkrona av silver, helt förgylld, med oäkta stenar, omnämnd i ett inventarium 1718. Den såldes 1797 på uppmaning av biskop Wallestråle. Nu finns bara fodralet kvar.

Längst fram i långhuset hänger en ljuskrona för 16 ljus, inköpt 1680. Den kröns av en dubbelörn och avslutas nedtill av ett gapande lejon. Väster därom hänger en ljuskrona för 24 ljus, tillverkad 1779 av gelbgjutaren Urberg i Kalmar. Kyrkböckerna innehåller många färgstarka notiser om de intriger, som utspelades, när ljuskronan skulle hängas upp (se Danielssons bok). Övriga ljuskronor är också tillverkade på 1700-talet.

I tornets bottenvåning hänger en vacker mässingslykta från 1600-talet, och från ungefär samma tid är troligen också ett par ljusarmar i sakristian. Där förvarades också flera ljusstakar av tenn, tillverkade i början av 1800-talet av två tenngjutare i Kalmar, I P Fagerström och Daniel Eklund.

Bland textilerna kan nämnas en kalkduk av vitt atlassiden med färgrika broderier från 1700-talet, ett antependium av purpurfärgad sammet, skänkt 1799 av fru Bäckerström, ett kalkkläde av purpurfärgad sidensars med äkta guld, skänkt av samma givare, samt ett kalkkläde av gul sammet med spets och silvergalon, skänkt 1768. Två svarta mässhakar med rika silverbroderier har tillkommit före 1830, samt från vår egen tid ett stort antal textilier i god kvalitet, bl.a. två röllakansmattor, en vid dopfunten, tillverkad 1952 av Södra Kalmar Läns Hemslöjd, den andra i koret, "Livets träd", från 1960.

I sakristian hänger en broderad "gravskrift" över makarna Bäckerström och deras barn, troligen skänkt av hovpredikanten Johan Lindbäck någon gång 1806-1817.

I koret står två järnbeslagna kistor, den ena märkt i locket "NPS. P. BS / 1774". Den andra ser ut att vara samtidig. I ena kistan förvaras bl.a. en kubisk sanddosa av förtent plåt.

Tre likadana ekstolar står i sakristian, med fyra slåar och en hel ryggbricka, fint sammanfogade med dymlingar. En av dem är enligt inskrift tillverkad av C L 2/5 1744. De båda övriga är kanske också tillverkade av C L.

Under läktaren hänger ett par porträtt av prosten Anders Bäckerström, f. 1724, d. 1786, och hans andra hustru, E B M Bäckerström, f. Hoppenstedt, f. 1745, d. 1817. Dessa båda makar har betytt mycket för Ljungby socken, och fru Bäckerström, som var mycket förmögen, lät bl.a. uppföra det monumentala sockenmagasin, som står vid landsvägen. Makarna Bäckerström fick sin grav under korgolvet i kyrkan.

Porträtt av prosten Anders Bäckerström. Bild: Bertil Elfverson 1981
Porträtt av prosten Anders Bäckerströms hustru E B M Bäckerström, f. Hoppenstedt Bild: Bertil Elfverson 1981

I sakristian hänger ännu ett porträtt, det redan nämnda av biskop af Kullberg, målad med olja på duk, av S G Lindblom, samt några fotografiska förstoringar av porträtt, föreställande ärkebiskop Olaus Svebilius, biskoparna Mörner, Genberg, Sjöbring och Tottie, prostarna Wahlbom, Hoflund och Danielsson samt kyrkoherde Holmbring.

Lillklockan, som är gjuten av Johan Fahlsten i Stockholm 1741, blev stulen och sönderslagen 1858, men sammanfogades 1928. Står i tornets första våning.

Storklockan är omgjuten 1768 av Magnus Bergstedt i Karlskrona, som samma år göt om mellanklockan. Den senare blev åter omgjuten 1819 av Gerhard Horner i Stockholm.

Den forna lillklockan, gjuten 1741 av Johan Fahlsten. Bild: Bertil Elfverson 1981
Plan av kyrkan. Uppmätning, skala 1:400, Nils Carlgren 1958.

Rummet, som nämns med HERRENS namn,
böra vi älska och ära
såsom för själen ljuvlig hamn,
ja, såsom hemmet det kära.
Härliga ting ha talats där,
himmelens rike är oss när,
då i dess portar vi träda.

Give då Gud, att var vi bo,
alltid, när klockorna ringa,
samlas vi må i Kristi tro
HERREN vårt offer att bringa,
hämta i bön hans håvor ned,
skåda i hoppet den sabbatsfred
sist för GUDs folk står åter.

Sv. Psb. 163:4,6

Kyrkan från öster. Bild: Gösta Berggren 1980
Ljungby kyrka från nordväst. Bild: Bertil Elfverson 1981