Det var på 1300-talet som kapellet Sancte Annae in Scopulisuppfördes
på det smala näset mellan Slätbaken och Gropviken.
Kapellet helgades åt sjöfararnas helgon Sankta Anna, Marias mor.
Liksom kyrkan i Skällvik låg den direkt intill vattnet. Man band
sina båtar i järnringarna i kyrkomuren. Men kapellet fick ingen egen
präst. Gudstjänster firades där endast vid de få tillfällen per år då
prästen i moderförsamlingen Skällvik kom dit ut. Skärgårdsborna
fick därför ro den långa vägen in till Stegeborg och mässan i kyrkan
för att sedan anträda den lika mödosamma vägen hem. Detta
förhållande klagade de länge och ljudligt över.
Efter Digerdödens härjningar och 1400-talets nödår ökade folkmängden
åter och det krävdes en tillbyggnad av kapellet. Exakt när detta skedde,
vet vi inte. Det nya långskeppet mer än fördubblade kyrkans yta.
År 1521 kom den mäktige Linköpingsbiskopen Hans Brask för att
inviga den. Han var också en värdslig storman och färdades med ett
följe av 20 väpnade ryttare och uppvaktning. Det ålåg bönderna utefter
färdvägen att inkvartera och förpläga dessa stormansföljen - en nog
så tung börda. Kyrkan fick namn efter Marias moder, Sankta Anna,
sjöfararnas skyddshelgon.
Liksom vid andra kyrkor invid vägar eller farleder fanns strax intill
kyrkan en krog, Norrkrog. Det vita torpet därintill har än i dag namnet
Storkron. Det fanns ännu en krog vid Bostevik och bägge ställde till
problem med onykterhet vid gudstjänsterna, där kyrkväktaren hand-
gripligen fick upprätthålla ordningen. I de äldsta kyrkböckerna, som
daterar sig från 1635, fastslås att inget brännvin eller öl får säljas på
krogen förrän gudstjänsten är avslutad. Det ålades också kyrkans
sexmän, kyrkorådet, att varje gång se till att ingen satt och söp på
krogen under gudstjänsttid.
I flera skrivelser till Gustaf Wasa krävde skärkarlarna att få egen präst
och bli egen församling. Under Dackeupproret skrev kungen upprepade
gånger till dem att förbli lojala, när upproret ryckt med sig socknarna
ända upp till Gryt. I det läget var kungen snabb att bevilja Sankt Anna-
bornas krav. I ett kungligt brev, utfärdat på Stegeborg 4 oktober 1542,
upphöjs Sankt Anna till egen församling med rätt till egen kyrkherre.
Men det ser ut som om prästgård inte byggdes förrän långt in på
1600-talet. 1633 berättas det att kaplanen, Benedictus Erici, var inhyst
i en 'ilak kärringestuva' eftersom den trilske och högmodige klockaren
vägrade honom husrum i den rymliga klockarstugan. Biskop Bothvidi
löste tvisten så, att prästen övertog klockargården och klockaren fick
rum i hospitalet.
Hur såg kyrkan ut?
Kapellet från 1300-talet, samma byggnad som kyrkan i dag, blev kor
i 1500-talskyrkan. Av långhuset återstår endast stenmuren sedan den
västra gaveln störtat samman. I kyrkans tak fanns målningar, men av
dem återstår i dag endast några antydningar på österväggen och i valvet
av en frescomålning som föreställde yttersta domen.
Kyrkans klenod var altarskåpet med inskriften 'anno Dom 1590', som
nu hänger i stora kyrkan och visar scener kring Jesu lidande och död.
En annan dyrgrip, som också kan beses i stora kyrkan, är en liten
tavla från senmedeltiden som föreställer Sten Sture och hans maka
Christina Gyllenstierna knäböjande mot varandra.
Biskop Bothvidi bestämde vid sin visitation 1633 att det skulle byggas
en läktare i västra ändan för 150 personer. Här skulle drängar, piltar
och skärkarlar sitta och man skulle lättare kunna hålla ordning på dem.
Från år 1634 härstammar en teckning av J. Rhezelius, anställd i
Antikvitetsarkivet. Den visar kyrkan med tornspira mitt på långhuset.
Den fick byggas om flera gånger tills den togs ner och den enda
klockan hängdes upp i en klockstapel. Som vi ser av skissen, var
kyrkans ingång på södra långsidan. Runt kyrkan löpte en stockmur,
på 1700-talet ersatt av en stenmur. I äldre tider kunde man förtöja
kyrkbåtarna i denna mur.
Dags att bygga ny kyrka
Under 1700-talets senare del fick kyrkan förfalla så långt att den ansågs
otjänlig som kyrkorum. Den hade dessutom blivit för liten på grund av
den starka folkökningen. Den kyrka som vi idag kallar S:t Anna kyrka
togs i bruk vid första advent 1821.
Gamla kyrkan fick sjunka så djupt i förfallet, att korna hade den som
skydd i dåligt väder. Det växte buskar och träd inne i ruinen och den
gamla kyrkogården låg i vanhävd. Resterna av den höga, västra
långskeppsgaveln pryddes på toppen av en björk som växte sig allt
högre, innan gaveln revs av säkerhetsskäl.
Tack vare två eldsjälar kunde kyrkan sent omsider resas ur förfallet.
Hilding Bielkhammar, köpman och fastighetsmäklare, försökte förgäves
intressera stiftsmyndigheter och kyrkoråd för sitt projekt att restaurera
kyrkan för egna pengar och öppna den för ekumenisk gudstjänst och
samarbete. Hans Capella Ecumenica kom ju i stället att förverkligas
på ön Västra Gärsholm. Men Bielkhammar hade väckt många till insikt
om kyrkans unika värde. Under kyrkoherde Carl-Lennart Fogelbergs energiska ledning började man vid 1960-talets början arbeta med restaureringsprojektet. Ortens skickliga hantverkare återskapade den lilla medeltidskyrkan, byggde klockstapeln och satte kyrkogården i stånd.
Kyrkan återinvigdes 1973 av biskop Ragnar Askmark
Den kistorgel, byggd av Åkerman & Lund, som fungerar som kororgel
i S:t Anna kyrka, användes under ett antal år sommartid i S:t Anna
gamla kyrka. Tack vare en donation kunde man 1997 köpa en permanent orgel. Den byggdes av John Grönvall, Lilla Edet, troligen på 70-talet.
Orgeln har tre stämmor: Gedakt 8', Flöjt 4' och Principal 2'.
I dag brukas kyrkan i allt större utsträckning för gudstjänster och har
blivit en omtyckt dop- och vigselkyrka. Sedan 1997 är den i bruk året om.
Sommartid
fylls kyrkan av musik och sång av unga artister i den årligen återkommande musikserien Musik i S:t Anna.
(Ur Kyrkorna i Sankt Anna av Dag Södling, Söderköping 1994)