Foto: Av Jorchr - Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=25418436

Västra Nöbbelövs kyrka

Stora delar av dagens kyrka uppfördes under 1100-talets mitt. Kort efter att kyrkan uppfördes byggdes ett torn, som på andra våningen hade ett rum för byns storman.

Västra Nöbbelöv som by kan föras tillbaka till sen vikingatid. På gräsmattan söder om kyrkan står en runsten från omkring år 1000. Inskriften lyder: Toke reste denna sten efter sin broder Ödge, en mycket välboren tegn. Det sista ordet i inskriften anger att Ödge varit en högt uppsatt person, en storman i bygden. En träkyrka har uppförts i sen vikingatid men några spår av denna finns inte bevarade.

Stora delar av dagens kyrka uppfördes under 1100-talets mitt. Långhuset var kortare än idag och slutade ungefär i höjd med det västligaste fönstret i dagens långhus. Kort efter att kyrkan färdigställts byggdes ett smalt torn, som på andra våningen hade ett rum för byns storman. Det är mycket troligt att kyrkan i Västra Nöbbelöv fungerat mer som gårdskyrka än som sockenkyrka.

Om tornet var stormannens område så var menighetens (folkets) område även inskränkt på annat sätt. På vardera sida av triumfbågen finns högt upp en stenlist. På denna list har en bjälke vilat vilket utgjorde stödet för en trävägg som delade upp kyrkan i en del för prästen och en del för folket. Än i dag finns på utsidan delar av den södra, ursprungliga ingången bevarad. Vi kan idag se inramningen av sydportalen med en ovanligt rik utsmyckning. Det tunnvalv som finns över koret är ursprungligt. Däremot har långhuset täckts av ett plant trätak. Under den första delen av 1300-talet revs tornet varvid långhuset utvidgades till nuvarande storlek.

För att förstärka den katolska prästens sång tog man, i mitten av 1100-talet, upp tjugotre hål, ljudkrukor, i kyrkans kor och absid. Ljudkrukorna skulle förhindra onödiga ekoeffekter. De fungerar än i dag och akustiken är fantastisk i kyrkan.

Kryssvalven i långhuset uppfördes och i samband med valvslagningen utsmyckades kyrkan med kalkmålningar av Snårestadsmästaren. Snårestadsmästaren var en grupp med konstnärer som sedan bildade en målarskola tillsamman. I absid och kor dominerar framställningar som appellerar till den äldre romanska traditionen om den segrande, triumferande kristna kyrkan. Långhusets målningar för däremot tankarna till ånger och bot. Speciellt är målningen längst fram i kyrkan med den tronande Herren flankerad av de fyra evangelisterna. På väggen mellan långhus och kor finns en framställning av yttersta domen. I mitten sitter Kristus på en regnbåge med blottat bröst och utslagna händer. Under regnbågen framställs den korsfäste Kristus med den knäböjande Petrus på den vänstra sidan och Paulus på den högra. Till vänster om triumfbågen avbildas de dödas uppståndelse. Bland dessa kan man urskilja en präst som håller en kalk och ett oblatfat. Ovanför de uppståndna framställs en grupp saliga. Ovanför denna grupp blåser en ängel i basun och vi urskiljer också jungfru Maria som förbedjerska för gruppen. På den högra sidan väger ärkeängeln Mikael själarna på en balansvåg, vars ena vågskål en liten jävel försöker att peta upp. Därunder jagar två svärdförsedda änglar de förtappade ner i helvetet vars avbildade fasor helt förstörts. Under lång tid var dessa överkalkade men vid en restaurering i början av 1950-talet framtogs de åter. I december 2003 var restaureringen av målningarna helt klart. Färgerna kan idag tyckas matta men ursprungligen har målningarna framträtt i klara färger som rött, svart, cinnober (orange), grått och grönt.

Dopfunten, som är tillverkad i kalksten, tillhör kyrkans äldsta inventarier och är skapad av den så kallade Blentarpsgruppen. Från 1500-talets slut daterar sig dopfatet som täcker dopfuntens kuppa. Fatet har i botten en avbildning av syndafallet med Adam, Eva och ormen i paradiset. Malmljusstakarna, som står på altaret, samt offerstocken i tornet är troligen från samma tidsperiod.

Storklockan gjöts 1578 och är den äldsta i Ljunits härad. Lillklockan är resultatet av en omgjutning i början av 1800-talet av en äldre klocka.

Under 1600- och 1700-talet blev det vanligt att betydelsefulla personer i socknen blev gravsatta inne i kyrkan. Vid restaureringen 1951 tillvaratogs fyra gravstenar som låg i golvet. De omnämner präster i socknen och dess hustrur.

Åren 1833-34 utvidgades kyrkan genom att man högg bort stora delar av långhusets norra vägg och byggde till en nykyrka. Under 1860-talet utfördes betydande förändringar av kyrkans interiör och exteriör. Man införskaffade den nuvarande predikstolen. Ungefär samtidigt sattes en altartavla upp som målats 1864 av G Brusewitz. Tornet höjdes och stora fönsteröppningar i långhuset höggs upp.

Ytterligare en stor restaurering skedde under 1951-52 då kyrkan förändrades betydligt. Altartavlan togs bort och placerades i nykyrkan. Ny altarring sattes in och ett nytt altare murades upp. Predikstolen flyttades från det sydöstra hörnet till det nordöstra i långhuset och motsatta platsförändring genomfördes av dopfunten.