Ofta är det med vemod som vi minns - vi saknar våra anhöriga. Gravstenar med namn, en konkret plats att gå till är viktigt under sådana här sammanhang.
Men en grav är ju inte bara ett minnesmärke, i så fall hade det inte spelat så stor roll var platsen är belägen. Det viktiga är ju att det är där personen verkligen är gravsatt. Att vi begraver våra döda på kyrkogårdar och sätter deras namn på gravstenarna är ett uttryck för att vi tror att de finns kvar. De har lämnat oss här på jorden men de finns ändå kvar i en annan dimension. Vi använder lite olika uttryck när en person har avlidit. Jag tycker uttrycket ”gå ur tiden” passar, de har gått ur den här tiden och in i evigheten.
När vi minns är det därför inte bara ett tillbakablickande till det som en gång var. Vi minns även med ett hopp om att vi en dag ska återse varandra, det är också ett framåtblickande.
Men när vi besöker gravarna under den här helgen så får vi också tänka på den mest kända graven av alla: Kristi grav. Det speciella med den var att den var tom. Jesus uppståndelse är det som ger oss hoppet om en fortsättning. Tron på Kristus är också en tro på uppståndelsen. Genom honom vågar vi minnas, inte bara bakåt utan också framåt.