Vad är dopet?
En symbol är en yttre handling som bekräftar en inre, andlig sanning. Sanningen som bekräftas i dopet är att vi är skapade att leva i gemenskap med Gud och varandra. En gemenskap som föds ur Guds villkorslösa kärlek till oss och som lever av vår kärlek till Gud och varandra.
Dopet är ett sakrament ( = helig handling ). Ett sakrament är en handling som Jesus instiftat, som innehåller både en yttre handling (vattnet) och ett löfte. Löftet är att vi är skapade till liv och gemenskap, även om vi dör är vi lovade att följa Jesus genom död till liv.
En gåva
I "Befrielsen" – den stora boken om kristen tro - kan man läsa följande: Dopet är en gåva, ett synligt och påtagligt tecken och en inbjudan till något att leva i dag för dag. En gåva kan man tacksamt ta emot – eller visa ifrån sig.
Man kan välja bort den för sin egen eller sina barns räkning. Men man kan inte välja bort Guds kärlek, den som omsluter allt Gud skapat och som gäller alla människor. Den kärleken har möjlighet att nå fram på vägar som vi inte kan se, också till den som inte är döpt.
Det liv som är evigt
Dopet var från början ett nedsänkande, hel och hållen under vatten, en sed som fortfarande praktiseras tex i ortodoxa kyrkor och vid dop av vuxna, detta symboliserade att vi följer Jesus genom döden (under vatten där vi människor inte kan leva) tillbaka till uppståndelsens liv. En bild för födelsen in i det liv som är evigt. I kristen tro börjar inte det eviga livet efter döden utan här och nu kallas vi att leva i tron på att livet alltid är starkare än döden. Det kan ge oss styrka när svårigheter och kriser möter oss. Guds löfte till oss som också uttalas vid dopet är att Gud ska vara med oss till tidens ände, alltså för evigt. Även när livet känns mörkt och obegripligt finns Gud med oss i den mörkaste dal, med löftet att föra oss tillbaka till livet.
Tre ösningar av vatten
Som kuriosa kan vi berätta att anledningen till att nedsänkningen av spädbarn i vår tradition ersatts med tre ösningar av vatten, berodde på en ganska otäck med praktisk fråga. När kristendomen kom upp till våra kalla breddgrader, omkring år 1000, så hände det allt för ofta att barns som blev döpta genom nedsänkning, innan kyrkorna blev uppvärmda som nu, helt enkelt blev sjuka och dog.
Att ösa vatten tre gånger, i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn, är i sig en symbol. Vi bekräftar att dopet sker i den kristna kyrkans tolkningsgemenskap, där vi tror att Gud uppenbarat sig som alltings ursprung, Fadern, medmänniska vägen till försoning, Sonen och som Gud alltid närvarande i sin avbild människan, den heliga Ande. Därför läses alltid en av de trosbekännelser som är gemensam för alla kristna kyrkor innan vi döps. En trosbekännelse som är en sammanfattning i ord och som bär den tro som vi i vår tur är burna av. Det är viktigt att komma ihåg att tron bär oss, den är oberoende av om vi bär den eller inte. Burna av tron kan vi vila i förtröstan på att Gud vill våra liv. Därför tillfrågas dopkandidaten eller dennas föräldrar om de vill döpas in i trons gemenskap, inte om de kan skriva under på varje formulering i trosbekännelsen.
Barnen - vår förebild
I en text från Markusevangeliet som läses vid varje dop säger Jesus, att barnen är vår förebild i att leva av tro, i tllit, det som måste till för att varsebli Guds rike, Guds närvaro i våra liv. Därför har Svenska kyrkan valt att praktisera ett dop som betonar Guds kärlek till oss, nådesdop, och välkomna också därför barn till dop. Det är inte vår tro eller våra handlingar som är avgörande för hur Gud ser på oss. Guds kärlek förekommer vår eventuella tro och kärlek till Gud. Enligt Svenska kyrkan är det två viktiga tankar som ligger bakom att även barn kan döpas:
Den första är att kristendomen också är till för barnen och barnen har rätt att vara med. Den andra är att i dopet visar Gud att han bryr sig om oss innan vi ens kan be eller vet något om kristen tro. Det krävs ingen examen för att bli döpt. I dopet är det Gud som visar sin kärlek till oss.
I andra traditioner väljer man att välsigna barnet i väntan på att det själv vill avgöra sig för ett liv i tro, då blir dopet en bekräftelse som dopkandidaten är bärare av.
Inte samma sak som namngivning
Även i Svenska kyrkans dopcermoni ingår ett välsignelsemoment, då vi med handpåläggning och korstecknande ber om befrielse från ondskans påverkan i en människas liv, och uttalar Guds kallelse till oss att vara Jesu lärjungar, den manifesterade kärlekens efterföljare. Det föregås av att föräldrarna tillfrågas om barnets namn eller dopkandidaten säger sitt namn. Denna sed har sitt ursprung i en tid då man trodde att det låg en särskild magi i namnet och att den som kände till någons namn också hade makt över denne. Då tillvaron var full av andar och demoner var det av yttersta vikt att namnet inte kom ut innan barnet blev döpt och var säkrat för evigheten. Därför brukade man till och med viska namnet i prästens öra i samband med dopet.
Nu tror vi att även den människa som inte döps är älskat av Gud, men traditionen finns kvar. Författarinnan Jeanette Winterson har i sin roman ”Fyrväktaren” givit en modern tolkning av namnets magi när hon skriver ”När jag vet vad du heter kan jag ropa på dig, och när jag ropar på dig, då kan du komma”. En bild som väl beskriver namnnämnandets betydelse. En människa presenteras för Gud och Gud inbjuds att ropa på, beskydda och välsigna. Kontakt etableras.
På grund av namnnämnandets centrala plats i dopgudstjänsten så har en allmän uppfattning att barnet får sitt namn vid dopet uppstått, en uppfattning som kanske kommer att försvinna i takt med att barnen ofta är äldre än tre månader när de döps. Den ålder då skattemyndigheten kräver besked om den nyföddes namn.
En annan symbol vid dopet är dopdräkten, eller dopklänningen som den också kallas. En traditionell dopdräkt ska vara vit och bra mycket längre än dopbarnet. Detta för att markera att man aldrig kan växa ur dopets löfte, att vara sedd och älskad av Gud. Konfirmandens dopkåpa, prästens gudstjänstkläder och den dödes svepning är alla nya manifestationer av denna symbol, dopets löfte lämnar oss aldrig.
Öppet för alla
I texten om hur Jesus välsignade barn beskrivs hur hans lärjungar försökte hindra kvinnorna från att bära fram sina barn, det står:
”När Jesus såg det blev han förargad och sa, låt barnen komma till mig och hindra dem inte, Guds rike tillhör såna som dem, sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in, och han tog dem i famnen, la händerna på dem och välsignade dem.”
Vid denna tid räknades man inte som fullvärdig människa när man var ett barn. Jesu lärjungar ville inte att Den Store Mästaren skulle besväras av dessa mindervärdiga.
Genom historien har de grupper som ansetts ovärdiga att välsignas av Gud,växlat. Även i vår tid vill några av Jesu sentida lärjungar utesluta grupper av människor, men Jesu svar står fast, hindra dem inte. Guds kärlek är till för alla människor, och dopet är öppet för alla.
