I ledaren med rubriken ”Jesus predikade inte om välfärdsstaten” (14/10) beskriver Tove Lifvendahl sina intryck efter att ha sett ett reportage i SVT:s ”Aktuellt” om hur höjda livsmedelspriser drabbar de med redan snäva marginaler. Allt fler barnfamiljer och äldre personer har svårt att få ekonomin att gå ihop, vittnades det om. I reportaget följde ett reporterteam oss diakoner i Skärholmens församling och vi fick tillfälle att berätta om den utsatthet vi möter i vårt arbete och de nödhjälpsinsatser som satts in. Vi riktade även kritik mot dagens bidragssystem, som vi anser vara alltför komplicerat för många behövande.
Lifvendahls bestående intryck efter att ha sett inslaget tycks vara just denna kritik, som hon beskriver som ett ”fattigdomstecken”. I stället för att klaga bör kyrkan inbjuda till kraftsamling kring den egna verksamheten, menar hon och sammanfattar tusenårig kyrkohistoria lätt och ledigt: ”Ty i 2000 år har kyrkan haft som central verksamhetsidé att bekänna Kristus, missionera sitt budskap – och att hjälpa fattiga och nödställda. Det är vad kyrkan gör, i Jesu namn”.
Även om det måste tillstås att denna historieskildring är träffsäker så känner vi inte igen oss i ledarens övergripande problembeskrivning. Självklart är det kyrkans uppgift att hjälpa människor i nöd. Gjorde vi inte det vore vi en tämligen andefattig kyrka. Under pandemin delade vi ut matkassar och kön ringlande sig lång, men fastän många magar mättades för stunden så kvarstår den bakomliggande problematiken alltjämt. Att förmedla nödhjälp är just att lindra symptom, inte att bota sjukdomen.
Så vad vore vi för en kyrka om vi inte höjde rösten och pekade på välfärdsstrukturernas uppenbara brister, som i slutändan drabbar människor i utsatthet? Ja, även då vore vi en tämligen andefattig kyrka, ty i 2000 år har likaså denna hållning präglat vår verksamhetsidé. Att ge röst åt utsatthet kallas ibland, inom kyrkans värld, för profetisk eller politisk diakoni. Det är med andra ord fullt möjligt att dela ut matkassar med den ena handen och slå näven i bordet med den andra.
Beat Lindberg, diakon, Skärholmens församling
Maria Engman Lyrén, diakon, Skärholmens församling
Marina Frisk, medarbetare inom diakonin, Skärholmens församling
Ola Osbeck, diakon, Skärholmens församling
Malin Strindberg, kyrkoherde, Skärholmens församling