Foto: Anna Theander

Med omsorg om kyrkans skatter

Var sjätte år ska alla kyrkans inventarier gås igenom och noteras – enligt lag. Följ med stiftsantikvarie Inga Kajsa Christensson på förvisitation!

Skara stift har mer än 400 kyrkor, fulla av inventarier. Kulturarv från förr och nu. Allt detta ska gås igenom, noteras och föras in i inventarieförteckningen. Det är lagstadgat i kulturmiljölagen och i stiftet ska det kontrolleras minst var sjätte år.
Så inför varje prost- eller biskopsvisitation har stiftsantikvarien Inga Kajsa Christensson den grannlaga uppgiften att se till att detta blir gjort. Det innebär att ett antal arbetsdagar varje år ägnas ute i församlingar och pastorat.
- Jag träffar alltid den som är inventarieansvarig i församlingen, den personen utses av församlingsrådet. Och så är det ofta någon eller några anställda med, till exempel den som jobbar med själva inventarieförteckningen. Vaktmästaren är också bra att ha med, de brukar ha väldigt bra koll på var saker och ting finns någonstans, säger Inga Kajsa medan hon tar plats i tjänstebilen.
Uppdraget går rent praktiskt ut på att se till att varenda inventarium, värt att notera, finns med i förteckningen. De flesta av stiftets församlingar och pastorat använder det webbaserade systemet Sacer där alla uppgifter matas in. Många väljer också att fotografera föremålen.
- Där delar man upp det på tre kategorier. Det är fast inredning, kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga inventarier och övriga kyrkliga inventarier, fortsätter Inga Kajsa.
Hon kommer, i biskopens ställe, för att förvisitera. Det kan förstås uppfattas som en tuff kontroll och det är också en del av stiftets tillsynsansvar.
- Det händer att en del är lite nervösa, men det behöver de verkligen inte vara. Min uppgift är ju att hjälpa och stötta och se till så att det blir rätt. Jag ger också mycket råd och svarar på frågor. Och de allra flesta tycker faktiskt att det är väldigt roligt att få plocka fram alla fina saker. Att det kommer någon som är lika intresserad som de själva är av kulturarvet, säger hon med ett leende.

Tre kyrkor

Dagens utflykt går till Götene pastorat. Inga Kajsa har redan tillbringat några dagar i pastoratets 20 kyrkor. Idag står Medelplana, Hönsäter och Österplana på programmet. Ett par timmar per kyrka brukar vara lagom. I Medelplana tar Björn Sjöstedt emot. Han är inventarieansvarig. På plats finns också Göran Gustafsson som arbetar med inventarieförteckningen i Sacer och vaktmästaren Maria Brodén Jonsson. Förteckningen är utskriven och inventeringen kan börja. Föremål för föremål tas fram, kontrolleras och stäms av mot förteckningen. Det är kyrksilver och brudkronor, liljestenar och ljusstakar, dopkannor och altartavla. Det som bedöms som ”kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga inventarier” får ett ki förteckningen. Den lilla gruppen, försedd med pärmar och anteckningsblock, går runt i kyrkan, från sakristian till koret, vidare i kyrkorummet och upp på läktaren. Ibland innebär förvisitationerna både besök i källare och klättring på kyrkvindar.
- Den där ljusbäraren från 80-talet behöver inte k-märkas. Däremot ska ju kistan där vara k-märkt tycker jag, tipsar Inga Kajsa.
Hon ger råd och församlingen beslutar. Ytterst ansvarigt är församlingsrådet. Finns det då inte anledning att helt enkelt k-märka allting?
- Nej, faktiskt inte. Det är viktigt att k-märka det som ska k-märkas och då får man göra en bedömning utifrån exempelvis ålder, konstnärligt värde och lokalhistoriskt värde. Om man sedan ska söka kyrkoantikvarisk ersättning måste det vara för sådant som är k-märkt. Låt säga att man har en gammal mässhake som man vill låta laga och rengöra. Då kan man få statliga bidrag för det, men då måste den vara k-märkt. Men allt ska inte k-märkas. Och förbrukningsmaterial ska inte alls ta upp i förteckningen, inte ens som övriga inventarier. Då blir det besvärligt när man sedan ska tvätta albor, dukar och linneservetter till exempel. Det måste ju vara praktiskt!

Ger råd och tips

Färden går vidare till Hönsäters kapell. Genomgången fortsätter på samma sätt. En god stund ägnas åt textilierna. Vackra altarbrun och mässhakar plockas fram.
- Den där skulle ni behöva göra något åt. Ta hjälp av en konservator, tipsar Inga Kajsa när en mässhake synas i sömmarna.
Så letas det vidare i skåpen.
- Vad sa du? Ett rött antependium? frågar Inga Kajsa och får svar från Björn:
- Nej, nej, ett altarbrun ska vi ta fram nu. Antependium har vi inte i den här kyrkan för vi har ett så vackert altare. Det vill vi inte dölja!
I kyrkorummet noteras bland annat orgel och predikstol som ”inredning”.
- Predikstolen är från Österplana gamla kyrka. Tänk att när kyrkan hade rivits så förvarades predikstolen någonstans i 35 år, tills kapellet byggdes och den fick komma hit, berättar Björn.
Sista kyrkan för dagen är Österplana. Efter att ha gjort ett besök i tornet och kontrollerat att kyrkklockorna hänger där de ska bär det iväg till Skara för protokollskrivning. Inga Kajsa gör alltid det direkt efter besöken i kyrkorna.
-  Det gäller att renskriva medan man har allt i färskt minne. Snart väntar fler kyrkor!
 

ordlista

Alba – mässkjorta i form av en vit fotsid dräkt
Altarbrun – en bård som hängs över altarets framkant. Det kan antingen vara fäst i en altarduk eller i altaret. Kan användas ensamt eller tillsammans med antependium.
Antependium – Tyg som hängs för altaret, dekorerat och i liturgisk färg.
Liljesten – medeltida stenhäll, förekommande i Sverige och främst i Skara stift
Sacer – Webbaserat system för inmatning av uppgifter om kyrkliga inventarier och inredning