- Vi måste ta barnen och springa, nu!! Det brinner i hotellet! ropar Jason, Magdalenas man.
Magdalena tar barnen Arvid och August under varsin arm. Jason tar det som kallas grab-bag som står innanför hotelldörren. Det är en väska med det viktigaste för en nödsituation, till exempel id-handlingar. Det är familjen Vogts tredje natt i det sydostasiatiska landet Myanmar. Magdalena har väckts av att folk skriker i och utanför byggnaden. De flyr från hotellet som några timmar senare har brunnit ner.
Några dygn tidigare hade familjen anlänt till huvudstaden Yangon för att jobba och gå i skolan.
- Vi kom vi till en lägenhet som stått tom i fyra månader. Det hade varit monsunsäsong med regn och det var mögel över hela väggarna. Där var det tänkt att vi skulle bo, men vi fick flytta till hotell, berättar Magdalena med ett stråk av upprördhet.
Värsta tänkbara start på flytten till landet som skulle komma att bli deras hem i tre år. Innan de skulle behöva fly igen, av andra anledningar än en brand.
Internationellt intresse hemifrån
Magdalena Vogt och katten Trassel möter oss i sitt trivsamma vita radhus några mil utanför Uppsala. Hon är klädd i en rutig grön kjol och stora örhängen dinglar jämte håret. Magdalena har nära till ett porlande skratt som hon sympatiskt och snabbt låter glimta fram under de många allvarsamma ämnen vi hinner beröra. Hon serverar vietnamesiskt slow coffee i en liten stålbehållare. Den fylls på med varmt vatten i flera omgångar och är väl värd väntan. Det står tända ljus på bordet i köket där vi sitter.
- Vi flyttade till Mullsjö när jag var tio år, berättar Magdalena. Mina föräldrar bor kvar där och så har jag min bror i Göteborg. Jag tycker väldigt mycket om Mullsjö och känner stor tacksamhet för uppväxten där.
Hon berättar att intresset för internationellt arbete mycket kommer från hennes föräldrar som hade vänner som jobbat utomlands.
- Tidigt tyckte jag att det verkade spännande, vännerna till familjen gjorde något viktigt och meningsfullt. Bland annat en kvinna, Eva, som startade ett anti-trafficking projekt. Hon gjorde stort intryck på mig!
Det föll sig så att Magdalena gjorde sitt gymnasiearbete om just trafficking (människohandel, ofta av sexuell natur) i Thailand. Magdalena och hennes mamma besökte projektet på plats. Förstod Magdalenas mamma vad hon gav näring till när hon tog med henne utomlands?
Vid ett tillfälle under besöket i Thailand åt vi middag i en större grupp på en restaurang. Vi hade beställt schnitzlar som kom in och var stora som dasslock. Hela dagen hade vi sett fattiga människor. Jag mådde så dåligt och bad om det som sällskapet inte kunde äta upp. Gick ut med det och gav bort. Jag vet att det inte är något bra bistånd, men det kändes bra i stunden. Jag tror inte att min mamma förstod vad hon satte igång, svarar Magdalena.
Familjen är världsmedborgare
Sin man Jason träffade Magdalena i tidiga tjugoårsåldern. Hon gjorde praktik på ett svenskt bageri i Thailand där man jobbade mot trafficking. Jason brukade komma och dricka kaffe där och kärlek uppstod. Han är från Vancouver i Kanada och var på uppdrag för en organisation som jobbade med frågor kring minoritetsfolk. Med tiden blev deras förhållande officiellt, de gifte sig och har nu två barn, Arvid 10 år och August 12 år. När äldsta sonen August var sex månader flyttade familjen till norra Laos, på gränsen till Kina. Där bodde de i två år.
- Vi bodde en by som man nådde genom sju timmars bil på slingriga vägar. Ingen el och inget rinnande vatten. August växte upp, lärde sig prata engelska och lao. Sedan kom vi hem till Sverige och han tappade allt språk en period. Det lät väldigt roligt, berättar Magdalena och skrattar kärleksfullt.
Familjen Vogts senaste utlandsäventyr var till Yangon (tidigare Rangoon) i Myanmar, landet som hette Burma fram till år 1989. Magdalena och Jason har olika typer av uppdrag inom Act Svenska kyrkans biståndsverksamhet. Barnen gick i internationell skola i femmiljonersstaden Yangon. August har en tydlig bild av sitt första möte med Myanmar:
- Flygplatsen, det var så himla varmt! Som en våg som slog mot en.
En beskrivande historia om värmen i Myanmar.
Brinner för att förmedla berättelser
Det märks tydligt att mamma Magdalena brinner för att förmedla historier. I Myanmar fick Magdalena möjlighet att berätta rohingyernas historia både i skrift och genom fotografier. Rohingyerna är enligt FN en av världens mest förföljda folkgrupper. Hatpropaganda kring och rädsla för rohingyerna är vanligt bland befolkningen i Myanmar.
Magdalena satte samman utställningen, “Jag är Rohingya”, som bland annat kunnat ses i Kyrkans hus i Mullsjö. Syftet med utställningen är att skapa möten med människorna bakom bilden av folkgruppen.
- Mamma tycker om att visa känslorna hos de som hon tar kort på, säger August.
- Jag tror på att hitta berättelserna som berör och uppmuntrar till en bättre värld, fyller Magdalena i. Att möta människor, lyssna på deras berättelser, att inte styras av rädsla eller fördomar. De berättelser jag förmedlar handlar ofta om de vars röster inte hörs. Att få göra deras historier till verklighet för andra - det är en stark drivkraft för mig.
Berörd och upprörd
Vid Magdalenas köksbord landar vi i ett samtal om att hantera känslor under de jobb som hon gör. Vad händer inombords när man dokumenterar en extremt utsatt människas liv?
- Jag blir väldigt upprörd och tänker att det är viktigt att bli det. Det vore vansinnigt att bara stänga av. Jag pratar mycket om mina upplevelser. Det är mitt ansvar!
Hon berättar att styrkan hos människor som man uppfattar som utsatta ger ett slags hopp. När människor delar med sig generöst av saker de brottas med är det viktigt att förmedla det vidare. Ibland när hon kommer från en resa upplever hon att folk vill höra hur det var, men ganska kort och sammanfattat.
- När jag kommer hem är jag full av upplevelser och blir arg när jag inte får prata klart. Jag förstår att människor inte kan känna det jag känner, men jag vill verkligen försöka återskapa mötena jag haft. Jag tror att det händer något när vi möter varandra. Det är viktigt att vi lyssnar på varandra!
Vad kan vi göra för att hjälpa utsatta människor i omvärlden?
- Jag jobbar mycket med insamling genom berättelserna. Det är viktigt att få ge, inte för andra ska tyckas synd om, utan för att det ger även givaren så mycket. Jag tror att vi behöver dela med oss, säger Magdalena med eftertryck. Personerna jag möter säger “Berätta våra berättelser, be för oss och påverka där det går att påverka”.
Likheter som förenar oss i världen
Det är lätt att tänka att det är mycket som skiljer platserna familjen Vogt har besökt från den trygga tillvaron i Sverige. Människor i länder som Laos, Kenya, Somalia och Myanmar - vad förenar dem med oss?
- En tydlig sak är kyrkans roll. I Mullsjö gav den mig mycket trygghet, goda förebilder och generationsöverskridande vänskap. Ett socialt kitt även mellan de olika kyrkorna. Man träffar alla i kyrkan; de man tycker samma som och olika som. Det har precis på samma sätt också varit en väldig styrka på många av de platser vi bott på utomlands.
Via kyrkan samlas människor. Där finns ledare som inger förtroende och kan ta upp viktiga frågor som till exempel mäns våld mot kvinnor för att skapa förändring.
- Kyrkan har jättemycket att ge, den är en av få folkrörelser som samlar oss utan gränser. Det är bra för alla. Plus att barn och äldre kan umgås, vi mittemellan kan få avlastning, skrattar Magdalena.
Vad är människor i andra länder bättre på än vi i Sverige?
- Man delar livet mycket mer. I Laos upplevde vi ett otroligt kollektivt sätt att leva. Det delades på mat och hjälp med barnen. I Sverige är vi så isolerade och ensamma. Vi ställer kanske höga krav på umgänge här. Det ska vara så uppstyrt, vi måste bjuda på mat och det ska vara välstädat hemma.
Flykten från Myanmar
I Myanmar fick det kollektiva sättet att leva på ett abrupt slut för familjen Vogt för nästan tre år sedan. När coronapandemin slog till hade familjen 24 timmar på sig att lämna landet. Ambassaderna gick ut med den rekommendationen, bland annat på grund av osäkerhet kring sjukvården. Och det gick ett rykte om att militären skulle ta över landet om det utropades ett nödläge.
- Vi åkte till Kanada med fyra resväskor och tanken att vi skulle återvända till Yangon. Det blev ett liv i limbo. En statskupp skedde och människor sköts ihjäl på de gator vi kände som hemma. Efter fyra månader insåg vi att vi inte skulle kunna återvända.
Magdalena beskriver synbart berörd att det hade känts helt annorlunda om de själva hade bestämt att de skulle flytta.
- Vi hade kunnat planera och förbereda. Barnen hann inte säga hej då till en enda klasskompis. De gick i skolan ena dagen och andra dagen var vi tvungna att lämna. Det blev inget avslut alls med människorna vi umgicks med.
Framtiden
Familjen jobbar med att bearbeta sina omtumlande händelser under åren i Yangon. Ett sätt att berika livet har att varit att skaffa en ny familjemedlem, den avslappnade och gosiga svartvita katten Trassel. När framtiden kommer på tal berättar Magdalena att äldsta sonen precis som mamma och pappa har “travel buggen” - suget att vara utomlands - i sig.
- Det är inte helt lätt att planera framåt. Åren i Myanmar har varit en gåva - berikande och fantastiskt. Vi funderar på vad som är bäst för barnen. De känner sig hemma i ett internationellt sammanhang, och jag och Jason älskar det. Samtidigt som det är tryggt och bra på många sätt här i Uppsala.
Den allra närmaste framtiden är i alla fall tydlig - Magdalena ska till Linköpings universitet och föreläsa. Om att jobba med bistånd, och att vara verksam i Myanmar. Hon ska berätta berättelser som berör och uppmuntrar till en bättre värld.
Text: Lotta Strindberg
Foto: Lotta Strindberg, samt privata bilder
Artikeln var publicerad i Mullsjö-Sandhems församlingstidning ”Kyrktuppen”, nr 1 2023.
Nedan hittar du den digitala utställningen ”Jag är Rohingya” digitalt. Där kan du också läsa om Act Svenska kyrkans arbete och om Syföreningsdagarna på Flämslätt 2023, där Magdalena Vogt är huvudtalare.
