Långfredag - del 2

Att släppa taget och att överlämna

Det finns i stilla veckans budskap ett bebådande, ett löfte om att det kommer en annan dag, en morgondag. Som Sting sjunger i låten “Fragile”: “Tomorrow's rain will wash the stains away.” Morgondagens regn ska skölja det nedsmutsade rent. Det är ett hopp som vi emellanåt behöver hålla fast vid, då när det kanske inte finns något annat hopp i våra liv. Detta att släppa taget om det som inte bär liv kan vara så svårt. Ibland det allra svåraste. Kanske är det därför ”något stannar kvar i oss”, som sången fortsätter; ”But something in our minds will always stay”. För att vi inte vågar tro att livet är möjligt om vi överlämnar och släpper taget om det som inte längre är levbart. Hur ska man veta när det är dags att lämna det? Hur ska man veta när det är rätt att inte hålla kvar i det som förstör mer än det hjälper? Hur ska man våga tro att livet ändå är möjligt? 

Överlämnandets väg är en ömtålig väg att gå. Det är det sköra och svåra vi har att stanna upp vid och omfamna. Det som gör oss ömtåliga och utsatta. Det är inte alltid enkelt att veta vad som är rätt, och när. Det är inte lätt att vara människa i detta, något vi ständigt påminns om; ”On and on the rain will say, how fragile we are”.

Men det finns ett löfte om en morgondag, ett löfte som viskar att det finns liv efter döden, möjligheter bortom det som känns slut och omöjligt, tomt och bottenlöst. Den stilla veckan slutar inte vid långfredagens kors. Det vet vi nu. Den stilla veckan är en korsvecka som visar vägen mot livet. En väg som inte väjer för döden, utan som går rakt igenom den.

Det är orden från Psaltaren som Jesus ropar när han närmar sig döden, det yttersta överlämnandet. Denna övergivenhet, ensamhet och uppgivenhet som är så svår att vara i som människa. Orden från Psaltaren följs alldeles tätt av löftet om att vi inte ens i den mörkaste dal, inte ens i dödens rum är övergivna. Även om ensamheten omger oss är vi inte ensamma. Gud följer ända in, längst ner i den svåraste utsattheten, i den fullständiga övergivenheten. Gud är väntar där, alldeles nära, väntar tills tårarna fallit. Väntar och vet hur ömtåliga vi är, ”how fragile we are …” 

Frågor

Vad längtar du efter att släppa taget om? Vad är det som hindrar dig från att göra det? Vad är som mest ömtåligt i dig?

Bön

Gud, vänta på mig när jag är rädd.
Gud, ta emot mig när jag faller.
Gud, öppna dina händer och ta emot det jag inte längre förstår eller kan leva med.
Ta emot mig.

Amen