Fredsljuset
Det kom fram också i år!
Tack gode Gud för det!
Ljuset från Bethlehem. Det kom!
Nu tror ni kanske att jag missat gårdagen och dagen innan.
Klart att ljuset kommer från Bethlehem. Det är ju därför vi firar jul. För att barnet föds där, Jesusbarnet, vår Gud blir människa och behöver att vi griper in, som Ylva Eggehorn skriver i en av sina psalmer.
Kh i Bethlehem - I dag vägrar vi att ge vika för förtvivlan
Men det är inte så självklart att ljuset skulle kunna komma ut i år.
För det är krig där vår Gud föds.
Och kyrkoherden i den lutherska kyrkan i Bethlehem, Muther Isac skrev i sin julpredikan i förrgår, så här:
”Vi söker efter hopp. Vi kämpar med förtvivlan. Kommer vi ens att fira "jul" i Betlehem i år? Vi har inga träd, parader eller tal på Krubbtorget?
Men tro dem inte, tro inte på vanmakten och hopplösheten. De viskar livlösheten till oss. Vårt hopp finns där, i spillrorna. Spillrorna är hans krubba. Kristus finner sin plats bland de marginaliserade, de plågade, de förtryckta och de fördrivna. I inkarnationens hjärta finns ett barn. Och detta barn, i all sin utsatthet och nöd, är han vårt hopp. Han är vår tröst. Han är vår styrka." "Låt oss aldrig glömma det”. I detta barn, som vi finner bland ruinerna - med hans hopp och tro håller vi ut. I dag vägrar vi att ge vika för förtvivlan."
”I dag vägrar vi att ge vika för förtvivlan.”
En annan dag
Idag är en sådan dag! När förtvivlan och mörker inte får sista ordet.
För idag är det en annan dag, det är eldbärarnas och ljusbärarnas dag. Alla de som hoppas, trots att allt talar om hur lite hopp som finns.
Det är här - det där ljuset kommer in som jag började med att nämna.
1986 startade ett välgörenhetsprojekt i Österrike genom scouterna. Man hämtade lite eld från ljuset som tändes i Födelsekyrkan i Betlehem, den som är byggd ovanför den grotta där det sägs att Jesus ska ha fötts.
Den här elden förde man sedan ut till många länder runt om i världen men hjälp av scoutrörelsen. För att hålla hoppet om fred levande.
Och det kom faktiskt ut ur Bethlehem även i år, trots att det var mycket svårt att få ut det.
Och det var så fint och starkt att se bilderna på dem som tog emot ljuset och som lät det brinna på sina platser i världen.
För de vägrar ge upp för vanmakten och hopplöshetens röster, precis som KH i Bethlehem.
Elden
I vår ev text idag så talar Jesus om elden, som ska brinna, som måste brinna. Ja han säger till och med att det är därför han har kommit, för att elden ska brinna.
Och han låter onekligen både bekymrad och arg, för att den inte brinner som den ska.
Och kanske är det inte så konstigt, för idag är det på så många platser i vår värld precis så som han beskriver det – människor ställs mot människor på ett sådant sätt att det orsakar splittring och katastrof både inom familjer och mellan folk och det är så det uppstår krig i världen.
Och det är inte lätt att hålla den där lågan av hopp levande då.
Athen och åtgärder för att elden inte ska slockna
För många år sen var jag i Athen. Mitt resesällskap och jag skulle gå upp på Akropolis. Plötsligt kommer det en procession och folk ställer sig i led på båda sidor av processionen. Och de skrider fram med en eld allra längs fram.
Av en händelse hade vi hamnat mitt i de olympiska spelens parad. Och det olympiska ljuset skulle nu upp på Akropolis. Det var mycket mäktigt att se.
Jag på tänkte på dom där eldbärarna när jag läste våra texter idag.
På Akropolis hade man som jag tror man gör vid varje OS - vidtagit mycket tydliga åtgärder för att inte den olympiska elden ska slockna innan man hinner fram.
Precis så tror jag att Jesus menar – att det är mycket viktigt, kanske extra viktigt i den här tiden, att elden inte slocknar, att ljuset får lysa och bäras ut i världen.
En åtgärdsdag
Dagen idag är en sådan dag - en slags åtgärdsdag mot våldet, förtvivlan och uppgivenheten.
Det är eldbärarnas, helgonens och martyrernas dag.
Både de som fått betala sina liv (som Stefanos som vi sjunger om i Staffansvisan och som vi läste om i ep texten, som stenades för sin tro, kyrkans förste martyr)
Och alla de där dolda helgonen som finns runtomkring oss, i huset bredvid vårt och som med sina ord och handlingar förändrar den lilla bit av världen och historien som är möjligt just där och då. Som genom sin medmänsklighet gör livet lite ljusare för en annan människa.
Och dom finns. Faktiskt lite överallt.
På kyrkomötet
Jag vill dela en sån här åtgärd med er. Som för mig fick elden att fortsätta brinna. Som fick mig att tro att det vi gör som vi inte ser leda till ngt alls, för att det verkar vara så hopplöst - att också det spelar roll.
Det var på kyrkomötet i november.
Anna Hjälm som är direktor vid STI i Jerusalem gick upp i talarstolen och talade helt kort. Hon sa ungefär så här:
Idag är det dag 440 av krig i Gaza. Och - jag vet inte hur många dagar - ingen humanitär hjälp alls kommer in i Gaza.
Och sen sa hon lite till som jag inte minns, men avslutar sitt korta anförande med orden – jag vet inte vart ni går senare i denna veckan, men jag går till mina vänner – och så namngav hon en handfull av dem som, liksom hon, lider av den förfärliga situationen och som gör sällskap med varandra i det vanmäktiga som sker.
Hon hade ingen lösning på kriget, (hon valde inte sida i denna utomordentligt svåra situation), men hon höjde sin röst.
Hon talade rakt in i vanmakten. Och rakt ut i tystnaden.
Att tala in i vanmakten och ut i tystnaden - är att handla också när man är fråntagen allt handlingsutrymme.
Och det spelar roll. Det skapar hopp och det lyser upp i förtvivlans mörker.
Det finns ingen annan bot mot vanmakten och förtvivlan än att se den, våga vara nära, handla där det går att handla, men framför allt - tala om den och bära ut den till världen.
Det är detta jag tror Jesus talar om, elden som måste brinna. Ljuset som måste lysa i världens mörker.
När vi bär ut ljuset till varandra, när vi talar in i vanmakten och ut i tystnaden, när vi vägrar att ge upp om livet, hoppet och varandra som människor – då är det är Guds ljus inom oss som talar - det där kärleksljuset som rör vid hjärtan och som kan förändra en hel värld - och som har ett enda ärende på jorden: att vi ska snudda vid varann som människor, så att vi blir människor för varann och inget annat, inte lösningar, inte proffs, inte heller misslyckade – men människor som drabbas och berörs.
Så att vi ser det Kh i B-hem skriver: att spillrorna är Guds krubba, att vårt hopp finns där - i barnet, som vi finner bland ruinerna,
Bär vi barnet i vårt hjärta
Blir vi bot för världens plåga
Gud är hos oss, ljus i natten
För att hjälpa oss att våga
Ljuset bär oss, Gud är nära, i ett litet barn som ser oss