VECKANS KRÖNIKA
De tänkte starta i Husaby på morgonen och avsluta i Forshem samma dag, och undrade nu om jag kunde leda dem på vägen.
Det både kunde och ville jag.
Det blev en minnesvärd dag. Efter morgonbönen i Husaby kyrka samlades gruppen på kyrkbacken för information om hur programmet skulle se ut.
Vid Martorpsfallen tänkte vi dricka förmiddagskaffe. Vid Österplana ämnade bussen möta upp med lunch, och vandringen skulle sedan avslutas med måltid på Forshems Gästgiveri.
Frågor
Medan vi gjorde i ordning våra ryggsäckar kom en man i min egen ålder fram och tog mig avsides. ”Är det mycket uppför?” undrade han. ”Ja, i början är det en del uppför”, svarade jag, ”men vi tar det lugnt så det ska nog gå bra”. ”Är det halt?” fortsatte han. ”Nej, nu har det inte regnat på ett tag, så det är nog inte så halt”. ”Hur lång tid tar det” fortsatte han.
Nu tittade jag på mannen med nya ögon. ”Du ser ut att vara i god kondition så det blir nog inga problem för dig” svarade jag.
”Nej, nej, ” svarade han ivrigt” det inte mig själv jag tänker på. Det är min mamma. Hon är också här idag. Jag försökte få henne att stanna hemma, men hon ville nödvändigtvis vara med och pilgrimsvandra. Det har hon aldrig gjort förut”.
Lugnare tempo
Nu betraktade jag gruppen på nytt, denna gång med viss oro i blicken. Jo, det fanns en äldre dam, som möjligen kunde vara hans mamma. ”Hon är 90 år” fortsatte mannen. ”Och har pacemaker” tillade han lugnande.
”Vi börjar väl gå, så får vi se sen” svarade jag, och kände noga efter så att mobiltelefonen låg i fickan. Bara utifall att...
”Herre, visa mig din väg” inledde jag, och gruppen svarade: ”och gör mig villig att gå den”.
Så började vår vandring, om än i något lugnare tempo än annars. Då och då kastade jag oroliga blickar över axeln, men ingen tycktes ha problem med konditionen. Solen sken från klarblå himmel, det doftade gott av gräs och nyutslagna björkar.
Jätteduktig
Efter några timmar var vi framme vid Österplana kyrka, där busschauffören hade dukat upp ett improviserat lunchbord på parkeringen. Men nu tog mannen, som jag talat med tidigare, till orda. ”Mamma,” sa han så alla hörde det, ”nu åker du med bussen vidare till Forshem. Jag vill inte att du ska gå en hel mil till idag. Det börjar bli varmt, och du har redan varit jätteduktig.”
Den 90-åriga mamman började protestera, men jag fyllde i: ”Som pilgrimer skiljs vi inte åt utan en sång” sa jag. ”Så nu sjunger vi för dig, och sedan möts vi i Forshem senare idag”.
Bara en siffra
Vi fattade varandras händer och så sjöng vi, med blickarna riktade mot den gamla damen: ”Må din väg, gå dig till mötes., och må vinden vara din vän...”
Stora glädjetårar rullade utför hennes kind, och hon svarade fogligt: ”Jag får väl ge mig då. Men tack så hemskt mycket, tack för att jag fick vara med”.
Hennes varma leende, hennes glädjetårar och tacksamhet över sitt livs första pilgrimsvandring glömmer nog ingen av oss som var med.
För mig själv, som just skulle gå i pension, var det extra uppmuntrande. Ålder är trots allt bara en siffra.
Av Agne Josefsson, präst och pilgrim