Kyrkoherdens reflektion

Nyhet Publicerad Ändrad

Samlade reflektioner av Thomas Lundblad.

Reflektion från söndag 2/10: Den Helige Mikaels dag, Änglarna

Tror du att änglar finns?

Änglarna kämpar mot ondskan. Någon skulle kanske säga att då behövs det mycket änglar just nu. Det är mycket som är ont i vår värld. Så har det förmodligen varit i alla tider.

Ängeln Mikael dyker upp lite här och var i bibeln som Guds sändebud och den främste av hans änglar. Han finns med på flera ställen i Daniels bok där han framför allt bedriver en kamp mot onda makter.

Livet är både gott och ont. Människans uppgift är att väja det goda. För att välja de goda krävs mycket styrka. Ibland är det som om kraften är slut. Vi orkar inte kämpa den goda kampen längre. Vi väljer ibland den enkla vägen före den rätta.

Vi läser ur Daniels bok 10:17-19.

”Mina krafter är slut och jag kan inte längre andas. Han som såg ut som en människa (läs ängel!) rörde…vid mig och gav mig styrka. Var inte rädd, du högt älskade, sade han, allt skall gå väl. Var stark, var stark!”

Alla har vi vår kamp att utkämpa. Ängeln vill styrka oss kampen mot det onda.

Reflektion från söndag 25/9: 15 e trefaldighet 

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor (Matt 11:28)

Att vara tyngd av bördor och sökandet efter vila …

Att vara människa är att samla på sig bördor. Alla bär vi på någon börda. Det där som bekymrar mig. Det som oroar mig. Delar jag det med någon blir det lite lättare att bära vidare. Bara att få dela gör skillnad. Livet stora och svåra frågor har inga enkla svar. Livet kan kännas tungt och känner oss ensamma och övergivna. 

Så länge det finns liv finns det hopp, är ett talesätt. Hoppet är ett andligt bagage. Hur håller man hoppet uppe, när livets bördor tynger? Att söka hjälp är att röra sig mot hjälpen. Det är att sträcka sig mot hoppet. Kom till mig… säger Jesus. Rör dig mot mig. 

Att vara tyngd av bördor och sökandet efter vila och ro för sin själ, tycks vara allmänmänskligt enligt Jesus. Det är att vara människa. Han vill ge oss den vilan, då vi kommer med våra bördor. 

Reflektion från söndag 18/9: 14 e tref. Enheten i Kristus- ”en kristeologi”.

En kris har två vägar. Uppåt eller neråt. Antingen föds något nytt som leder framåt och utvecklar eller också går det åt motsatt håll.

I evangeliet på 14 e trefaldighet (Luk 22:24-27) hör vi ett krissamtal. Jesus berättar under sista måltiden vad som ska ske med honom. Svek, misshandel och död.
Lärjungarna orkar inte ta in (vem kan anklaga dem?) De börjar tvista om vem som är bäst att ta över projektet! Hur finns det en väg framåt när allt tycks gå förlorat? Vem är störst och bäst att ta över? De försöker positionera sig och verkar inte förstå situationen alls.

”Kristeologin” är ett tjänade ledarskap eller att annorlunda ledarskap om man så vill. En upp och ner vänd ordning. Tjänaren är den störste. Det skulle kunna stanna vid ytterligare ett krav som vi inte klarar av. Men Jesus ger inte bara instruktionen utan är exemplet.
Ingen av oss kan ge det vi inte tagit emot. Vi får ta emot för att kunna ge vidare. Bli betjänad för att kunna tjäna. Det är stort. Det syns inte på ett CV. Men det märks i mötet med andra. Detta skulle lärjungarna så småningom upptäcka och leva ut.

”En kyrka är endast en kyrka då hon är till för andra”. (Dietrich Bonhoeffer, född 4 februari 1906 i Breslau, avrättad 9 april 1945 i koncentrationslägret Flossenbürg, var en tysk luthersk präst, teolog, motståndskämpe och företrädare för den s.k. Bekännelsekyrkan.)

Reflektion från söndag 28/8: Tro och liv 11 e trefaldighet. 

Tron är egentligen mycket praktisk. Tro och liv hänger ihop som ett stycke. Tron sipprar ut i ett levt liv. Det har sagts att man ber som man tror. Eller man tror såsom man ber. Att be är också att praktisera tro. Det handlar inte om att vänta in en större tro –
utan att använda den tro vi har. Tron är en gåva kan man säga, men den kan växa när vi visar den tro vi har. 

Reflektion från söndag 8/5: Vägen till livet!

Ibland kan ”vägen till livet” kännas dunkel. Eller rentav svår att hitta.

Att då ställa frågorna ”Vem är jag?”, ”Vad vill jag?” och ”Vad är meningen med mitt liv?” kan öppna en ny väg. Med de frågorna bjuder man in något större i sitt liv. Man öppnar för det osynliga, men verkliga.

Jesus menar att han är vägen till livet. Att han visar hur livet är tänkt att höra samman med Gud. Han är mönstret för vårt eget liv. Där är mitt dop ett livsmönster, en livsväg.

Vägen till livet kan bara gå genom livet. Att tala om livet sådant det är. Att tala sant om livet för att finna vägen till livet.

Livet är något som levs på både utsidan och insidan. Man lever som bäst när man lever inifrån och ut. Man har hittat sig själv, sin identitet. Man har fått en blick som inte fastnar vid det synliga, utan är öppen för det osynliga.

Påskreflektion: Från död till liv!

Vad är du rädd för? Vad skrämmer dig i livet? Är du rädd att förlora det du älskar och värdesätter? I så fall är du inte ensam. 

Att vara rädd är mänskligt. Många budskap handlar om rädsla i vår tid. Först pandemin, nu krig i Europa och en klimatkris som omsluter allt levande på vår jord. Det finns anledning att känna rädsla. En rädsla som i bästa fall leder till aktivitet, att vi gör något, i sämsta fall att vi blir passiva och uppgivna. Sluter oss, stänger in oss av rädsla.

Onda makter vill att vi ska stänga in oss av rädsla. Uppgivna. Tappa tron och framtidshopp.

Lärjungarna stängde in sig av rädsla. Traumatiserade av korsfästelsen. Mörkret hade vunnit. Allt var över. Men så kommer påskdagens morgon, med budet om att livet vann över döden!

Kyrkans budskap kallas evangelium, som betyder glädjebudskap. Påskdagen är ingen glättig glädje. Den kristna berättelsen handlar om en grundglädje i livet, men den saknar inte sorg och motgång. 

Ingen skugga i världen, varken pandemin, krig eller klimatkris kan hindra det ljus som når oss på påskdagens morgon. Hoppets ljus som vill väcka oss till liv och engagemang. Det går inte att stänga in. Det bryter igenom allt. Det ljuset möter dig och mig. 

I det ljuset, i uppståndelsens kraft får vi önska varandra Glad påsk!

Reflektion från Palmsöndagen

Jag har en massa bilder, ikoner, citat och andra texter uppsatta i mitt hem. Till och med på toaletten möts man av en bibeltext.

Varför alla dess bilder och texter överallt? Jag behöver påminnelsen. Ständigt. Det blir som en korrigering på livets väg.

”Visa mig Herre din väg. Och gör mig villig att vandra den” 

Heliga Birgittas bön sitter i badrummet under en liten ikon.

Så enkelt formulerat. Kärnfull och biblisk. Ibland tror jag mig ana Herrens väg, men så var det villigheten…

Birgittas bön är en bön både för den enskilde och för hela kyrkan. Kyrkan är ett vandringsfolk, i rörelse, på livets väg…

Reflektion från 4 sön e trettondagen.


Be om hjälp! Det håller hoppet vid liv.
Att vara människa är att både få ge och ta emot hjälp. 

Att erkänna sin svaghet, sitt behov av hjälp är att öppna dörren för att kunna släppa in hjälpen. 

Så länge det finns liv finns det hopp säger vi. Men vi kan vända på det och säga; så länge det finns hopp finns det liv. 

Så länge vi hoppas lever vi! Hoppet är det som bär oss i livet. Saknar vi hopp tappar vi riktningen framåt. Saknar vi hopp lever vi bara här och nu. 

Krampaktigt kramar vi ut det som finns av liv innan det är över. 

Det är svårt att be om hjälp. Ibland vill man inte ta emot den hjälp man behöver. 

Tillit är grunden för att ta emot hjälp. Tillit till att andra vill hjälpa mig. 

Alla är beroende av andra. Ibland får en människa utgöra hoppet för någon annan. Ingjuta nytt hopp. Helgens bibeltexter vill ingjuta tillit till Guds under och Guds storhet. 

Gud kan förvandla och hjälpa oss och leda oss genom svåra perioder i livet. 

Att vara människa är inte lätt. Inget vet på förhand vad vi kommer gå igenom och hur mycket vi orkar bära. 

Det kan vara till synes något litet som får hoppet att återvända. Hoppet flyr inte från livets bekymmer utan vill ge oss kraft att möta det och bära det. Kraft att gå igenom det för att på andra sidan komma ut som en helare människa. 

Att be om hjälp är att hålla hoppet vid liv! Att ge hjälp är att stå i livets och Guds tjänst. 

Kh reflektion 3a sön e trettondagen: ”Jesus skapar tro”

Ordet tro på grekiska är pistis, och betyder tillit, inte försanthållande. 
Svenskan krånglar till det för oss eftersom ordet tro används både i betydelsen försanthållande och tillit. 

Engelskan är bättre… där skiljer man på believe (tro på något) och faith (att ha tillit). Utan tillit går det inte att inte bygga en framtid. Varken för mig som människa eller ett samhälle. 

För Martin Luther betydde ordet ”Gud” det vi ytterst sätter vår tillit till. Vad sätter vi vår tillit till? 

Tro handlar om tillit…det är det Jesus skapar. 

Kh reflektion 2a sön e trettondagen: ”Livets källa”

Är du törstig? Det finns en källa. 

Att törsta efter något är att längta. När törsten blir riktigt varaktig inträder torkan. En själslig torka. 

Själva synen av vatten gör något med en. Det kan räcka med ett akvarium eller en fontän. Biologen skulle säga att det är en rest av människans utveckling sen hon steg upp ur havet.

Teologen skulle säga att det påminner om mitt andliga behov av närvaro och stillhet. I stillheten möter du livets källa. Ofta kommer kallelsen till Gud som en känsla av törst och längtan. En törst som vill leda dig till källan.

”Betänk Herre, att min törst efter dig är ditt eget verk” Augustinus. (354-430, kyrkofader)

Kh reflektion 21a sönd efter trefaldighet

Samhällsansvar…Be. Se. Ge. 

Varje människa har rättigheter och ansvar. Själv är inte bäste dräng. Ingen är sin egen lyckas smed. Vi ingår alla i ett sammanhang. Vi föds in i ett sådant. Vi är beroende av varandra. Vi är en del av ett samhälle. Samhället är inget självspelande piano. Samhället är vi. Vi alla, och vi formar det tillsammans. 

Vi föds alltså in i ett samhälle och lever i det och bygger det genom att ta ansvar. Kyrkan ska vara med och bygga ett gott samhälle. Kyrkan bör hjälpa till att få staden att blomstra som det sägs i profeten Jeremias bok (Jer 29:4-7). 

3 ord som när de inte stannar vid ord, utan omvandlas till handling i möten mellan människor, bygger ett samhälle. 3 ord som blir ett kitt i ett samhällsbygge.  

Be. Be för platsen du bor på och människorna som lever där. Se. Se Gud i den människa du möter. Ge. Ge av dig själv i mötet med en annan.

Kh reflektion 20 sönd efter trefaldighet: ”Att leva tillsammans”

”Dit du går, går också jag och där du stannar, stannar också jag. 
Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud.
Där du dör vill jag dö och där vill jag bli begraven”.

Orden är hämtade ur GT, ur en bok som heter RUT. Det är en av de kortaste böckerna i hela bibeln och består endast av fyra kapitel. Det är dessutom en av de få böckerna i bibeln som har en kvinna som huvudperson.

Detta är berättelsen om RUT. Rut var en ung änka ifrån Moab. Hon uttalade dessa ord till sin svärmor Noomi. Noomi var också änka och hade bestämt sig för att lämna ifrån Moab och flytta tillbaka till sitt gamla hemland Juda, nuvarande Israel. Noomi tycker att Rut ska stanna i Moab och börja ett nytt liv, hon är ju så ung. Men Rut vill följa med sin svärmor till hennes land.

De är starka ord, inga ord som man slänger ur sig förhastat. Därför gillar jag dem. De är äkta.

Att våga bryta upp och lämna sitt liv i någon annans händer. Att överlämna sig i någons händer liknar relationen till Gud. Att gå sida vid sida.

Kh reflektion Tacksägelsedagen 10/10

I söndags var det tacksägelsedagen.

Vad skulle hända om vi kände och visade tacksamhet året runt? Om vi inte begränsade oss till särskilda högtider såsom tacksägelsedagen?

Forskning visar att vi då skulle må bättre, både fysiskt och psykiskt. Tacksägelsedagen passar kanske inte in i vårt prestations-och konsumtionssamhälle. Det finns alltid något man saknar. Det finns alltid ett ouppnått mål.

Tacksamma människor kan nästan vara provocerande.  De kan uppfattas som lite passiva med bristande ambitioner.

Vad händer om vi är tacksamma över det vi har?

Min farmor (som lämnade livet 2009) sa ofta; ”tänk så mycket du har att vara tacksam för”. Till saken hör att hon själv var ofta mycket tacksam (trots ett enkelt liv).

Hon påminde mig om vikten av tacksamhet som en livshållning. Jag behövde det. Nu saknar jag hennes påminnelse.

Tänk så mycket vi har att vara tacksamma över.

Kh reflektion Den helige Mikaels dag: "Änglarna”

Änglar!

Vad tänker du på när du hör ordet änglar? Vad ser du? Ett gulligt bokmärke. Kanske ett smycke, kanske pynt i julgranen, eller en ljusgestalt med vingar?

Men finns de på riktigt? I bibelns värld är de på riktigt. De är både riktiga och viktiga!

I kyrkan pratar vi inte heller så ofta om änglar, trots ”ängladagen” (det var den helige Mikaels dag igår). Mikael dyker upp lite här och var i bibeln som Guds sändebud och den främste av hans änglar. Han finns med på flera ställen i Daniels bok där han framför allt bedriver en kamp mot det onda.

I bibeln har änglarna olika uppgifter, men kommer ofta med tröst och hopp. Kanske borde vi tala mer om änglar, inte minsta av den anledningen. Vårt behov av tröst och hopp är omättligt.

Änglarna för den goda kampen. Kampen mot det onda. Av den anledningen borde vi också tala om änglar. De är vårt stöd i kampen mot det onda, för det goda. För Guds sak.

Kh reflektion 17 s e trefaldighet "Rik inför Gud”

3-åringen satt på stranden en solig sommardag. Han lekte med alla sina leksaker. Andra barn kom fram intresserade. Stod lite avvaktande, men nyfikna. 3-åringen stannade upp i leken och samlade ihop sina saker. Hela eftermiddagen gick åt att samla och vakta sina leksaker så ingen lekte med dem. Han missade gemenskapen och leken med de andra barnen. 

 Människan är i grunden på sätt och vis egoist. Jaget går före laget. Mina behov först. Vi får sedan lära oss att dela med oss. Det är en övning som vissa lär sig snabbare än andra, och vissa inte alls.

Ju äldre man blir ju färre saker önskar man sig, vanligtvis.

Livet lär oss att delad glädje är dubbel glädje. Att ett framgångsrikt liv inte mätts i lön, eller materiella saker. Forskningen visar att upp till en viss standard höjs lyckan, för att sedan plana ut. Man blir inte nödvändigtvis lyckligare av att bli rikare och rikare.

Bibeln har förvånansvärt mycket att säga om pengar och vår relation till pengar. Pengar i sig är inte roten till allt ont, däremot kärleken till pengar. Hur förklarar man annars hur den redan stormrike gör allt för att få mer. Girigheten suddar ut omdömet.

Jesus utmanar oss att reflektera över vår lust att äga och behålla för oss själva, likt 3- åringen som lekte på stranden.

De som lyssnade till Jesu undervisning visste att fattigdomen var runt hörnet. Hungriga och fattiga människor har alltid funnits, finns idag och kommer finnas i morgon. Vi utmanas att agera likt Emil och det stora Tabberaset i Katthult. De andra har så det räcker och blir över, de fattiga behöver nu. En sorts fördelningspolitik.

Kh reflektion 16 s e trefaldighet "Döden och livet”

Det är bara en levande blomma som till slut vissnar och dör. Allt liv dör. Jag ser på naturen, blommor och växter och accepterar det. Jag vet att det kommer ett nytt liv, en ny vår. Jag vet för jag har sett det och varit med om det år efter år. Jag ser på mig själv, mina nära och kära och har svårare att acceptera döden. Jag vet inte, men jag vill tro och hoppas.

Men döden är inte bara en händelse vid ett tillfälle. Döden är en process, den är invävd i livet. Celler i våra kroppar dör. Nya celler bildas.

Om döden inte fanns vad vore livet då? Kan vi ens tänka den tanken? Men acceptera sin egen och näras död - det är svårt. Nästan omöjligt. På sätt och vis är döden livet stora fiende. Döden skrämmer oss och hindrar oss ibland från att leva.

Helgens tema är döden och livet, det inbjuder oss att tänka över livets grundläggande förutsättningar. Att vara medveten om att man en dag ska dö är det som gör oss till människor, till levande människor.

Medveten om att döden finns mitt i livet gör livet dyrbart och skört. Livet som en gåva framträder i dödens närhet.

Jesus ger oss genom sitt liv, sin död och uppståndelse ett livsmönster.

Från död till liv. Det är dopets mönster. Det är ditt livsmönster. Där är döden besegrad. Du är bärare av evigt liv.

Kh reflektion 15 s e trefaldighet "Ett är nödvändigt”

Måste det vara så många måsten, som kanske inte är nödvändiga?
För upptagen för att be. För upptagen för stillhet. För upptagen för att gå i själavård. Känns det igen?

Det var alltför länge sedan jag var på en retreat. Ordet retreat betyder att dra sig tillbaka. Reträtt från livets alla måsten. Det finns många måsten som kanske inte är nödvändiga, men det är inte alltid så lätt att se det.

Kristen tro talar ofta om vikten av att lyssna inåt. Att bli stilla och lyssna till Gud. Jag tänker på kollegan som lade följande text i sitt autosvar då han var på en längre retreat: ”Lyssna till den röst som talar i tystnaden….”

Kanske är det så att vi lyssnar bäst till Guds röst när det är stilla och tyst. Den röst som inte larmar och skriker utan kommer som en stilla susning. (I Kungaboken 19:11-13).
Då kan vi också få perspektiv på vad som är nödvändigt.

Kh reflektion 2 s e trefaldighet "Kallelsen till Guds rike"

Välkommen på fest!
Kommer du?
Inbjudan till Guds rike beskriv som en fest! ”Välkomma, allt är färdigt”. (Lukasevangeliet 14:17)
Inbjudan skickades ut och de inbjudna tackade nej.
Alla hade något skäl att inte komma. Goda skäl kan tyckas.
Vi svarar kanske just det; kanske… vi håller alla dörrar öppna för det kanske kommer en roligare fest.
Guds rike är en fest och vi är bjudna. Varför vill man missa festen, när man inte vet vad man missar?

Inbjudan kommer fortsätta gå ut oavsett om vi säger kanske… människor kommer säga ja och det kommer finnas plats!
Tänk om Guds rike handlar om att lyssna på sina djupaste behov? Tänk om Guds rike handlar om det som är riktigt viktigt och som andra ”fester” inte kan tillfredsställa?
Vi behöver kanske stanna upp och läsa den där inbjudan långsamt med en själskontakt, för att höra vårt inre viska… ja jag kommer!
Och sen gå på festen som varar och aldrig tar slut. Välkommen!

1 e trefaldighet. Vårt dop ett förenings-liv.

Kyrkan har 3 stora högtider; jul (Gud med oss), påsk (Gud för oss) och pingst (Gud i oss).
Dopets söndag igår. Tema vårt dop. Genom dopet blir detta en del av mitt liv.
Gud med mig, Gud för mig och Gud i mig.

Dopet är ett föreningsliv. Ett liv i förening med Gud och alla döpta.

Grattis på födelsedagen!

Du har fått livet. En gåva. Grattis på födelsedagen säger vi och uppmärksammar dagen då en människa föddes. En dag som markerar ett nytt liv.

Grattis på födelsedagen- kyrkan!
Pingsten kallas ibland för kyrkans födelsedag. För att beskriva att något nytt föds. Lärjungarna går igenom en förvandling av hela personligheten. Nu fick de en kraft att vilja det Jesus hade undervisat dem om. Den yttre världen som Jesus hade visat dem flyttade in i deras inre värld. De blev bebodda av Gud själv.

Uppfyllelsen av Guds närvaro innebar en starkare förankring i Jesus. Jesus hade förberett dem med orden ”Jag skall be Fadern, och kan skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid ” (Johannesevangeliet 14:16)

 

Söndagen före pingst. Tema: Hjälparen kommer.

Har man varit i nöd, då vet man vad befriande det är att höra ”hjälpen är på väg”. Även om inte allt är bra, så vet man att det kommer bli bra.

Den ”hjälpande handen” är på väg. Det är det man behöver höra för att orka. Det handlar om hopp. Håll ut. Hjälpen kommer. Kanske är hoppet den starkaste längtan en människa har. Man hoppas alltid. Hoppet är det sista som överger en.

Gud vill vara en hjälp i mitt liv. Många människor har gjort erfarenheten av Guds hjälp i en nödsituation. Någon sa att ”min nöd var landningsbanan för Guds hjälp”. Det var då och där som jag sträckte ut min hand och till viss förvåning upplevde att Gud fattade den och drog upp mig på fastare mark. Gud är hjälparen som kommer. Vi väntar.

”Gud, en hjälp i nöden, väl beprövad.” Psaltaren 46:1

Reflektion Bönsöndagen: Bön - en nödingång!

De flesta människor har nog bett en bön någon gång. Förmodligen i en nödsituation. När alla andra vägar tycks stängda tar griper vi om det sista halmstrået; Bönen. På så sätt är bön en nödingång.
Nöden blir ofta ingången till att be en bön. Den bönen är ärlig, desperat, direkt ur hjärtats förtvivlan.

Att be är att be om hjälp. Att inse att man inte klarar allt själv.

Det finns så klart en massa invändningar mot bön.
Det blir inte som man ber om? Om Gud redan vet vad jag behöver varför ska ja då be om det? Nej, det blir inte som det jag ber om, inte alltid kanske bara sällan.
Och ja, Gud vet vad jag behöver, men bön är också relation och Gud söker en dialog. Lika lite som en människa endast vill vara en som får rycka ut i nöd lika lite kanske Gud endast kan vara en nödhjälp.
Samtidigt; Gud är vår tillflykt och styrka, en hjälp i nöden, väl beprövad. Psaltaren 46:2. Människors erfarenhet av bön vittnar att det varit till kraft och trygghet.
Men händer det något när jag ber även om det inte händer som jag ber om?
Ja, kanske. Om bönen inte ändrar min yttre situation som jag ber om, så kanske jag förändras? Mitt perspektiv, min inställning till situationen.
Bönen har olika ingångar för oss. Vilken är din? Oavsett ingång så är också bönen en utgång. Vi kommer ut ur bönen med ett nytt perspektiv.
Vilka ord kan man använda? Jag körde hem en konfirmand från lägret. Vi båda satt tysta, trötta efter ett intensivt läger. Plötsligt bryter konfirmanden tystnaden; brukar du be?
Jag svarade; jag försöker. Kvällen är oftast tiden för bön. På morgonen kan det ofta bara bli en bönesuck.
Du då; frågade jag?
Jag kan inte orden sade han, och menade att han inte lärt sig Herrens bön; Vår Fader.
Du behöver inte lära dig orden först för att be; sa jag. Du kan säga som det är. Vad du känner. Ärligheten är viktigast, inte orden.
Sen är det en vila att be Vår Fader, inte minst när orden tar slut.
Oavsett orden, oavsett ingång i bönen, finns det en utgång. Man är inte ensam med sina tankar och känslor. Gud är med mig. Gick jag in ensam går jag ut med Gud.

Reflektion 5 s i påsktiden Att växa i tro

I tonåren fick jag plötsligt ont i höften. Jag spelade fotboll och undrade om jag skadat mig. Men fick beskedet att det var växtvärk. Helt naturligt. Jag växte och det värkte. Tro som växer kan också värka, och det är naturligt. Sambandet finns också mellan kärlek och smärta. Ordet passion (lidande) förknippar vi med kärlek. En kärlek som lider. Kärlek är inte tomma ord, det är handling och sanning (söndagens brevtext ur Första Johannesbrevet 3:18) och ibland gör det ont.
”Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.” diktar Karin Boye.

Tron är som livet, under ständig förändring. Växt, liv och mognad, men det sker inte utan värk, växtvärk

2 söndagen i påsktiden

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Alla har vi mött besvikelser. Missmod. Dörren till framtiden slog igen och vi vände tillbaka till det gamla, det kända. Det vi trodde vi hade lämnat.
Så var det för lärjungarna. De har gått tillbaka hem. De hade fått smak på ett nytt liv tillsammans med Jesus, som slagits i spillror när han avrättades. De hade ännu inte mött uppståndelsens kraft.
Uppgivna, besvikna, missmodiga gick de tillbaka hem och plockade upp det gamla livet. Inte ens det gamla vanliga funkade. Petrus som svikit Jesus, kan inte ens fiska. Det var ju det enda han kunde.
Känns det igen? Även om vi varit med om genomgripande gudsmöten går vi ofta tillbaka hem till vårt gamla liv. Vi faller lätt in i det gamla vanliga, det vi vet hur det är.
Lika vanligt är det att vi börjat tvivla på det vi varit med om. ”Nej, det var nog bara inbillning. Jag var trött och känslig”, säger många efter att ha upplevt Guds närvaro.
Men det är inte inbillning. Våga tro även om vi inte vet vad framtiden innebär. Låt oss leva i uppståndelsens kraft. Däri ligger framtidens möjlighet.

Sök Jesus bland de levande!

I en av påskens bibeltexter (Lukas 24 ff) berättas det att medan det var mörkt gick Maria från Magdala till graven. Hon sökte Jesus bland de döda. Stenen för ingången var borta. Hon möts av en tom grav.
I bibeltexten får hon en mild tillrättavisning för att hon söker den levande bland de döda. Kristus är uppstånden!

Sök Jesus bland de levande innebär att söka honom där livet är. Både i glädjen och i sorgen.
Kyrkan är inget museum över gånga tider, det är ett levande rum där levande Gud möter människor. Plötsligt får orden liv och jag berörs.

Ibland söker vi Jesus i våra teorier om hur livet borde vara än i livets verklighet. Det är en risk att tro mer på sin egen tro om hur Jesus är eller borde vara, än att tro på honom som en levande verklighet.

Vi kan öva våra sinnen att se Jesus. Där någon ser Jesus, ser någon bara en sliten fattig människa. Där någon ser att det bara är hopplöst ser någon möjligheter till nytt liv.

Påskens budskap är att det aldrig är kört, utan att det alltid finns en möjlighet till nytt liv. Kristus är uppstånden. Sök Jesus bland de levande.
Glad påsk!

Reflektion över Stilla veckan;

Stilla vecka är allt annat än stilla. Den är dramatisk. Men vi kan behöva bli stilla inför den. Steg för steg går vi mot en smärtpunkt. Att vara människa är att möta sitt liv. På gott och ont. Vi kämpar ofta emot det svåra, det smärtsamma. Som om det inte finns om vi inte låtsas om det.

Vi vågar inte möta mörkret och vi flyr hellre. Men vi vet att vi inte blir hela förrän vi möter hela livet. Att bli stilla inför livet sådant det är, och inte sådant vi tänker att det borde vara, är vägen till hopp.

Hoppet är inte att förneka mörkret. Det är trots mörkret hoppas på ljuset.
Det är först om vi vågar dröja oss kvar i mörkret som vi ser ljusets strålar sakta bryta igenom.

Mörkret är livets bakgrund, det tillhör livets villkor, men det slutar inte där. Jesus går in i mörkret för att vi inte ska vara ensamma där. Han går in i det för att lysa upp det inifrån. Han bryter mörkrets makt och dödens makt.


Ljuset gör skillnad där mörker finns.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Joh 1:5

Reflektion över helgen; Jungfru Marie bebådelsedag- ett Ja som öppnar för Guds närvaro mitt ibland oss

Owe Wikström (präst och religionspsykolog) har skrivit en bok som heter Ikonen i fickan. Som forskare och privatperson reser han mycket, inre och yttre resor.

Överallt bär han med sig en liten fickikon, i fickan. Han ställer den på nattduksbordet på hotellet, i fönsterbrädet på fjällstugan eller hemma på skrivbordet i arbetsrummet.

Jag har också en liten fickikon. Jag fick den efter ett besök på Åh stiftsgård. Den föreställer Jesus på ena sidan och Maria och Jesusbarnet på andra sidan.
Maria, den unga flickan som sa Ja till Guds löfte fastän hon inte hade någon aning om vad det skulle innebära för henne.

Ja och nej. Två ord som skapar konturer åt vårt liv. Ja och nej som formar vår livsväg. Ett ja är ett nej på ett annat ställe.

Maria säger ja till Guds kallelse och öppnar för Guds närvaro mitt ibland oss. Ett ja till Gud som öppnar för kärlekens väg.

Kh reflektionen 2 s i fastan ”Den kämpande tron”

Att vara människa är att kämpa. Vissa fighter behöver vi ta i livet. Vi kan inte vika ner oss. Kosta vad det kosta vill.

Vi har alla något vi kämpar med. Berättelsen om Jakobs brottning i 1 mosebok är stark. Den berör. Vi gör som Jakob, brottas med livet för att försöka förstå och hantera vårt liv. Jakob hade flytt från sig själv och sitt liv men nu gick det inte längre. Nu var tiden att möta sig själv, sin historia och Gud.

Efter Gudsmötet är Jakob en annan person. En ny identitet växer fram. Efter nattens kamp kommer morgonens ljus honom till mötes och han går vidare i sitt liv, men inte obemärkt av brottningen med livet. Han ”haltar” vidare märkt av brottningskampen, men nu som en mer äkta och sann människa. Han får ett nytt namn som berättade om Gudsmötet.

Att våga lämna det invanda är ibland svårt. I Bibelns berättelse om Jakob som brottas med Gud handlar det om att våga ta sig vidare men inte utan en viss kamp och smärta.

Vi har alla vår unika kamp och brottning i livet. Vi har alla vår egen unika sorg att bära. Vi haltar alla på vårt unika sätt. Det syns inte alltid utanpå vad vi brottas med innanför.

Men vi får halta vidare i livet med Gud. Vi får kämpa tillsammans med Gud för det äkta och sanna livet. Som Jesus säger ”sanningen ska göra er fria” Joh 8:32.
Han syftar på sig själv som den sanning som befriar människan.

Reflektion över helgen; 1 s i fastan Prövningens stund

Vilka prövningar har stärkt dig som människa? Vilka prövningar har fått dig att växa och mogna?
Vi ber i bönen Vår Fader att slippa prövningar. Människor kan berätta att de vill slippa prövningen men behålla erfarenheten den gett. På andra sidan gav den nya perspektiv på livet. En smärtsam erfarenhet som är livsviktig.
Prövningar är en del av livsvillkoren i att vara människa.

En prövning blottlägger livet. Vad är viktigt? Vad är värt att kämpa för. Innan vi är där är det bara ord. När prövningen kommer blir det på riktigt.

Moder Teresa skrev en gång. ”Jag vet att Gud inte skulle ge mig något som han inte trodde att jag skulle klara av. Jag önskar bara att han inte trodde mig om så mycket”.

Det sammanfattar att man inte möter prövningarna ensam utan tillsammans med Gud som tror på mig.

Reflektion över helgen; Kyndelsmässodagen
Vi firade kyndelsmässodagen i helgen som gick. Ordet "kyndel" är gammalt nordiskt ord som inte längre används i svenskan, Jmfr Engelskans Candle för ljus.

Kyndelsmässan var under medeltiden den helg då man hämtade sina ljus till kyrkan – alltså alla ljus som man skulle använda till belysning under året – för att de skulle välsignas. Och eftersom förhållandena på den tiden var sådana att hela staden kunde brinna upp bara för att ett enda ljus välte någonstans, så förstår man att denna välsignelse verkligen behövdes. I mitt hem har vi en liten röd lykta med plats för ett värmeljus. Den är ofta tänd. Värmeljuset är närmast en inventarie i svenska hem. Värmeljus, vilket vackert ord förresten.
Vi tänder ljus i både glädje och sorg. När vi bjuder till bords gör vi det till tända stearinljus. Ljusen på födelsedagstårtan. Vi tänder ljus till middagen. Det tycks vara en svensk sed att med en ljuslåga skapa trivsel och gemenskap.

Vad står den brinnande lågan för? Vår längtan efter värme och gemenskap. Blicken dras till lågan. Lågan lever och skapar gemenskap och ro.
Ett litet ljus kan driva bort ett stort mörker. Det är inte konstigt att vi nordbor älskar ljus, vi som lever så stor del av året i mörker. Att tända ett ljus är en hoppfull handling. Så enkel och så hoppfull. En bön utan ord. Tillgänglig för alla. Kyrkan är en plats där ljuset är i centrum. Altarljusen visar att det är fest. Ljusbärarens ljus är hoppfulla lågor och böner för människor. Vi tänder ljus när vi ber tacksägelsebönen för de som dött.

Vi tänder dopljuset på det stora Kristusljuset i kyrkan och räcker ljuset till den nydöpte med orden: ta emot detta ljus det är en påminnelse om Jesus som sa ”Jag är världens ljus den som tror på mig skall inte vandra i mörker utan ha livets ljus.”

3 s e trettondagen Jesus skapar tro

Läser vi söndagens evangelietext kan det låta så enkelt att tro. (Matteusevangeliet 8:5-13)

Jag tänker på officeren i texten. Van vid att ge order. Se sina underlydande lyda. På samma sätt tänkte han när han vände sig till Jesus. Han utgick från sig själv, sin situation, vad han var van vid. Man kan kalla det ”kontextuell teologi”. Alla kommer vi med vår egen situation in i det som kan skapa tro.
Kanske tänkte han att Jesus kan göra på samma sätt. Säg ett ord så blir min tjänare frisk. Och då blir det så. I samma ögonblick. Säg ett ord och det sker.
Så kan det kanske vara ibland. Ibland är det motsatsen. Tro är både en självklar tillit till att Gud bryr sig om mig. Men ibland är tro en kamp, förtvivlan, och mörka tankar.
Tro är bortom det enkla eller det svåra. Tro är att vända sig till Gud både i tillit och tvivel. I enkelhet och i svårighet. Precis sådant livet är just nu. Vi utgår ifrån vår egen situation, precis som officeren.

2 s e trettondagen Livets källa

Linné lär ha kallat naturen för Livets bok där vi skådar vi Gud på ryggen. Närmre än så kommer vi inte. Men vi ser spåren av Guds verk. Avtrycken är synliga och tydliga.
GT texten från helgen ur 2 Mosebok 33 berättar om att Mose får se Gud på ryggen. Ansiktet får ingen se.

Nya testamentet berättar om att Jesus är Guds ansikte. I välsignelsen talas det ut att Gud vänder sitt ansikte till mig.

Å ena sidan skådar vi endast Gud på ”ryggen”, å andra sidan har Gud visat sitt ”ansikte” i Jesus. Gud är både dold och uppenbarad i Jesus Kristus.
Ibland är Gud dold för oss, ibland uppenbar.

Evangeliet i söndags ur Johannesevangeliet 2:1-11 handlar om när Jesus räddar bröllopsfesten och förvandlar vatten till vin. Ett tecken (som Johannes kallar undren) som både var uppenbart och fördolt på samma gång. Ungefär som livet med Gud är.

Ibland självklart och enkelt, ibland obegripligt, fördolt och svårt att förstå sig på.

Tro och tvivel går hand i hand. Men Gud finns i båda livssituationerna.

4 s i advent, ”Herrens moder”

Hur skall det gå?
Marias fråga när hon ställs inför det till synes omöjliga och obegripliga är också vår fråga. Varje människa ställs nog inför det frågan i livet. Hur skall det gå?
Framtiden känns oviss, omöjlig på sätt och vis.

Maria får svaret; ingenting är omöjligt för Gud. Det är ett löfte att gripa om i tider av ovisshet. I en tid då framtiden tycks osäker.
Där har hat vi varit. Där kommer vi att vara. Hur skall det gå?
Framtiden vilar i Guds löfte.

Gud håller sina löften, kärleksfull i allt han gör (Psaltaren 145:13)

3 s i advent ”Bana väg för Herren”

Vilka erfarenheter, vilka människor har ”öppnat dina ögon” för en verklighet som är större än det förklarbara? Vilka händelser har öppnat vägen, banat vägen för Gud i ditt liv? Banat vägen för Guds kärlek?
Johannes döparen banade vägen för Gud. De uppdraget och den möjligheten har varje människa. I söndags sammanföll dagen med Luciadagen. Lucia var också en person som banade väg för Gud.

Det berättas om Moder Teresa att hon inbjuden till en stor internationell ledarskapskonferens fick 15 min att tala till många av världens då ledande makthavare och ledare.

I 10 min stod hon på podiet och tittade intensivt på publiken. En intensiv tystnad infann sig. Till sist en oro. Så bröt hon tystnaden med 2 frågor; ”Ser du din medmänniska” och ”älskar du henne”. Sen gick hon och satte sig.
Ingen glömde det hon sa. Hade man frågat henne kanske hon skulle svarat att ett jakande svar på de frågorna banar vägen för Gud. 2 nyckelfrågor som öppnar för Guds kärlek.

2 s i advent ”Guds rike är nära” Tröstens Gud är nära

När blev du tröstad senast? När tröstade du någon senast?

Vårt behov av tröst är livslångt. Från första till sista stund. "Vårt behov av tröst är omättligt", är titeln på en av Stig Dagermans noveller.
Vi alla söker ett sammanhang som är meningsfullt. Vi alla vill känna tillhörighet och att vårt liv betyder något. Meningslösheten är det stora lidandet.
Hoppet bevaras genom tröst läser vi i söndagens brevtext ur Romarbrevet 15:4.

Vi lever i en tid av stort behov av tröst och hopp. Trösten och hoppet är en livlina som drar oss mot framtiden. Min och Guds framtid.

1 advent

Detta trodde jag inte jag skulle få uppleva; fira gudstjänst i en tom kyrka på första advent. Inte för att inte människor vill fira första advent i kyrkan, utan för att de inte ”får”!
Livet har verkligen skalats ner. Skalats av. Vad är kärnan? Vad återstår som ingen kan ta ifrån oss?
Vad är det vi saknar mest?
Föds det något nytt ur detta mörker?

Det finns de som menar att en kris som är kollektiv ur det föds en ny kraft, en kreativitet? Post-Corona. Hur ser det ut i vårt samhälle?
Föds det en ännu djupare längtan efter att få fira advent. Samlas i kyrkan och sjunga?

Jag ser en rörelse i samhället redan innan Corona som går mot stillhet, retreat, naturen, enkelhet och att ge plats och rum för det själsliga i livet. Men då är det en vald ensamhet. Nu är den påtvingad.
Det sägs ibland att vi lever i en tid av andlig längtan. Växer den sig ännu starkare i Coronatid, i isolering?

Vi vill känna en mening, tillhörighet, en riktning med vårt liv, att lidandet och prövningarna inte endast är meningslösa. Vi vill uppleva livet, gripas av dess skönhet och skörhet. Det finns ett existentiellt djup i varje människa.


Advent betyder ankomst. Därmed närvaro. Hur tänker vi kring Guds närvaro i våra liv?
På ett sätt är Jesus alltid närvarande hos mig. Så tänker jag på dopets löfte. Det får jag vila i. Våga lita på. Oavsett hur dagen känns.
I mitt dop ”flyttade” Gud in i mitt liv! Dopet är en födelse. Mitt dop är en krubba för Jesus! En plats för Gudslivet.

Men ibland behöver vi Guds närvaro på ett särskilt sätt.
I särskilda livssituationer behöver vi Guds närvaro extra tydligt. Kanske är det en sådan tid just nu?

Vi ”fick” inte samlas och fira första advent tillsammans.
Vi fick inte ropa tillsammans vårt ”Hosianna” (i evangeliet står det att ”hela folket ropade Hosianna”, som betyder rädda oss, kom med din hjälp.)
Oavsett var vi är. Låt oss ropa vårt eget Hosianna i tillit till att Gud aldrig överger oss.

 

Domsöndagen: ”Som en fisk i det livgivande vattnet”

Ibland känns det som man är en fisk på torra land. Saker och ting skaver. Något känns fel. Det räcker att ta del av nyheterna om hur det ser ut i världen. Ja, jag vet det finns mycket gott, och det mesta är kanske gott. Allt är skapat av en god Gud. Men det är också skadat. Det goda har det onda bredvid sig. Det är en ständig kamp mellan gott och ont både i människan och i världen.

Det behövs mycket läkedom och helande i vår värld. Allt är helt enkelt inte som det ska vara. Vi är inte som fisken i vattnet. Domsöndagen handlar om dagen då det allt ställs till rätta igen. Jesu återkomst; en dag av läkedom och helande. En dag då fisken får hamna i det livgivande vattnet. Det kommer en dag då Gud blir allt överallt. Då allt blir som det ska vara. (1Kor 15:28)

S f domsöndagen

Vaksamhet och väntan

Hela samhället lever i ett standby läge, en paus. Vi väntar på att en pandemi ska vara över. Vaksamt läser vi siffror och tyder tecken på att det ska gå åt rätt håll. Att hålla hoppet uppe är en utmaning. Det vänder, men vi vet inte när.

Vi vill så gärna driva upp tempot, snabba på, rusa iväg och ordna upp allting på en gång. Det är svårt att vänta. Att vänta är också att förbereda sig.

Att vänta på Gud är också ett sätt att förbereda sig för mötet med honom. Att jag är redo den dag han kallar mig. Forcera inte fram det som skall hända. Var beredd, din stund kommer.

Det vilar ett lugn över Jesus, trots att han har ett jättejobb att göra, så tar han det lugnt. ”Min tid är ännu inte inne” säger han ibland. Det betyder att han väntar på Guds signal, innan han agerar.

Den väntar vi på vaksamt.

 

 

Kh reflektionen 22 s e tref: Lätt att gå vilse i mörkret.
Jag och hustrun satt vid köksbordet och pratade om vikten av att försöka se ljuset i mörkret. Samtalet utspelade sig för flera år sedan när barnen var små. En av dem snappade upp samtalet mitt i sin lek och frågade hur ser man ljuset i mörkret? Jag försökte förklara (opedagogiskt) för 6-åringen att det är att vara ”optimist”. Han såg ännu mer frågande ut!
Vi såg hur han tänkte, så sprack han upp i ett leende och avfyrade en underbar kommentar; jag vet, då är katten en optimist för den ser ju i mörkret!
Lite mer av kattens blick när det är mörkt behöver vi alla.
”Vandra medan ni har ljuset och den som vandrar i mörkret vet inte vart han går” säger Jesus i söndagens evangelium.

Att vandra i ljuset är enkelt. Både att hålla riktning och hastighet.
I mörkret är det svårare. Då får man dra ner på hastigheten och försöka hålla riktningen. Små försiktiga steg.

Mörker är ingenting. Endast frånvaro av ljus. Ljus är något. En flämtande låga gör skillnad. Det lyser upp min vandring. Livet är sällan upplyst så vi ser långt framför oss. Snarare är det ljus för ett steg i taget.

Jag tänker på dopljuset denna helg och hälsningen från honom som är världens ljus. ”Tag emot detta ljus. Det är en påminnelse om Jesus som säger jag är världens ljus. Den som följer på mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”. Johannesevangeliet 8:12.

Lite mer av kattens blick när det är mörkt behöver vi alla. Då ser vi ljuset i mörkret. Ljus för ett steg i taget. Det ljus som leder oss hem.

Reflektion över alla helgonahelgen ”Barmhärtigheten visar vägen”

Gemensam nämnare för alla helgon (stora som små) är nog barmhärtighet. De visar vägen för oss genom sin barmhärtighet.
Ordet för barmhärtighet, misericordia, är skapat genom att kombinera två ord: ”miser” som betyder lidande och ”cordia” som betyder hjärta.

Dessa två ord, visar vad barmhärtighet betyder. Hjärtat/kärleken som visar medlidande.

Barmhärtigheten är den kärlek som ser och känner andras lidande och möter det med barmhärtighet.
Om vi levde i en tillvaro som inte hade något lidande skulle det inte heller finnas någon barmhärtighet. Barmhärtigheten visar vägen till Gud.
”Var barmhärtiga, såsom er fader är barmhärtig” (Luk 6:36).

20 e trefaldighet ”Att leva tillsammans”

Människan är skapad för relationer. Ingen är en ö. Alla längtar vi efter att ha någon att älska och bli älskad av. Det är ett av livets djupaste behov. Underbart när det fungerar. Oerhört smärtsamt när det inte gör det.
Att leva tillsammans innebär inte att jag låter någon annan ”göra om mig” eller att jag ska ”göra om” den andre.
Att leva tillsammans innebär att vara öppen för kärleksfull kritik. Den som känner mig bäst vet också mina brister. I kärlek kan bristerna utmanas och arbetas med.
Ja, att leva tillsammans är ett jobb. Ett jobb som gör skillnad. Det är ett livsviktigt jobb och det är värt ansträngningen.
Att jobba med sina relationer är också att jobba med sig själv. Vi får livet som en gåva. Livet är ansvar och omsorg.
Gud är den som känner mig allra mest. En kärleksfull röst som kan väcka mitt ansvar och omsorg om de jag lever tillsammans med.

19 e trefaldighet ”Trons kraft”

Är du riskbenägen?

Den frågan fick jag av min bankman när vi pratade pensionsfonder. Hur mycket risk är du beredd att ta?

Mina tankar gick till tro snarare än till pensionsfonder och talet om att man inte ska lägga alla ägg i samma korg.
Men tro är just det, att ta en risk och lägga alla ägg i samma korg. Det får bära eller brista. Inga hängslen eller livremmar. Ingenting, mer än min tillit. Min förhoppning. Min längtan.

Borta är svaren, snarare är det frågorna som leder framåt. Det finns ingen annan utväg, än Guds väg. ”Du för mig på härlighetens väg” Psaltaren 73:24.

Tro är definitivt inte ett resultat efter lyckade investeringar. Inte i något. När kraften och modet sviker, vad återstår?

Vem håller mig i handen då? Är det där kraften kommer till mig? Trons kraft.

”Nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen” Psaltaren 73:23.

Tacksägelsedagen. Tema Lovsång

Tacksamhet handlar om att inte ta saker och ting för givna. ”Gåvotänkande” leder till tacksamhet. Livet är en gåva. Gud är alla goda gåvors givare. Tacksamheten som livshållning är på undantag.
Tacksägelsedagen går i otakt med dagens prestations- och konsumtionssamhälle. Vad skulle hända om vi var alltmer tacksamma för det vi har istället för att jaga efter mer?
Tacksamhet hänger ihop med förståelsen av att mitt liv är en gåva av Gud, att vi framför allt lever av det vi får, inte det vi presterar.
Vi kan påminna oss om det vi har att vara tacksamma över. Skriva ner några saker och öva oss på att känna tacksamhet.
Vad är du tacksam över i ditt liv?
Det krävs inte framgång och lycka för att vara tacksam. Jag har mött människor som levt i tacksamhet under många olika livssituationer.
Att vara skapad av Gud öppnar tacksamhetens dörrar. Skjuter vi tacksamheten framför oss och tänker bara jag får det, får uppleva det, äga det, bo där, få det där jobbet osv. stänger vi dörren till tacksamheten som inte är beroende av att få allt man vill. Tänker vi att lyckan finns där framme skjuter vi tacksamheten framför oss och tappar tacksamheten här och nu.

Den helige Mikaels dag. Tema Änglarna

Änglar avbildas ofta som barnkeruber. Vi använder ordet ängel i vårt dagliga tal. Du är som en ängel (godhet), du kom sänd som en ängel (skickad i rätt tid) eller jag hade änglavakt (beskydd).

Änglarna är Guds sändebud. Utsända av Gud att stå för det goda. Varje människa kan vara ett Guds sändebud.

Ängeln Mikael har en egen dag. Mikael dyker upp lite här och var i bibeln som Guds sändebud och den främste av hans änglar. Han finns med på flera ställen i Daniels bok där han framför allt bedriver en kamp mot det onda.

Om man tänker på Mikaels namn så kan det säga oss något om vem han är och vad han har för uppgift. Mikael är en sammansättning av namnet Mika som man har hängt på Gudsnamnet –El, MikaEl som betyder ”Vem är såsom Gud”.

Ängeln är ett Guds sändebud i kampen mot det onda. Ordet ängel betyder just budbärare. Varje människa har ett uppdrag att kämpa mot det onda. Att vara Guds budbärare av godhet och kärlek.
Det är så ondskan bekämpas.

I Skallsjö kyrka får varje dopbarn en dopängel. Dopet är en kallelse att leva i Guds godhet som ett sändebud i världen för godhet och kärlek.

Sv Ps 782 ”Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat…”

16 e trefaldighet Döden och livet ”Var inte rädd, tro bara”. Mark 5:35-43
Vi har levt och lever i en tid då livet smalnat av. Coronapandemin har ”låst in livet”. Livgivande möten har begränsats och vi mår inte bra av det. Det är som att välja mellan pest och kolera. Begränsa sociala möten och därmed begränsa risken för att bli smittad, samtidigt som allt färre sociala kontakter leder till en annan ”smitta”.
Uppgivenheten, hopplöshetens sjukdom.
Det har gått en tid nu och kraften, uthålligheten börjar sina. Hur länge orkar vi? Hur hittar vi kraften att hålla ut?

Var inte rädd är en av de vanligaste uppmaningarna av Jesus. Det finns så mycket att vara rädd för. Rädslan kan förlama oss. Hopplösheten likaså. Kreativiteten sinar.
Jag förstår att hopplösheten kan få fäste. Men hoppet är ingen kalkyl, ingen beräkning av sannolikhet. Evangeliet ger oss en berättelse om hur hoppet är det som bär oss in i framtiden. Var inte rädd, tro bara är Jesus svar.
Tro hur då? Genom att besvära Jesus kanske. Besvära med mina frågor, min oro, min rädsla.

Markusevangeliet 5:35-43 är kraftfull läsning. Hoppfull läsning. Kan vi läsa evangeliet som ett hopp som sträcker sig bortom det vi kan beräkna? Hoppet som bär in i framtiden. Livet vann, dess namn är Jesus.(Svensk psalmbok 153). ”Var inte rädd, tro bara”.

/Thomas Lundblad, kyrkoherde Skallsjö församling

1:A SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET - Vårt dop

Vårt dop - en kärlekens tankstation att återvända till varje dag.
 
”En lagom hård kram av en nära anhörig”
Läste om en forskningsrapport som visade att ett spädbarns pulsslag sänktes när en nära anhörig kramade barnet lagom hårt. Varken för löst eller för hårt.
Och ja, det var skillnad om en nära anhörig som kände barnet kramade barnet mot att det var en främling.
 
Dopet är att bli upptagen i Guds famn och ”kramad” av en som känner mig mer än jag själv gör.
 ”Den Gud som vävde mig i moderlivet … och som såg mig innan jag föddes …” (Psaltaren 139:13,16)
 
Dopet är en kärlekens tankstation att återvända till varje dag.
I Guds famn får jag vila, mina pulsslag sänks. Dopet är också att upptas i kyrkans famn tillsammans med alla döpta. En famn för mig, dig och alla andra.

Thomas Lundblad/kyrkoherde

heliga trefaldighets dag

1+1+1=1 Gud är inget mattetal

Livet är inget mattetal som ska räknas ut. Livet handlar inte främst om att förstå utan att leva.
Tron på Gud är heller inget mattetal som ska räknas ut. Tro handlar inte om att ”man har förstått hur det är”. Gud är större än vårt förstånd. Mer än vi kan räkna ut.

Kunde vi förstå Gud, räkna ut vem Gud är vore risken stor att Gud endast var en tankeprodukt ur våra hjärnor. Gud finns alltså inte för att vi förstår. Inte heller för att vi tror. Gud finns oavsett om vi förstår eller tror. I kristen tro talar man ibland om den ”negativa teologin”. Det är ingen pessimistisk livssyn, ingen livsfientlig världssyn, utan det handlar om att vi bara kan säga vad Gud inte är. Gud är alltid större än våra tankar. Det är inte ”smartness” som är vägen till Gud.
Jesus prisar Gud fader, himlens och jordens herre, ”för att detta är dolt för de lärda och kloka och uppenbarat för de som är som barn”. (Matteusevangeliet 11:25).

Vi kan alltså inte tänka oss fram till Gud. Det är ingen intellektuell prestation att tro på Gud. Tack och lov för det. Att vara såsom ett barn är vägen till Gud. Det lilla barnet lever beroende av den vuxnes omsorg och kärlek. Såsom barnet vilar i famnen, får vi vila i tillit till Guds omsorg. Detta synsätt utesluter ingen. Varken nobelpristagare eller bebisar.

Thomas Lundblad/kyrkoherde

pingstdagen ”den heliga anden”

Meningen ligger i väntan…

Ibland är livet mest väntan.

Vi väntar, väntar och väntar. Men det händer inget, eller gör det det?

Jesus hade lovat Anden. Lärjungarna skulle vänta och få se. Men en tid av väntan behöver inte vara bortkastad tid. Något händer under tiden. Tiden kan vara vännen som förbereder det som skall komma. En sorts beredelsetid. Så vi kan ta emot när det kommer. RS Thomas säger (1913- 2000 walesisk poet och anglikansk präst) ”meningen ligger i väntan”. Lärjungarna fyllde väntan med bön. Det som sas om framtiden var inte bara medgång. Där fanns också svårigheter. Men det fanns ett löfte om Guds närvaro. Frestelsen är att fylla väntan med en massa eget, planer, projekt, ta saken i egna händer, istället för att möta framtiden med en öppen hand.  Jesus säger var stilla. Sök en inre stillhet som är öppen för framtiden.  Vänta på Anden. Lärjungarna visste inte hur länge. Anden sätter oss i relation med Gud. I ett sammanhang, i ett VI. Anden är gränsöverskridande och förenande. Vänta och se. Meningen ligger i väntan.

 

/Thomas Lundblad, kyrkoherde

bönsöndagen ”bönen”

Att be är att starta en förändringsprocess.

Mycket klokt har sagts om bönen. Till exempel ”Bön är läkemedel mot dysterhet och förtvivlan”. (Evagrios ur Filokalia, en samling grekiska skrifter från 300-1400-talet).

När Jesus säger att ”allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, de skall de få av min himmelske fader” (Matt 18:19) så används det grekiska ordet sumphoneo för ”komma överens om”. Ordet hör samman med sympati och harmoni.

Bön kan alltså inte vara att sopa under mattan eller lägga locket på disharmoni, utan bön handlar om att söka Gud tillsammans i sympati och harmoni. Då kan bönen få vara ett läkemedel mot dysterhet och förtvivlan. Då kan bönen skapa hopp och framtidstro.

Det händer alltid något när vi ber. Även om inte just det händer som vi bad om. Teologen Sören Kirkegaard skriver: ”Att be förändrar inte Gud, men det förändrar den som ber”.  

Att be är att starta en förändringsprocess.

/Thomas Lundblad, kyrkoherde

 

5:e söndagen i påsktiden ”Att växa i tro”

Leva på djupet
Varje människa behöver ”leva på djupet och suga all märg ur livet” skrev Henry David Thoreau (1817-1862) känd för boken ”Walden” (1854), som är en reflektion över ett enkelt liv i naturen.

En kollega fick plötsligt i vuxen ålder en stark längtan att återvända till sin barndoms skog där han lekte och byggde kojor. Han satte sig i bilen och åkte de många milen. Parkerade bilen, gick ur och började gå in i barndomens skog.
Skogen bakom bostadsområdet där han växte upp. Han gick i den skog han som liten sprang i. Allt var mycket mindre nu. Han sökte med blicken och trodde sig hittat platsen för den där perfekta kojan han och kompisarna byggde. Den som alla ville klättra upp i.
När han stod där vid träden, samma träd som då, blev de en slags symbol för en rotfasthet och det ursprungliga. Något bestående i en föränderlig värld.

Jag tänkte på kollegans berättelse när jag läser texterna inför denna söndag med temat ” att växa i tro”. Alla bär vi på platser som berör och ger oss ett fäste i en flyktig tillvaro. Något som är fullt av minnen, men som också ger kraft och hopp att leva framåt. Barndomens skogar, en klippa vid havet, ett skogsbryn osv. Ofta är det i naturen. Den icke tillrättalagda, där människor inte förändrat så mycket.

 I dessa tider söker vi oss ut i naturen både på grund av årstiden men också då det pågår en pandemi. Naturen ger motståndskraft. Fåglarna sjunger trotsigt in våren som vanligt i denna ovanliga tid. Träden står där trygga med ett starkt rotsystem och grenar som sträcker sig ut som omsorgsfulla armar.

Människan kan också likna ett träd. Varje människa är som ett träd som sträcker sig, som söker växt, som vill något. Som söker leva på djupet, men också öppna sina armar för omsorg och gemenskap. Där blandas nyfikenhet inför framtiden med en vemodig längtan tillbaka till det hon lämnat. Kanske påminner det oss om varifrån vi djupast sett kommer. Gud. Och vart vi är på väg. Gud.

Jesus ger också bilden av sig själv som ett träd där grenarna är beroende av stammen. Man kan inte skära av en gren och tro att det skall växa. Grenen bär inte livet i sig själv utan är beroende av trädet.

Att växa i tro handlar också om att längta tillbaka, till ursprunget. Jag är skapad och älskad av Gud. Men också att vi infogas i ett stort träd, kyrkan, genom dopet. Vi infogas i det stora ”livsträdet”. Där finns möjligheten till att ”leva på djupet och suga all märg ur livet”.

/Thomas Lundblad, kyrkoherde

4:e söndagen i påsktiden ”vägen till livet”

Resan inåt
Det finns en berättelse från 300-talet om en pilgrim som kommer till Rom. Där berättas det för honom om en kvinna som aldrig lämnar sitt rum. Hon lever i ständig bön, sägs det.
Mannen var raka motsatsen, alltid på väg och på sätt och vis visste han inte vart han var på väg. Han var undrande inför vad han hörde om henne och bestämde sig för att söka upp kvinnan.
-Varför sitter du här? frågar han.
-Jag sitter inte, jag är på resa! svarar hon.

Den första generationens kristna kallades De som gick Vägen. Vägen syftade då på Jesus. Vägen är en metafor för att vara i rörelse, att leva i förändring, att föras framåt men samtidigt hålla fast vid Vägen, att ha funnit något bestående. Pilgrimstanken handlar om detta. Att redan ha funnit och ända vara på väg att finna mer.
Vi som är vana att resa iväg till nya turistmål tvingas nu slå av på takten. I en mening blir vi ”sittande” åtminstone inte lika rörliga som före coronakrisen.
 
”Den längsta resan är resan inåt” skrev Dag Hammarskjöld. Han som hade rest över hela världen men ändå var på väg inåt. Resan inåt är lång och den leder till en helig plats. Detta är den heliga platsen ”hic locus santuc est”. Alltför ofta reser vi ifrån oss själva. Den inre kompassen snurrar allt intensivare och man vet inte vart man är på väg. Snart nog inser vi att vi inte kan resa bort från oss själva.
 
Men vi behöver inte resa långt bort för att finna oss själva. Naturens läkande kraft har fått ett stort genomslag i dessa dagar. Fler än vanligt söker sig ut i naturen. Det är läkande att lyssna till fågelsången som ljuder lika starkt och hoppfullt denna vår. Lövsprickningen pågår. En promenad i naturreservatet kan öppna vägen till livet och resan inåt.
Och om någon skulle fråga mig när jag satt mig på en bänk
”Varför sitter du här?” önskar jag att mitt svar skulle vara:
”Jag sitter inte, jag är på resa!”

/Thomas Lundblad, kyrkoherde

 

3:e söndagen i påsktiden ”Den gode herden”

Du är buren
Det finns en ikon(bild) som heter ”Den gode herden”. Den föreställer Jesus, som bär ett får över sin axlar. Fåret ligger helt avslappnat på herdens starka axlar. Tryggt och stadigt i herdens goda händer. 

En kvinna berättade för mig att hon har denna ikon bredvid sin säng. På morgonen när hon vaknar är denna bild det första hon ser.  En bild av sig själv, buren. Hon berättar att oavsett hur hon känner sig, så kliver hon ur sängen och påminner sig själv om att hon är buren – av någon som bär hela universum, men ändå har plats på sina axlar för just henne. Då blir även de vassa, iskalla och grå dagarna lite lättare att ta emot. Du är buren. 

Den första tiden i livet var du och jag burna i ett moderliv. Senare bar förhoppningsvis någon oss när vi skulle somna, när vi ramlade och slog oss, när vi var sjuka. Någon tog hand om oss för att vi skulle överleva. Människan är den levande varelse som behöver mest tid och omsorg för att så småningom förhoppningsvis börja klara sig själv i livet.

Ända klarar vi inte oss helt själva i livet. Vi är beroende av andra människor hela livet. Invävda i andras liv. Ibland behöver vi stötta och bära andra, ibland behöver vi bli burna.
Bilden av Jesus som den gode herden är en bild av Gud. Jesus vill med den bilden visa oss att Gud bryr sig om varje människa. Gud söker efter varje människa och vill bära henne.

Oavsett hur jag ser på Gud så ser Gud på mig som en som behöver vara buren. Inte bara i moderlivet, i starten av livet utan under hela livet och till sist genom döden in i ett evigt liv. Du är buren. Låt oss påminna varandra om att oavsett hur vi känner oss är vi är burna.

/Thomas Lundblad, kyrkoherde

2:a söndagen i påsktiden ”Påskens vittnen”

Påskens vittnen  – ett helhetsuppdrag!
Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Alla har vi mött besvikelser. Missmod. Dörren till framtiden slog igen och vi vände tillbaka till det gamla, det kända. Det vi trodde vi hade lämnat.
Så var det för lärjungarna. De har gått tillbaka hem. De hade fått smak på ett nytt liv tillsammans med Jesus, som slagits i spillror när han avrättades. Trons krasch. Återstod bara att gå tillbaka till det gamla livet igen. 

Uppgivna, besvikna, missmodiga gick de tillbaka hem och plockade upp det gamla livet. Inte ens det gamla vanliga funkade. Allt var tomt, meningslöst. Petrus, fiskare till yrket, som svikit Jesus, kan inte ens fiska. Det var ju det enda han kunde.
Vi känner igen det. Mitt i tomheten funkar inte ens det som alltid funkade förr. Inget är roligt längre.
Känns det igen? Även om vi varit med om genomgripande gudsmöten går vi ibland tillbaka hem till vårt gamla liv. Vi står och tvekar på tröskeln till det nya, som vi anar, men vänder tillbaka till det gamla vanliga.
Vi faller lätt in i det gamla vanliga, det vi vet hur det är. Det är varken konstigt eller ovanligt.

Lika vanligt är det att vi börjat tvivla på det vi varit vittne till. ”Nej, det var nog bara inbillning. Jag var trött och känslig”, säger många efter att ha upplevt Guds närvaro. Erfarenheten förminskas och omtolkas, men ger ingen ro.
Lärjungarna hade nog sett och bevittnat för mycket av Jesus för att säga att allt var inbillning, men de tvivlade på framtiden. Utan Jesus fanns ingen framtid. Alltså, de gick hem till det gamla vanliga.
”Jag ger mig ut och fiskar”. (Joh 21:3) Uttrycket som samlar ihop det gamla livet.

Men mitt i det gamla vanliga, vardagliga möter Jesus dem på nytt. Uppstånden.
Mitt i modlösheten gör vi ibland erfarenheten av att Gud dyker upp. Mitt i tomheten sker det. Ljuset kommer tillbaka, oväntat.
Tillfället då livet vänder. Uppståndelsens kraft, den kraft som gör allting nytt och öppnar framtiden.
Att få bli en del av den kraften. Att leva i uppståndelsens kraft handlar inte bara om uppståndelsen efter döden, utan här och nu mitt i livet.
Uppståndelsen som den kraft som drar oss in i framtiden. Den kraft som ger hopp till våra liv. Varje gång vi upptäcker det sker uppståndelse i våra liv. Den Gud som är alltings skapare och det heligas närvaro i det vardagliga. Den Gud som skapar liv där vi inte ser något.
 
Här är platsen. Där du är är platsen. Men det stannar inte där. Vi sänds ut i världen.
Varför? För att världen behöver dig, oss. Världen ropar efter mening, hopp och tro på en framtid.
Dina händer, dina öron är Guds redskap för en värld som längtar efter att bli hel igen. Det är ett helhetsuppdrag! 

Med önskan om kraft från den uppståndne!
 /Thomas

PÅSKEN

Vi sjunger en sång!
Jag tog en skogspromenad i påskhelgen. Fågelsången var intensiv. Och jag lyssnade mer uppmärksamt än annars, kanske på grund av detta tillstånd vi befinner oss i. Detta coronatillstånd. Fåglarna tycktes inte låta något hindra deras sång.
En fågel sjunger inte för att den har ett svar, utan för att den har en sång. Jag är inte kristen främst för att jag har ett svar, utan för att jag har en sång att sjunga, en berättelse att berätta.
 
Vi har firat påsk också detta år, fast på ett annorlunda sätt.  Vi har påskdagar i våra liv. Inte bara påskdagar i almanackan, utan dagar med påskdagens innehåll. Dagar då livet tog en ny vändning. Då ljuset kom in i livet igen. Dagen då mörker övergick i ljus. Dagen då vi vågade hoppas igen. Dagen då vi började nynna på en ny sång. Det vi inte trodde var möjligt, visade sig vara just det.
 
Det är dagen då det vänder igen. Oväntat. Vi vågade inte tro att det var möjligt. Detta är dagen då det rationella ställs åt sidan. Detta är dagen då vi inte främst har ett svar, utan dagen då vi sjunger.
Kristus är uppstånden! Det är vår sång. Den sjunger vi.
 
En otrolig sång. Obegriplig, aldrig tidigare sjungen. Såsom fågel sjunger sin sång oavsett åhörare sjunger vi vår sång Kristus är uppstånden. Den sången skall fortsätta gå ut över världen om hopp till människor.
Den sången förändrar allt. Den sången får ljuda i mitt hjärta när jag sitter vid dödsbädden hos min vän. Den sången får leda oss genom mörkret till ljuset. Den sången kan inte paketeras som en klok tanke, ett rationellt svar på livets frågor. Det är en sång som vill fylla våra liv med hopp. Den bryter fram som ljuset i mörkret.
 
Om sången ”Kristus är uppstånden” är på riktigt – och det har kyrkan sjungit ut i 2000 år, då är allt annorlunda. Ett nytt ljus över mitt liv. I ljuset och ljudet av denna sång får jag se på mitt liv. Bakåt, nu och framåt. Livet ges en annan mening. Livets mörker, ondska och svårigheter behöver inte fylla mitt bröst.
 
Den sången sjunger att livet är inte bara ett slumpmässigt spel. Mitt liv är inte bara en tillfällighet. Jag får ingå i en kör som sjunger samma sång. Kristus är uppstånden. Sången sjunger att livet vinner över döden. Sången ljuder i gryningen, redan innan ljuset bryter fram, såsom koltrasten sjunger innan gryningen.
 
Påskdagens sång ger oss ett annorlunda liv. Livet är inte ett pågående försvinnande. Livet är tätt förbundet med Gud genom Jesus Kristus, han som är vår sång. Den sången vill ge oss kraft att leva, att kämpa, att ge oss och våra liv mening, ge oss gemenskap med Gud och varandra. Den sången tystnar aldrig.

Sången sänder oss ut i världen, med hopp. Döden är besegrad. Det är otroligt, men verkligt. Vårt svar är inte ett svar. Vårt svar är en sång som vi sjunger. Den sången har vi fått. Den sången är ”Kristus är uppstånden”!
Livet är starkare än döden.

/Thomas Lundblad, kyrkoherde

Palmsöndagen … Kristus Jesus… han har rivit skiljemuren” Ef 2:13-14

Murar kan inte bara byggas, de kan rivas.
1986 stod jag vid en mur som delade en stad, som delade Europa i ett väst och ett öst. Jag var 19 år och kunde aldrig tro att några år senare skulle muren vara riven och ett nytt Europa skulle växa fram. Muren revs inte genom våld. Den revs genom bön och ljuständning. Ja, jag talar om Berlinmuren. Murar kan inte bara byggas, de kan rivas.

Någonstans finns det alltid en svag punkt i ett bygge som gör att det inte kommer bestå. Svagheten är möjligheten att gå från mörker till ljus. I sprickan i muren kan ljuset sippra in. Muren vittrar sakta sönder av ljuset.

Att svagheten är vägen till ljuset och seger är provocerande. Man väntade sig en messias med makt, kraft och vapen som kunde befria landet från Roms makt. Inte en messias som gick kärlekens och lidandets väg.
”Han som ägde Guds gestalt men inte vakade över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt.”. Fil 2:6
I svagheten finns möjligheten visar Jesus. Han vänder upp och ner på våra värderingar. I svagheten finns räddningen och det som förena oss.

Nu förenas världen av ett osynligt virus. Vi förenas i vår utsatthet och sårbarhet, men också i vårt engagemang för att hjälpas åt i en svår situation. Det är mycket lidande och smärta som vi bär tillsammans.
Kanske är det så att vi orkar bära smärtan om vi vet att vi är älskade?
Hela Jesu liv handlade om att gå in i den mänskliga smärtan, att känna, dela, bära för att kunna befria.

Det finns en smärta som ingår i att vara människa, som vi inte kan eller bör fly ifrån. En smärta som kan vara öppningen i min mur.
Men muren kan falla, bit för bit. Det enda som behövs är en liten öppning så ljuset kan sippra in och där förenas vi människor i vår mänsklighet.
Murar kan inte bara byggas, de kan rivas.

/Thomas Lundblad, kyrkoherde

5:e söndagen i fastan ”Försonaren”

Det pågår en räddningsaktion…
I vårt samhälle, i vår värld pågår just nu en räddningsaktion. På olika sätt försöker olika länder utifrån olika förutsättningar göra samma sak; rädda människoliv.

En räddning är en utsträckt hand till den behövande. Vi alla vet hur svårt det är att tvinga på någon hjälp som inte vill ha den, eller är mottaglig för den. Den ”svenska modellen” är att tala till människors förnuft och ansvar, snarare än att gå fram med tvång.

Söndagens texter handlar om en räddningsaktion. Det var 5:e söndagen i fastan och temat Försonaren. Evangeliet berättar att Gud sände Jesus till världen inte för att döma den utan rädda den. (Johannesevangeliet 3:17)
Nu är inte tiden för dom, nu är tiden för räddning. Men det är klart att den som ska räddas behöver vara mottaglig för räddningen. Räddningen är alltså en möjlighet, inte ett tvång. En gåva, en hjälp.

En man ringde mig, riskgrupp både till ålder och hälsa och berättade att en yngre boende i samma hyreshus erbjöd hjälp att handla mat. Personen satte upp en lapp i trapphuset. Åldringen sätter en kasse utanför dörren med en handlingslista i och sedan ställer den som handlar dit kassen med mat och ett kvitto.

”Detta är ju kristen tro i praktiken”, sa han. De som ni predikat om i kyrkorna i alla tider. Svaret är ja.
För att ta emot hjälp behöver man visa sig sårbar. Texterna denna helg berör också vikten av transparens. Vikten av att låta ljuset falla över livet. Ljuset som blottlägger och kanske först då kan man kännas vid sitt mörker.

Men och det är viktigt, det är först omsluten av ljuset som vi kanske orkar möta vårt mörker, eftersom vi litar till att Guds kärleksfulla ljus är det som består.

Däri ligger ett hopp. Det är inte farligt att visa sig sårbar, eller att kännas vid sitt inre mörker. Det är där och då som hjälpen kan nå in. Den hjälp som är en utsträckt hand som förenar människor och Gud. Den hjälp som är en räddning.  

/Thomas Lundblad, kyrkoherde 

Jungfru Marie bebådelsedag ”Guds mäktiga verk”

I denna märkliga situation av ofrivillig fasta från sociala kontakter bröt vi den kyrkliga fastan i söndags och firade Jungfru Marie bebådelsedag. Vi var drygt 20 personer som firade gudstjänst och lovsjöng Guds mäktiga verk och bad för oss själva, vår medmänniska och vår värld.

Två tankar tar jag med mig från söndagen. Ängelns ord ”var inte rädd” och ”det nya livet som växer i det fördolda”.

”Var inte rädd” är ett ord för vår tid, särskilt i dessa dagar, i en orolig tid. En situation som väcker mycket rädsla både för hälsan och framtiden. I en orostid är det viktigt att inte känna sig övergiven och ensam med sina tankar. Det märkliga sker nu att i en coronakris som väcker oro och frågor ska vi samtidigt isolera oss.

”Det nya livet växer i det fördolda”. Maria blir bärare av det nya gudslivet som ska vara till läkedom och helande för mänskligheten. Vi kan få lita till att livet växer även då vi inte ser det. För varje dag kommer vi närmare en tid som vi kanske tagit för given och nu saknar.

Det är det ”vanliga” livet man saknar, som någon sa. Vi får hoppas och behöver hoppas. Hoppet hjälper oss till uthållighet. Vi vill ha en tidsplan, en tid, en dag då vi ser att det vänder.

Svaret är att inget vet när detta är över, men det kommer gå över. Att få överlämna sig själv till Gud med alla tankar och all oro och samtidigt be om kraft och uthållighet är en hoppets handling. När människor visar omsorg och vill hjälpa till är det en hoppets handling. Det är att vara bärare av liv.

Hoppet är att det är i Guds händer framtiden ligger. Vi får alla på vårt vis vara bärare av det nya gudslivet genom att frimodigt dela med oss av vårt hopp i Jesus Kristus. I honom finns freden och försoningen, allt på jorden och allt i himlen (Epistelläsningen Kol 1:20)

/Thomas Lundblad, kyrkoherde