Kyrkoherdens reflektion

Påskhälsning från Skallsjö församling

Livet vann!

Skulle vi fråga människor om Jesus dött, eller om han dött men uppstått och ännu lever, skulle de flesta svara att han dog för länge sedan. Alltså; sannolikt har Jesus levt, men nu är han död.

Också troende förhåller sig ofta till Jesus som mer död än levande. Vi talar om Jesus som om han vore frånvarande.
Vi läser böcker, vi diskuterar om hur Jesus skulle gjort, utan att söka honom i bön och eftertanke. Vi samtalar mer OM Jesus än MED honom i bönen.
Det är en risk att tro mer på sin egen tro om hur Jesus är, än att tro på honom som en levande verklighet i vår vardag.

Söker vi honom bland de levande eller bland de döda? Han möter oss i bröd och vin, i dopet, i bönen, i mötet med medmänniskan, i naturen, i min vardag. Den som söker honom bland de levande skall finna honom. Den som söker honom bland de döda skall finna en tom grav.

Men kyrkan är inte i ett museum. Eller som Nathan Söderblom (1866-1931, Svenska kyrkans ärkebiskop 1914–1931) uttryckte det: ”Den kristna tron är inte en grav att vårda utan ett liv att leva”.
Vi kan öva våra sinnen att se den uppståndne Jesus i medmänniskan, i naturen och i oss själva.

Påskens budskap är att livet vann över döden. Verklighetens grundton är inte död, utan liv. Veklighetens grundstruktur är inte att vi är på väg mot mörker och död. Runt oss ser vi och kommer se människor, djur och växter vissna och dö, men mitt i detta ljuder ropet ”Kristus är uppstånden”.

Påsken är en enda lång övning i att leva öppet för det som sker, något som kanske är helt annorlunda, än det vi tänkte och trodde. Såsom att livet vinner över döden. Den kristna trons fundament är inte ett löfte om lycka och framgång utan befrielse från fruktan, missmod och död.

Påskens budskap är att även om mitt liv, liksom allas liv, kommer till sin slutpunkt så är det inte slutet för Gud utan början på något nytt och fantastiskt.
Döden är inte en punkt, utan ett kommatecken, ett nytt liv väntar.
Livet vann…dess namn är Jesus.
Glad påsk!

Thomas Lundblad, kyrkoherde i Skallsjö församling

Reflektionen över Midfastosöndagen. Tema; Livets bröd

Man blir som man umgås, sägs det. Vilket poängterar att vi påverkas mer än vi tror av omgivningen. Kanske skulle man kunna säga; vi blir det vi äter! Visst påverkas kroppen av det vi stoppar i oss, kanske mer än vi tror. Vi talar om ”måltidsgemenskap”. Måltiden inte bara som intag av fysisk näring utan som gemenskap med dem vi delar måltiden med. Så både måltiden och gemenskapen påverkas oss.

Människan har också en annan hunger än efter mat. Hungern efter mål och mening med livet. Det räcker inte man de grundläggande fysiska behoven, när de är uppfyllda gör sig de andra påminda. Hungern efter ett ”annat bröd” än det fysiska. Den där själsliga hungern försöker vi mätta på många olika sätt. De allra flesta har en andlig längtan under ytan. Vi lever i en väldigt materialistisk värld, men människan är mer. Om Gud skapat oss med en längtan efter sig själv, kommer inget annat kunna fylla det tomrummet. Jesus talar om det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.

Jesus kallar sig själv för livets bröd. Den som kommer till honom skall aldrig hungra. Han menar att han är det som mättar den andliga hungern.

Gemenskapen med Jesus, tex när vi firar nattvard och tar emot bröd och vin, är ett möte med Gud, men också med varandra. Den måltiden påverkar oss också. ”Så är vi fastan många, en enda kropp för alla får vi del av ett och samma bröd.” Så blir vi Kristi kropp. 

Reflektionen över Jungfru Marie bebådelsedag ”Guds mäktiga verk”

Tuff och/eller ödmjuk i lydnad?

Det hör till ovanligheterna i den bibliska berättelsen. En kvinna som spelar en avgörande roll för människans frälsning.

Men så kommer den. Där är hon. Maria. Jesu moder. En tuff tonåring som blir gravid utanför äktenskapet, som bär sitt barn och sitt uppdrag med en inre styrka. Eller en tonåring som bär på två centrala personliga egenskaper för livet med Gud; ödmjukhet och lydnad.

Maria är både ödmjuk och lyder dessutom Gud. ”Må det ske med mig som du har sagt” (Lukasevangeliet 1:38).

Ett liv med Gud kan inte runda ödmjukheten och lydnaden, tvärtom handlar det om att låta Guds mäktiga verk ske, och där spelar ödmjukheten och lydnaden en avgörande roll. Eller kanske tilliten till att Guds vilja är min väg. Må det ske med mig som du har sagt…

Ödmjukhet och lydnad behöver inte vara i motsats till ”tuffhet” och en inre styrka att bära sitt liv och tron med stolthet.

Reflektion över 2:a söndagen i fastan ”Den kämpande tron”

Att göra sitt bästa. Mer kan man inte göra.

Alla känner samma sak ibland. Ibland tar det emot för mycket. Vi tänker; ”Jag orkar inte mer” och ”Det räcker nu”. Vi är beredda att ge upp. Vi orkar inte kämpa längre.

Kampen är en del av människans livsvillkor.

Vi är nu inne i fastetiden, den fyrtio dagar långa förberedelsetiden inför Påsken. Fastan, en kämpig tid.  Fastan är menad som en tid av stillhet och självreflektion, en tid för att möta Gud och sig själv. En besiktning av livet. En tid att gå i närkamp med det mörka och låta Guds frälsning nå oss där.

Ensam i stillhet kan det som tryckts ner till botten sakta stiga upp. Det är kämpigt att möta sig själv, på djupet.

Den som vågar vara ensam med sig själv har kanske lättare för att gå in i mötet med en annan människa – eller med Gud.

Det är kämpigt att gå in i ensamhetens möte frivilligt.

Vi är mer vana att putsa på vårt ”varumärke”.

Ibland krävs det att släppa taget om det vi byggt upp av framgång och positioner och trygghet för att komma till mötet i vårt inre. Man kan vinna världen men förlora sig själv.

Men det ligger en stor vinst i att möta sig själv. Släppa taget om sig själv och falla i Guds famn.

Reflektion över Fastlagssöndagen. Tema ”Kärlekens väg”

Varje människa söker kärlek. Kärleken är ett mönster för allt liv. I kristen tro förkunnar att Gud alltigenom är kärlek och att människan är skapad i kärlek. I Jesus Kristus uppenbarar Gud vem han är. ”Så älskade Gud världen att han utgav Jesus, så att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.” Jesus visar oss kärlekens mönster för oss att följa, när han ger sitt liv av kärlek.

Kärlek, men vilken kärlek? Ordet är närmast utslitet. Det finns 3 begrepp för kärlek i kristen tro. Agape, eros och fileo - alla betyder de att ”älska”. Men det är bara i den grekiska grundtexten vi ser att de heter olika och får olika betydelse.

Agape, som är den utgivande kärleken som inte kräver motprestation. Eros är en erotisk kärlek, av att ge och ta emot. Fileo kan beskrivas som vänskaplig kärlek, syskonkärlek.

När Guds kärlek beskrivs är det Agape. Det är den svåraste att efterfölja. Men vi inbjuds att träna oss på det. Det är som med alla annan träning; det tar tid men det ger sakta resultat. Vi blir lite bättre, lite mer uthålliga, lite starkare på att ge kärlek, utan att kräva tillbaka. Den kärlekens väg var det Jesus gick och den inbjuds vi att vandra.

Reflektionen 15 s e trefaldighet tema ”Ett är nödvändigt”
”Gör er inga bekymmer.”

Vi lever i orostider. Klimatoro. Krigsoro. Ekonomisk oro. Skjutningar. Det finns mycket som får oss oroliga med all rätt. Oro är en del av att vara människa. Men när det tar över och lamslår har det gått för långt. Hur skall man förhålla sig till all oro och bekymmer?
Helgens evangelietext från Matteus kap 6:31-34 börjar och slutar med uppmaningen: ”Gör er inga bekymmer.” Det finns mycket vi kan oroa och bekymra oss för, men Jesus uppmanar oss att inte göra det.

I stället uppmanas vi att söka Guds rike och hans rättfärdighet, som är frid med Gud och människor och att överlåta nuet till Gud. Vi uppmanas att vara i nuet. Och inte fastna i oron om det praktiska.

Men vi bekymrar oss för så mycket. Man kan fastna i kontrollsökande. Oron kommer tillsammans med kontrollbehovet, för livet kan inte kontrolleras. Alla de viktiga sakerna vi har för oss, allt vi gör, allt vi samlar för en framtid som vi inte kan kontrollera. Det kan hindra oss från att ta emot livet här och nu och se det vi har omkring oss idag.
Detta kan vara en av anledningarna till att Jesus varnar för att fästa sig vid det materiella. Det är så lätt att fastna och missa det som är viktigt och egentligen nödvändigt. Därför uppmanar Jesus oss med orden: ”Gör er inga bekymmer.”

Reflektionen 14 s e trefaldighet tema ”Enheten i Kristus”

”Tillsammans” är ett fint ord som blir kraftfullt när det blir handling. 

Minns du när du stod vid ett avsked? När du skulle säga något du ville skicka med någon en sista gång? Då väger vi orden och vill formulera oss så precist och viktigt som möjligt. Precis det sker i söndagens evangelium (Johannesevangeliet 17:9-11). Orden kommer ur Jesu avskedstal. Kort därefter fängslas han och döms till korsfästelsen. Han ber om enhet för sina efterföljare. Lite längre fram i texten (17:22) finns en hemlighet med enhet…att människor skall tro. 

Att leva i enhet, tillsammans är inte enkelt. Det vet vi alla, det visste Jesus. Därav bönen, därav att han lyfter detta som ett medskick i sitt avsked. Tillsammans innebär att ge och ta. Att forma och formas. Alternativet är splittring, vi och dom. Att definiera sig i motsats till andra. 

Att människor skall komma till tro när de möter enhet (inte bara i ord utan i handling) är den största motivationen för kyrkan att sträva efter enhet. Att leva och fungera tillsammans. Det blir inte på mitt sätt, inte på ditt sätt, utan vårt gemensamma sätt. Man kan välja att se det som förenar, istället för det som skiljer oss åt. 

Att be tillsammans med någon (enhet i praktiken) gör skillnad och bygger enheten i Kristus. 

Då blir tillsammans mer än ett fint ord, det blir kraftfull handling. 

Svensk psalm 58:3 ”Kristus, du som fört oss samman i en helig syskonrund, låt i oss den helga flamman brinna till vår sista stund. Låt din kärlek ständigt verka i vårt liv och sätta spår, så att världen klart kan märka: vi är dina, du är vår.” 

Reflektionen 13 e trefaldighet Tema ”Medmänniskan”

Låt dina behov vägleda dig i mötet med medmänniskan

Det finns en rad ordspråk som är falska; ”Själv är bäste dräng”. ”Var och en är sin egen lyckas smed”. ”Ensam är stark”. Gamla ordspråk som är osanna - nämligen att den enskilde klarar sig bäst själv. Det är i stället tvärtom.

Allt hänger ihop. Och du hänger ihop med alltihopa. Vi är beroende av varandra. Med andra ord, alla är medmänniskor med varandra. Min ”nästa” är alla. 

”Vad ni vill att andra ska göra mot er gör det mot dem”, (Matteus 7:12) säger Jesus. Utgå ifrån dig själv. Men stanna inte med dina egna behov, låt dem vägleda dig i stället i mötet med din nästa. 

Jesu ord är enkla; gör det du vill andra ska göra mot dig. Behöver du tröst, ge tröst. Behöver du vila, unna andra vila. Vill du bli förstådd, försök förstå andra. Sträva efter att ge det du själv behöver. Söker du Gud, hjälp andra att söka Gud. Alltihop går ut på att du utgår från dina egna behov. Du kan fylla din egen lista…

Låt inte osanna ordspråk vägleda dig, utgå i stället ifrån dina behov i mötet med medmänniskan. Jesus utgick från sig själv när han mötte människor. Han vet att utan Gud kan vi inte göra så mycket. Som kristna är vi i ett ständigt beroende av Jesus, som säger: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.” Johannesevangeliet 15:5

Reflektionen 12 s e trefaldighet team: Frihetens i Kristus

”Öppna sig mer än önska sig…”

Jag stod utanför en kyrka och ryckte lite försiktigt i dörren. Det var länge sedan jag var där. Kyrkan var platsen för några familjehögtider. Jag ville gärna gå in och sätta mig en liten stund och minnas. Minnas människor och händelser som en gång varit. Dörren var naturligtvis låst. Allt annat hade varit en överraskning. Kyrkor är låsta nuförtiden när det inte händer något särskilt. Det är alltid lika frustrerande att mötas av en låst dörr. Man får liksom vända om med oförrättat ärende. Låsta dörrar är en sak men frågan är om det inte är värre när människor låser om sig. Säger inget. Vill inte prata. Vill inte säga hur det är. Eller vill och vill, de kanske inte kan. Vet inte vad de ska säga, fast de egentligen vill säga något. 

En människa kan vara låst i sitt inre. Relationer handlar om kommunikation, om dialog. Att två människor ”byter” världar med varandra, eller besöker varandras inre, delar tankar, erfarenheter och minnen. Det är det som gör att man kan säga att man känner en människa. 

Dialog handlar om språk. Att sätta ord på sin upplevelse. Att lära sig ett språk för sin inre värld, ett känslospråk är oerhört viktigt.  Varje människa är en berättelse som behöver berättas och bli lyssnad på. Jag behöver inte alltid få ett svar eller ett råd av den som lyssnar. Det viktiga är att någon lyssnar. I bibeltexten på söndag (Markusevangeliet 7:31-37) berättas det om en man som får hjälpa att komma till Jesus. Mannen var ”döv och kunde knappt tala”. Jesus tar honom avsides från folksamlingen och botar honom med orden ”Effata!” (Det betyder öppna dig!). Mannens öron öppnas och hans tunga löstes och han talade riktigt. 

Omdömet om Jesus i texten lyder ”Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala”. Bönen till Gud kanske handlar mer om att ”öppna sig” än att ”önska sig”, som en någon uttryckte det. Den som öppnar sig kan ta emot det som Gud eller människor vill och kan ge.  Den som önskar sig har redan bestämt vad man vill ha. 

”Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig”. Svenska psalm 96:1

Reflektionen 11 s e trefaldighet tema: Tro och liv

”Självgod, god och själv…”

Temat denna söndag är tro och liv. Vikten av att det inte glappar för mycket mellan tro och liv. Samtidigt är inte tro att vara perfekt, utan att vara människa med en tro. 

Vad är då tro? Ja, det är inte en teori, en manual, ett antal punkter att hålla sig till. Så där lätt fångar man inte in vare sig tro eller Gud. Gud är inget opersonligt ”det”, Gud är ett du. 

Tron är en relation mellan ett jag och du, mellan mig och Gud. Gud som ett du. Låter det krångligt? Det behöver det inte vara. Tro sitter mer i hjärtat än i hjärnan. Gud är inget det som granskar oss och våra gärningar i första hand. Gud är snarare grunden, bottenplattan som livet vilar på. Gud är i mitt liv, i det lilla, det stora och allt däremellan. 

Livet glappar för oss alla. Det är inte ett hinder för en Gudsrelation. Texterna varnar för självgodhet. Där man är sig själv nog. Där man är solospelare och har ingen annan än sig själv att tacka. Vem behöver en Gud då? Vem behöver en tro när man löser allt själv. Man är självgod, man tycker sig vara god och blir på kuppen mycket själv…

Tro är motsatsen till att vara själv, tro är gemenskap och vetskapen av att jag klarar mig inte själv. Jag behöver dig, Gud. 

Svensk psalm 532:1”Jag kom inte hit för att jag tror. Jag kom hit för att jag behöver dig”.  

Reflektionen 10 e trefaldighet tema Nådens gåvor

Kärlekens frukt är god

Jag stod i affären och skulle handla apelsiner. Jag valde några som såg fina ut. En kvinna bredvid tog en apelsin och vägde den i handen, sen såg hon på mig och sa välj inte på hur de ser ut, låt tyngden avgöra!

Den som är tung är godast. Då är den saftig. Smaka och se. 

Så lätt det är att välja utifrån utsidan, och missa innehållet, det som egentligen är viktigt. Att bära rik god frukt är en bild även för hur en människa kan leva. Det förutsätts en del för att ett träd skall bära rik frukt. Rätt livsmiljö. Trädet behöver vara rotat, och få näringsrik jord, ljus och vätska. Överförbart på ett liv så kommer inte frukten av sig själv, det tar tid och det behövs en god livsmiljö.

I söndagens evangelium (Johannesevangeliet 15:1-9) använder Jesus trädet och frukten som bilder för livet med honom. Han liknar sig själv vid trädet och vi människor vid grenarna. Grenarna är förankrade i trädet, därifrån kommer livskraften. Frukten är ett resultat av gemenskapen mellan Jesus och människan. Utan honom kommer ingen frukt. Bliv kvar i min kärlek, säger han, så kommer ni bära rika frukt. 

Döm inte en människa utifrån, se vad hon lämnar efter sig. Se på kärlekens frukt, den är god. Det är det som räknas. 

Reflektionen  9 e trefaldighet. Tema ”Goda förvaltare”

”Gräv inte ner talangen…”

I kommande söndags evangelium (Matteus 25:14-30) berättar Jesus en liknelse (en påhittad historia som har till syfte att åhöraren skall tänka själv med en poäng att upptäcka). Liknelsen handlar om de tre tjänarna som, under deras chefs frånvaro, skulle förvalta en tilldelad summa pengar. Fem talenter, respektive två talenter och en talent. En talent är inte lite pengar. En talent är uppskattningsvis minst 150.000kr.

Från ordet talent har vi fått ordet talang.

Liknelsen berättar att den som var djärv och frimodig fick gåvan att växa. Medan den som var rädd inte åstadkom något alls, med det han skulle förvalta. Rädslan gjorde att han grävde ner sin talent i jorden.

Alla har vi fått talenter (talanger) att förvalta.

Men om man inte gör något av det man fått, därför att man är rädd för att det skall bli fel, då blir det inget av det hela.

Men vem har inte varit rädd för att misslyckas? Det är varje idrottsstjärnas motståndare. På träning går det bra, men när det gäller? Rädslan för att misslyckas gör att man hellre avstår. Man är rädd att misslyckas.

Rådet är tänk inte gör det bara. Jus do it! Våga!

Vad har detta med förvaltarskap att göra? Eller goda förvaltare som är helgens tema. Att förvalta, att ta hand om. Göra det bästa av det som jag fått. Att förvalta sina gåvor, sina talanger.

Motivation slår klass säger man. Hur bra talang du än har, utan vilja och våga blir det inget. Talangen behöver omsättas. Testas, utvecklas. ”Vad månde bliva” sägs det om en talang. Talangen finns där, men vad skall det bli? Motivationen är avgörande.

Alla har vi talanger, gåvor att förvalta. Om Gud gett mig denna gåva, då behöver jag ta hand om den. Men det krävs uppmuntran. Att någon ser den utifrån och uppmuntrar mig så jag vågar.

Barnet springer med iver till sin första skoldag. Nyfiken, fylld av upptäckarlust. Tids nog kanske kritiken tar överhanden. Alla fel skall rättas och barnet tänker till slut att jag är dålig. Jag kan inte, i alla fall inte som de andra.

Om jag ska våga tro på mina möjligheter, behöver jag andra som tror på mig. Släck inte lågan hos en människa. Döm aldrig ut hennes möjligheter. Vi kan mer än vi anar.

Rädsla gräver ner talangen. Uppmuntran och stöd gör att man vågar och talangen omsätts och växer och utvecklas. Gräv inte ner talangen.

Reflektionen 2 söndagen i trefaldighet. Tema ”Kallelsen till Guds rike”

Du kommer väl på festen?

Jag satt och bläddrade i en gammal fotobok från studentåren för ett tag sedan, i samband med att ett par gamla vänner från studietiden kom på middag.

Vi slogs av alla fester vi varit på! Storslagna med olika teman och mycket planering. Tänk vad roligt vi har haft konstaterade vi.

Jag har tackat ja till de flesta fester jag bjudits på, och jag har ofta haft väldigt roligt. Jag har också tackat nej till en del, av vilka jag så här i efterhand ångrar. Jag har en kvardröjande känsla av att jag missade en rolig fest.

En tillbakablick säger mig att jag var lite för bekväm. Jag iddes inte resa i väg till festen och plockade upp en ursäkt att inte komma.

Festen är en ofta använd bild för ett beskriva gemenskapen med Gud och Guds rike. När man sjunger bordsbön är texten ”Glädjens Herre, var en gäst vid vårt bord idag. Gör vår måltid till en fest efter ditt behag”.

Glädje och fest! Kanske tackar vi nej till något vi inte förstår. Vi anar inte vad vi går miste om. Det finns alltid skäl att tacka nej. Det finns alltid något som kan komma emellan.

Kanske är vi lite dåliga på att skapa fest. Vi säger fira gudstjänst. Bara ordet fira säger ju något om vad innehållet kan ge.

När Jesus berättar om Guds rike i liknelsen om festen (Lukas 14:15-24) så är poängen att flera är lite loja, ointresserade, tänker kanske att de är VIP och har alltid en stående inbjudan. De vill han skaka om en smula, få de att förstå vad det är som erbjuds. Det är inte vilken fest som helst, det handlar om den stora FESTEN!

Där finns också uppmaningen att gå ut på vägarna och stigarna och se till så folk kommer på festen, så att huset blir fullt!

Så vi bjuds på den stora festen, men uppmanas också att bjuda med andra.

Målet är fullt hus! Du kommer väl?

Reflektion över 1 söndagen efter trefaldighet. Tema ”Vårt dop”

”Dränk demonerna” och ta emot den nya dagen av Gud. 

Också denna morgon cyklade jag ner till Gerdsken och morgondoppet. Jag samsades med 3 gässfamiljer om platsen för att nå bryggan. Vi har börjat känna igen varandra och är trygga med att det finns plats för oss alla. 

Jag dök i och guppade en stund på ytan innan jag klev upp. Ett renande bad, främst för själen. Jag brukar lite på skämt och samtidigt allvar säga att jag behöver ”dränka demonerna” innan jag kan gå in i den nya dagen. 

Dopet är både att släppa taget om något och att ta emot något nytt. Dopet är också en historisk händelse vid ett tillfälle, i mitt fall 16 juli 1967, men också ständigt pågående.

I kyrkoordningen står det ” Dopet är en engångshandling, vid vilken Gud treenig tar upp människan i sin gemenskap och för henne in i sin kyrka och församling och samtidigt har dopet en betydelse för hela livsvägen; varje dag får den som döpts leva i sitt dop och gå genom död till liv, från ofrihet till frihet. Genom dopet har människan fått Guds nåd, en nåd som bär henne hela livet och genom döden”. (K.O 19 kap inledningen)

Dopet som något att se sitt och andras liv igenom. Att leva med ”dopets glasögon på”. Att se nuet och det som varit och framtiden med dopets perspektiv. 

Att morgonbada är ett sätt att leva i sitt dop, eftersom det kan vara en påminnelse om att släppa taget om något och att ta emot något nytt. Eller med andra ord ”dränka demonerna” och ta emot den nya dagen av Gud.

Reflektion över pingsten - ”Anden”

Känner du vinden?

Det är en vacker annandag pingst. Vinden fläktar. Blommorna på äppelträdet vajar i vinden. Vinden känner vi. Den svalkar i värmen. Vi ser den inte men vi känner den.

Vinden är en fin bild för Anden. Guds närvaro. Vi firar pingst. Andens högtid. Livet förnyas. Av tradition en konfirmationshelg. Så också i Skallsjö församling. Det var en fin, berörande konfirmation i kyrkan igår, på pingstdagen. Konfirmation betyder bekräftelse. Konfirmanderna bekräftar det dop de tagit emot. Dopet och Anden är sammanflätade. I dopet ges Anden. En inre röst, en guide på livets väg. Vem behöver inte en sådan?

Det räcker inte med teorier för att gå på livets väg. Det behövs något mer. Tro och hopp. Livsmod. Känslan av att livet har en mening, att mitt liv är satt i en större sammanhang. Ja, heligt. Man behöver inte förstå allt, allt går dessutom inte att förklara. I en komplicerad tillvaro behövs tilliten att Gud finns med oss i vardagen. Tro handlar om rörelse, att vara på väg. På väg mot en djupare förankring i livets helighet.

Kanske är vi alla födda med den där längtan efter mening för att vi ska söka den, vara i rörelse. Vinden rör vid dig, och sätter dig i rörelse. Du kan inte fånga den, men fångas av den.

Allt detta kände jag att konfirmanderna gestaltade i kyrkan igår. För 42 år sedan, denna dag (20/5) stod jag där själv som konfirmand. Jag minns att fokus låg på teorin, att lära sig texter utantill, tex att lära sig trosbekännelsen och 3:e trosartikeln om Anden; ”Vi tror ock på den Helige Ande, en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.”

Som nykonfirmerade skulle vi gå ut i livet och med Andens hjälp leva som kristna. Praktik! Och tro gestaltas väl främst genom vad vi gör. Hur vi lever våra liv.

Det är fantastiska ord om Anden i trosbekännelsen. Men det är ord som pekar vidare mot det heliga. Att få ingå i ett heligt sammanhang. Att få smaka på förlåtelsen (det som konfirmanderna beskrev i gårdagens konfirmation), att få känna tillit till att döden inte är slutet och att vi bärs av ett evigt liv.

Svårt att fånga in i förklaringar, men fullt möjligt att känna tillit till.

Reflektion söndagen före pingst - ”Hjälparen kommer”

Tänk på en nära vän. En vän som vet det mesta om dig. En vän du inte behöver förställa dig inför. En vän som du kan ringa mitt i natten och du vet att hen kommer ställa upp för dig. En vän som hjälper dig, tröstar dig och dessutom vågar vara sann emot dig. 

Jesus kallar Anden för hjälparen. Anden är Jesu närvaro i våra liv på ett annat sätt än när Jesus var kroppslig. Alltså är inte Anden ”i stället för Jesus”, utan Jesu närvaro på ett nytt sätt. 

Svårt att förstå förklara, men fullt möjligt att leva i och tro på. Dessutom upplever människor Guds närvaro i sitt liv, som en hjälp, tröst och sanning. 

Hjälparen är en fin beskrivning av Anden. Det berättar att Gud har omsorg om människan. Jesus kallar Anden för sanningens ande. Alla vet vi att sanningen kan gör lite ont ibland, även om vi vet att det är sant och vi behöver höra det. 

Sanningen skall göra er fria, säger Jesus. (Johannesevangeliet 8:32). Sanningen är det som befriar människan, till den hon är skapad att vara, ett Guds barn. ”Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn” (Romarbrevet 8:16, Episteltexten denna söndag)

Reflektion 5 s i påsktiden ”Växa i tro” 

Gödsla med kärlek!

Hemma har jag ett citat av Astrid Lindgren inramat. ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv”. 

Tänk att kärleken är livets bästa gödsel! Söndagens team om ”växt i tro” går inte förstås utan kärlek. Livets växt både i tro och tillit handlar om att få uppleva kärlek. Utan kärlek dör människan. 

Det finns bevis på hur livsavgörande kärlek är för ett litet barn för att det ska kunna utvecklas och bli livskraftigt. Det är inte bara folkvettet som växer fram genom kärlek. Utan själva livet växer fram ur kärlek. 

Jag känner mig älskad där. Därför åker jag till den platsen. Det har jag hört ett par gånger sista tiden. Människor som hittat en plats, ett sammanhang där det känt sig älskade.

En sak är att veta sig vara älskad. En annan att känna det. Var känner du dig älskad? 

Alla behöver vi känna att vårt liv igår i ett större sammanhang. En större ”berättelse”. Den kristna berättelsen är att ”Gud älskar människan”. Det är inte konstigt att kärleken betonas i kristen tro. 

Vår kärlek till Gud är ett svar på att redan träffats av Guds kärlek. I en av helgens texter ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss…” (1 Joh 4:10)

Jesus säger att han har utvalt oss. Inte att vi utvalt honom. Du är utvald. Du är älskad. Du är kallad till att gå ut och berätta och älska inte med tomma ord utan med handling och sanning. 

Ropet efter att vara älskad och utvald är livslångt. Gödsla med kärlek!

”Min bön är att er kärlek ständigt skall växa” Filipperbrevet 1:9

Reflektionen 4 s i påsktiden tema: ”Vägen till livet”

Trösten öppnar vägen till livet

Söndagens evangelieläsning ingår i Jesu avskedstal (Johannesevangeliet kapitel 14-17). Jesus håller ett trösterikt avskedstal. Vid avskedet behöver vi mer tröst än någonsin. 

Jesus är en fin psykolog. Han ser och känner lärjungarnas ångest och oro inför framtiden. De behöver tröst. Hela avskedstalet är fyllt av tröst. Trösten tar inte bort smärtan. Den tar inte bort avskedet men den ger tillit till framtiden. Trösten öppnar vägen till livet.

Ord av tröst behöver också vi idag där vi lever. Vi kan vara fångna av oro och missmod. Den fångenskapen behöver vi befrias ifrån. Det görs inte genom befallningar, kom igen, skärp dig. Endast kärleksfull tröst befriar oss till tro på livet, på Gud. 

Stig Dagerman skrev 1952: "Om en sak är jag fast övertygad: att människans behov av tröst är omättlig.

Det är ibland så svårt att man inte riktigt vet vart man ska gå härnäst. Stigarna syns inte i mörkret. 

Ibland drabbas vi av självanklagelser när vi blickar tillbaka på livet. Tänk om jag valt en annan väg i stället. 

Det är lätt att döma med en blick i backspegeln. Men vi tvingas leva framåt, och söka vägen till livet igen. 

Jesus ger inte bara tröst han ger också förlåtelsen. Oavsett vad vi bär på, är Guds nåd och kärlek nog för att lyfta av bördan och ge tröst i dess ställe. En tröst som när vi delar den och visar varandra kärlek öppnar vägen till Livet. 

Reflektion: 3 s i påsktiden ”Den gode herden” 

Söndagen kallas den gode herdens söndag. Jesus talar om herden och den gode herdens egenskaper. Herden är en av de mest centrala bilderna i kristen tro, för ledarskap.

Den kanske mest kända psaltarpsalmen av de 150 vi finner i Gamla testamentet är nog Psalm 23. Den berättar om en nära relationen mellan människan och Gud. En Gud som skapat mig, älskar mig och vill mig väl.

Tro handlar främst om en relation. De lever och formar de inblandade. Fåren lär känna herdens röst. Vikten av att lyssna till den goda rösten poängteras. Herdebilden är en central bild för en relation. Den handlar om skydd, att vara ledd och efterlängtad. Allt som varje människa djupast behöver. Inte minst i vår tid där förändring, flexibilitet och omväxling hyllas samtidigt som vi ropar efter trygghet och visshet.

Genom att kalla sig den gode herden gick Jesus in i den judiska traditionen som ser Gud som folkens herde. Folket då visste exakt vad bilden ville säga. Herde – närvarande, stark, ge skydd, öm, vårda de skadade fåren - ständig kontakt med varje får- söka den som irrat bort sig.

Jesus menar sig vara den gode herden, en relation att bygga sitt liv på, den famn att ramla in i när livet brister.

Reflektion: 2 s i påsktiden tema ”Påskens vittnen” att se och berätta

Att vittna är att ha sett och berätta om det. Se och berätta. Varken mer eller mindre. Gång på gång berättas det om människor som sett Herren (Jesus Kristus) och berättar om det. Maria från Magdala berättar för lärjungarna (Joh 20: 18). Lärjungarna får se Herren också och berättar för Tomas tvivlaren, som just tvivlar…

Tomas ställer stora krav. Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen, tror jag det inte… (Joh 20: 25)

Veckan efter påsk blandas glädjen och den gradvisa övertygelsen att Jesus uppstått med insikten i att vara människa är att bära på sår. Också Jesus bär på såren efter sin uppståndelse.

Tomas får se och känna på Jesu sår, och det är såren som får Tomas att utbrista ”Min Herre och min Gud.” (Joh 20:28)

Att vara människa är att bära på sår. ”Vår Gud bär sår” är biskop Susannes valspråk. Orden är hämtade ur Ylva Eggehorns diktsamling ”Till en ny jord” och dikten ”No other God has wounds”. I såren känner Tomas tvivlaren igen sin Herre. I våra egna sår känner vi igen behovet av nåd och läkedom.

Det är nog inte framgången som vittnar starkast, utan vad Gud kan göra med våra sår. Paulus kallar sig själv ”ofullgånget foster” (1 Kor 15:8) som ett uttryck för att han är den minste av apostlarna. Han hade förföljt den kristna församlingen innan han såg Herren Jesus i en syn och blev omvänd. De såren som han tillfogat andra och därmed sig själv fanns kvar livet ut, men nåden var större och såren var inget hinder för honom att vittna om Gud.
Tomas tvivlaren är frimodig. Han visste vad han behövde se för att tro. Vad behöver du se? 

Reflektion över påsken. 

Nåd från den uppståndne Herren Jesus Kristus, kärlek från Gud, gemenskap från den Helige Anden åt er alla. 

Påskdagens morgon. En annorlunda morgon. 

Det var tidig morgon. I gryningen den första veckodagen kom Maria för att se graven. Kanske var det för att få vara i fred. I sorgen finns både önskan att vara tillsammans med också längtan efter stillheten och lugnet. Få vara ensam med sig själv, sina minnen och tankar. 

Det är när livet är som allra svårast allt kan förändras. Det är inte ovanligt att den stora krisen också blir omprövningens tid. De förändrade perspektivens tillfälle. Allt som varit viktigt blir plötsligt oviktigt. 

Det var omöjligt att förstå. Detta var otroligt. Ofattbart. Maria möter något som står utanför all tidigare mänsklig erfarenhet, när ängeln säger att Jesus har uppstått. (Matt 28:5-6)

Det är annorlunda att tänka sig döden som något som vi genom dopet på sätt och vis redan gått igenom, som vi sjunger i psalmen…  ”ett dop oss visar vägen igenom död till liv” (Svenska psalm 743:2)
Det är annorlunda att stå vid en kär människas bår och bära hoppet om att en dag få mötas i ett nytt liv, än att tänka att döden är alltings slut.  
 
Påskdagens budskap är så annorlunda att svaret inte är att försöka förstå eller förklara utan bara förundras. 

Påskdagen kan inte bli så mycket annat än en dag av förundran. 
Förundran över att kärleken segrar över ondskan.  Förundran över ljusets seger över mörkret. Förundran över att livet segrar över döden. 

Glad påsk!

Reflektion: Midfastosöndagen. Tema ”Livets bröd” 

Livs-medel och livs-mening

Tänk att aldrig behöva vara hungrig! Att inte behöva leta mat varje dag. Vi behöver mat och vatten varje dag. Livs-medel för att kunna leva. 

Vad är en människa? Har människan också en ande och en själ och som också behöver näring? 

Vi söker välfärd, materiell standard, en bra pensionsförsäkring. Men söker vi något mer? 

Budskapet som Jesus vill ge människorna var att brödet som han gav dem var ett tecken på livets bröd, brödet som kommer ner från himlen. Alltså Jesus själv. 

”Vi lever inte bara av bröd utan av varje ord som utgår ur Guds mun.” säger Jesus i Matteusevangeliet 4:4.

När Jesus säger; ”Jag är Livets bröd” visar han att han är vårt andliga livsmedel. Har vi mött honom behöver vi inte leta mer för att stilla själens hunger efter livs-mening.  
Den som äter vanligt bröd blir hungrig igen, det är livets villkor, men den som kommer till Jesus och får ta emot livets bröd, ska aldrig mer hungra och den som tror på honom ska aldrig mer törsta, efter livs-mening. 

Reflektion: 2 söndagen i fastan. Tema- Den kämpande tron

Olympiska spelens motto är; 

”Det viktigaste i livet är ingalunda triumfen utan kampen; det väsentliga är inte att ha segrat utan att ha kämpat väl.” (Pierre de Coubertins 1908)

Detta blir synligt när idrottsutövare deltar som inte har någon som helst chans deltar och kämpar, väl medvetna om att de har inget med segern att göra. Tillsammans med det olympiska mottot så sammanfattar det Pierre de Coubertins, de olympiska spelens grundare, tro på vad som är viktigt i en människas liv. Att kämpa väl. Att göra sitt bästa.

Den kämpande tron är temat för andra söndagen i fastan. 

Det finns två sätt att se på detta tema, att tron kämpar för att överleva, eller att det är tron som är drivkraften för kampen. 

Helgens bibeltexter betonar starkt det sistnämnda. Tron som drivkraft. 

En tro som aldrig varit kämpande blir en ytlig tro, den går inte på djupet och får inga rötter.

Vad är värt att kämpa för? Vi befinner oss i fastetid. Fastan som en tid då vi ställs inför frågan vad är värt att kämpa för? Vad är viktigt? Vilket fokus har du i livet? Vad upptar dina tankar, din energi? Vad kämpar du för? 

Vi är nu inne i fastetiden, den fyrtio dagar långa förberedelsetiden inför Påsken. 

Fastetiden är menad som en tid av stillhet och självprövning och rening. En tid för att möta Gud och sig själv, en tid att gå i närkamp med det som drar oss bort från livet och låta hans frälsning gå på djupet i våra liv. En brottningskamp helt enkelt, värd att kämpa. 

Reflektion: första söndagen i fastan- Tema Prövningens stund…

I helgens texter handlar det om att vara i en svår situation. En tid av osäkerhet, en tid av svårigheter, en tid av smärta. På något sätt känns det som vår tid när jag läser texterna under temat Prövningens stund. 

Vad prövas i vår tid? Vad prövas i ditt liv? 

I vår tid prövas demokratin. Det system med sina svagheter som trots allt är det bästa människan format. Det system där varje människas röst räknas. Det system där ledaren ställs till ansvar och får ta konsekvensen av folkets röst. Det system som är under hot. Det system som är värt att försvara och kämpa för. 

Världen och varje människa har en kamp att kämpa mellan ont och gott. Ibland kan det kännas som mörkret segrar. När Aleksej Navalnyj mördades var det som ännu ett ljus i mörkret blåstes ut. Hans liv släcktes för att han kämpade för demokrati och rättvisa och ett annat Ryssland. 

Ondskan har ett vapen; våld. Men våldet kommer aldrig segra till slut. En av bönerna den gångna helgen lyder; …så att vi i kraften från Jesu lidande och seger kan motstå ondskans alla angrepp. 

Det är först när något prövas som det visar sig om det håller. 

Aleksej Navalnyj bestod provet. Med livet som insats och ett ofattbart mod stod han för sin vision om ett annat Ryssland och vek inte ner sig för ondskan. På så vis är han fortfarande ett ljus trots att han är död. 

”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det” Johannesevangeliet 1:5. 

Bibelversen syftar på Jesus som kan lysa upp vårt mörker, men som också lyser i världens mörker, och som kallar oss att lysa mitt i det mörker vi möter. 

Reflektion: Kyndelsmässodagen - en ljusfest!

Ordet "kyndel" är gammalt nordiskt ord för ljus. Jämför engelskans candle. Kyndelsmässodagen kallas på engelska för Candlemass. Det är en ljusfest! 

Kyndelsmässan var under medeltiden den helg då man hämtade sina ljus till kyrkan, alltså alla ljus som man skulle använda till belysning under året, för att de skulle välsignas. Och eftersom situationen på den tiden var sådan att hela staden kunde brinna upp bara för att ett enda ljus välte någonstans, så förstår man att denna välsignelse verkligen behövdes. 

I centrum är Jesusbarnet som kallas för ett ljus. Jesusbarnet skulle växa upp och säga om sig själv; ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8:12)

Också vi kan bära fram vårt ljus, vårt liv fram till Gud för att välsignas. Det behöver inte nödvändigtvis ske 40 dagar efter jul, som är den traditionella tidpunkten. Det kan ske här och nu… alla behöver vi välsignas. 

Reflektion: Septuagesima (latin ”den sjuttionde”) 70 dagar före påsk.

Tema: Nåd och tjänst

CV eller det fullständiga Curriculum vitae, betyder livets lopp. Jag anställde en präst en gång som skrev högst upp på sitt CV; 3 barnspappa!
Det var befriande. Först därefter kom utbildning och erfarenhet. Han sökte jobb och hoppades bli den utvalde för jobbet.

I yrkeslivet konkurrerar vi med andra. I gudsrelationen är det inte så. Där mäts inte tro och erfarenhet så någon kommer före någon annan. 
Inga meriter i världen gör att jag kommer före andra. Inga misstag i världen gör att jag är diskvalificerad för tjänst. 

Jag tycker om att tänka på mitt dop som ett CV. Ett bevis på att jag är döpt och mottagen med kärlek och förväntan. I Guds famn finns en plats för alla och man tar inte någon annans plats. 

VI kan titta på vårt dop (dopbevis) när vi tvivlar på att vi duger. I dopet tas vi emot med kärlek och förväntan. Vi tas i tjänst helt enkelt. Gud behöver oss. 
En människa skall växa upp och mogna. Lära sig en massa och hitta sin väg i livet. Vi möter medgång och motgång. Kastas mellan vad bra det gick! Till nej, vilket misslyckande. 

Dopet är ett CV som bär genom hela livet. Genom hela livs-loppet, alla dess dagar. Nåden är att vi får det utan prestation. 

Thomas Lundblad, Kyrkoherde

Reflektion: 3 s e trettondedagen. Tema ”Jesus skapar tro”

Att tro, det är att våga gå över gränsen. Att ta ett språng, en risk. Utan att veta, så tro trots allt.

Det är de människorna som Jesus talar om och benämner som att de har en stor tro. De som går över gränsen in i det okända, men som hoppas. Jesus talar om de som inte är religiöst kvalificerade, men ändå vågar tro. Tron kommer från ett oväntat håll.

Alla har en bild av Gud. Oavsett vad du tror, har du utvecklat en personlig bild av begreppet Gud. Alla människor har ett förhållningssätt till Gud. Det gäller alla, barn som vuxna.

Alla har en bild av Gud. Men Gud är mer än bilden. Vågar vi tro det?

Thomas Lundblad, Kyrkoherde

Kyrkoherdens reflektion: 2 s e trettondagen tema ”Livets källa”

Törsten har en djup symbolisk innebörd. Att törsta efter något är att längta. När törsten blir riktigt varaktig inträder torkan.

Själva synen av vatten gör något med en. Det kan räcka med ett akvarium eller en fontän. Biologen skulle säga att det är en rest av människans utveckling sen hon steg upp ur havet.

Någon skulle säga att det påminner om mitt andliga behov av närvaro och stillhet. I stillheten möter du evigheten. Ofta kommer den som en känsla av törst, oro och längtan. ”Betänk Herre, att min törst efter dig är ditt eget verk”, som Augustinus (kyrkofader 354-430) formulerar det.

Att följa sin törst är att söka sig mot källan. Gud kallas för livets källa.

Thomas Lundblad, kyrkoherde

Reflektion över nyårsdagen: ”I Jesu namn”

Ett nytt år handlar väl om både förväntan och osäkerhet. Vi gör bokslut kring det som var och tar sikte på något nytt. Vi kanske lämnar ett ovanligt bra år, eller också ett ovanligt tungt och svårt år. Ibland är det lättare att börja om på nytt, ibland svårare.

Undrar vad detta år kommer innebära? Redan nu har vi planerat en hel del kan hända. Men en hel del kommer hända helt oplanerat och utan att fråga oss om lov.

Det är bara en dryg vecka sedan vi firade jul. När Jesus var en vecka gammal omskars han enligt den judiska lagen. Då tillkännagav man hans namn. I vår tid blandas begreppen som om man fick sitt namn i dopet. I vårt dop görs samma, man tillkännager namnet. Frågan ställs; vilket namn har ni gett ert barn?
Vilket namn har du? Och varför fick du det namnet?

Så inleddes kursdagen och alla namn skrevs upp på tavlan, sen fick var och en berätta. En del visste precis, andra mindre. Föräldrarna tyckte det var fint. Dessutom ett namn som gått i släkten.
Denna vecka är alltså temat ”I Jesu namn”.

Vi ber för sjuka i Jesu namn. Vi döper i Jesu namn. I Jesu namn är vattnet förmedlare av förlåtelse och nytt liv. Vi firar mässa i Jesu namn. I Jesu namn är vin och bröd mer än vad vi kan förstå. Vi samlas till gudstjänst i Jesu namn.
Jesus är den som för oss samman. Där två eller tre är samlade i hans namn är han mitt ibland dem, säger han. (Matteusevangeliet 18:20). I hans namn sänds vi från gudstjänsten ut i vardagen.

Vi går in i ett nytt år i Jesu namn. Det handlar om både förväntan och osäkerhet. Vi gör bokslut kring det som var och tar sikte på något nytt. Vi kanske lämnar ett ovanligt bra år, eller också ett ovanligt tungt och svårt år.

Att göra något i någons namn är att bjuda in den personens kraft och närvaro.
Om Jesu namn får omsluta det som kommer kan vi vila i att Gud finns med i både det som är fyllt av glädje och det som är svårt.

I Jesu namn, Amen
Thomas Lundblad, Kyrkoherde

Reflektion 2:a söndagen i advent: "Guds rike är nära- mitt i svårigheter"

"Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära” (Luk 21:29-33.)

Guds rike är nära, sa Jesus. Det låter som goda ord. Det är varma, trygga, tröstande ord för den som längtar efter Gud. För den som längtar efter frid och upprättelse för en svårt sargad värld. Så vill jag läsa orden om Guds rikes närhet. Jag möter dem som en himmelsk omfamning och som en tröstande viskning mitt i livets kaos: - Guds rike är nära! Mitt i svårigheter. Men i eftertanken reser sig frågan; är Guds rike verkligen nära? Det känns inte alltid så.

Jo, visst har jag också ibland känt att Guds rike är nära. Ofta i möten med en enskild människa, inte sällan mitt i svårigheter. Ibland har det hänt när jag bett en bön tillsammans med någon.

När jag tänker efter har jag nog flera sådana upplevelser i mitt liv. Så jag kan nog säga att jag upplevt Guds rikes närhet. Men vissa dagar känns Guds rike snarare avlägset. Dagar då jag vaknar motvilligt, då frågorna hopar sig. Dagar då livets bördor tynger och glädjen känns avlägsen.

Ibland funderar jag: Hur menade Jesus, när han sa att Guds rike är nära? 2000 år har hunnit gå, men lidandet och fattigdomen och våldet i världen finns fortfarande kvar, och nu känns det som det ökar. Hur kunde Jesus säga att Guds rike är nära? Och ändå gör han det. Han gör det i en orolig tid mitt in i ett ockuperat land. Inför ett lidande folk väl medveten om deras situation, som han delar. Kan båda dessa sanningar kan existera sida vid sida?
Kan Guds rike vara nära samtidigt som lidande och svårigheter existerar? Guds rike verkar inte förutsätta frånvaro av svårigheter.

En av våra mest omtyckta psalmer i psalmboken formulerar det så här, Sv. ps 39:2: ”Fattiga ger han sin rikedom, läker de slagnas sår. Den som var bunden och trött och tom frihet och glädje får. Himmelriket är nära.”
Guds rike är nära. Trots fattigdom, sår och ofrihet.

När har du upplevt Guds rikes närhet?

Thomas Lundblad, Kyrkoherde

Reflektion över söndagen före domsöndagen 19/11. Tema ”Vaksamhet och väntan”

När Jesus talar om Guds rike använder han bilder. Guds rikes bildspråk. När Jesus beskriver vad som ¬kännetecknar detta fördolda rike använder han sig av bilder. Tre av dem börjar på bokstaven S. Guds rike är när Guds vilja, godhet och kraft blir tydlig och synlig.

Senapskornet. ”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.” Matt 13:31-32 Guds rike är något som växer, något som verkar litet men blir synligt för andra människor. Något till synes litet som kan växa sig större än vi kunnat förutse.

Surdegen. ”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.” Matt 13:33 Guds rike är något växer inifrån. Surdegen syns inte i degen, men dess kraft påverkar hela bakverket. Så är det med Guds rike, det kan påverka oss från insidan och utåt. Det genomsyrar livet.
Skatten. ”Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.” Matt 13:44. Guds rike är så värdefullt så det är värt allt annat.
Guds rikes bildspråk hämtas inte ur en policy för att bygga ett materiellt rike – det är en annan värld vi anar. En större värld där vårt liv ingår. En annan värld som svämmar över av Guds vilja, kraft och godhet. Något som förutsätter vår vaksamhet och väntan för att erfaras.

När vi själva minst anar det, när vi sjunker ihop inför tillvarons hot, får vi vara med och glänta på dörren till det fördolda gudsriket, där strömmar hoppet emot oss.

Thomas Lundblad, Kyrkoherde

Reflektion från söndagen 12 november: 23 e tref.  Tema ”Förlåtelse utan gräns” 

Förlåtelse är ett ”storord” i Kristen tro. Det är ett ord som har en central plats i kristen tro. Vi lever alla i relationer. Och vi är alla mänskliga. Så ofrånkomligen kommer vi att såra varandra, göra varandra besvikna och ledsna. Utan förlåtelse blir det svårt att leva, om ens möjligt.

Man kan inte kräva förlåtelse. Man kan inte tvinga fram den. Det är en process och i sig ett under när det sker.

Vi kan gå och vänta på att någon ska be om förlåtelse, men det kanske aldrig kommer. Den som gjort mig illa kanske inte lever längre. Vad gör vi då? Till sist kan vi behöva förlåta den som gjorde oss illa för vår egen skull. Det är ofta en lång och smärtsam process, men nödvändig för att komma vidare och inte fastna i bitterhet.

Förlåta är inte heller att glömma. Man behöver inte (och kan inte) glömma bort det som hänt. Det som förlåtelse däremot kan innebära är att den tar udden av det smärtsamma. Den blir ett minne som lärt mig något om livet. 

Även den som ber om förlåtelse kanske inte får det. Det behöver man hantera och leva med. 

Förlåtelse är att upphöra med att gräma sig över det som hänt. Man lösgör sig från tanken om hur det borde ha varit. Förlåtelse är också att ge upp den bitterhet man kanske har rätt till att känna. Man kräver inte längre gottgörelse. 

Vi sätter ofta på förhand (teoretiskt) upp en gräns för vad som är möjligt att förlåta, vilket är mänskligt. 

Ur Guds perspektiv har förlåtelsen ingen gräns. Evangelierna visar hur Jesus gav förlåtelse gränslöst i sitt sätt att leva med andra människor, i sin undervisning eller genom sina handlingar. Den gränslösa förlåtelsen är given åt mänskligheten som gåva. 

Jesus mötte hårt motstånd när han mötte de människor som av andra ansågs vara icke önskvärda i gemenskapen. De som hade straffat ut sig. De som hade passerat gränsen.
Jesus stod  kvar när han blev utmanad och att höll fast vid övertygelsen om att Guds förlåtelse är utan gräns. Den förlåtelse som alla behöver. Gränslös räcks den åt alla. 

”I din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla mänskor, folk och raser här.” Svensk psalm 289 vers 4.

Reflektion från söndagen 1 oktober: Den helige Mikaels dag ”Änglarna”

Har du får fått frågan; tror du att änglar finns? Jag har fått den flera gånger. Ofta av människor som befinner sig i en kämpig situation. Det är nog ingen tillfällighet att frågan ställs i en sådan situation. Änglar är Guds sändebud och tycks vara högst involverade i vad som händer på jorden, åtminstone om vi läser bibeln och ser på den kristna traditionen. De är en länk mellan himmel och jord. De kämpar för Guds sak, för det goda mot ondskan.

Att påstå att det finns en kamp mellan ont och gott, är som att slå in en öppen dörr. Det räcker att se på nyheterna. Ibland känns det som om det goda livet trycks undan av ondska. Änglarna manar till kamp mot det onda. De sänds till vår hjälp i kampen mot alla ondskans makter.

I söndags var det den helige Mikaels dag. Ängeln Mikael har alltså en egen dag. Mikael dyker upp lite här och var i bibeln som Guds sändebud och den främste av hans änglar. Han bedriver framför allt en kamp mot det onda. Mikael är en sammansättning av namnet Mika som man har hängt på Gudsnamnet –El, MikaEl som betyder ”Vem är såsom Gud”. Underförstått Gud är mäktig. Mikael har uppgiften att strida mot djävulen. Detta illustreras ibland som en strid mellan en ängel med svärd och en drake. Mikael dödar draken. Det goda besegrar det onda.

Reflektion från söndagen 24 september: 16 e trefaldighet. ”Döden och livet”

Människan har 2 liv. Ett biologiskt och ett andligt. Svenskan har ordet liv. Grekiskan som Nya testamentet är skrivet på har orden bios (det biologiska) och zoe (det andliga).

Det biologiska dör. Det gör inte det andliga. I söndagens text (Mark 5:35-43) läser vi om hur Jesus uppväcker en död 12-årig flicka. Han säger att hon sover. Han blir utskrattad för det påståendet. När han uppväcker henne är det som om han väckte henne från en sömn. För Jesus verkar det inte vara konstigare än så. Hon väcks tillbaka till det biologiska livet. När hon vaknar och går omkring säger han att de skall ge henne något att äta.

Det biologiska livet behöver mat, dryck, sömn för att leva. Det andliga lever av Guds ande.

I jordelivet dör vi från varandra. Det eviga livet dör aldrig.

Jesus säger: ”Gud är inte en gud för döda, utan levande, ty för honom är alla levande”. (Luk 20:38) 

Reflektion från söndagen 10/9 2023: 14 e trefaldighet. Enheten i Kristus ”Kan vi se vår brist som ett tecken på att vi behöver Gud?”

Splittring finns överallt, på alla nivåer. Det gör ont att läsa och höra om splittring. Att uppleva det gör ännu ondare. Smärtan visar oss att det inte var så det var tänkt. Det var tänkt det motsatta; Enhet, inte splittring.

Men livet är annorlunda. Det är en brist, ja, men också ett tecken på att vi behöver Gud.  Livet behöver Gud. Livet behöver läkedom och enhet. Livet behöver evangeliet om Jesus Kristus. Alla behöver vi Guds nåd, förlåtelse, upprättelse och kärlek. Kan vi se vår brist som ett tecken på att vi behöver Gud? Kristen enhet handlar om att vi alla tillhör Gud, och att Guds nåd sammanbinder oss, så vi blir ett i Kristus. Vi är döpta med ett och samma dop. Dopet förenar. 

Reflektion från söndagen 3/9 2023: 13 e trefaldighet. Tema Medmänniskan- ”Hjärtat som berörs och den gylleneregeln hand i hand, det är vägen…”

Den gyllene regeln; ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem, Matt 7:12” är en etisk grundhållning i livet. Den kortaste evangelietexten som man läser i söndagens gudstjänst. Den kan sägas positivt; gör det goda, som i Jesu undervisning eller negativt, avstå från att göra ont. Gör inte mot någon det som du inte vill att någon ska göra mot dig. 

Det låter enkelt och självklart, men är den det? Det räcker inte att bara utgå ifrån sig själv. På sig själv känner man andra, säger vi. Men vi är olika, och det som jag uppskattar i bemötande är inte alltid självklart det den andre behöver. Det räcker inte med regeln, det behövs en rejäl dos empati och övning att sätta sig in i den andres situation. Medlidande helt enkelt. 

Temat för denna söndag är medmänniskan men har också varit barmhärtighet. Ordet utgår från det latinska ordet för barmhärtighet, misericordia. Ordet är skapat genom att kombinera två ord: miser som betyder lidande och cordia som betyder hjärta. 

Hjärtat som lider med andra och den gylleneregeln hand i hand, det är vägen…

Reflektion från söndagen 21/5 2023 - 12 e trefaldighet. ”Friheten i Kristus”

Mycket tal om frihet just nu, inte minst yttrandefrihet. 

I ett demokratiskt samhälle värnas yttrandefriheten, att tänka och tro som man vill och att få uttrycka sig i tal och skrift utan att någon begränsar mig, och att värna om medmänniskan. Demokratin har både en form (val) och ett innehåll (mänskliga rättigheter, allas lika värde, ovan nämnda yttrandefrihet etc). På ett yttre plan är väl frihet att få göra som man vill så länge man inte skadar någon annan. 

Man kan vara bunden av så mycket. Både yttre bindningar (rent konkret fastbunden för att man uttrycker sina åsikter i ett odemokratiskt samhälle), och inre bindningar av rädsla och skam för att inta passa in eller duga. 

När du tänker på kristen tro, kopplar du det till frihet? Om inte, varför? Kanske för att kristen tro har både förmedlats och upplevts som ett tvång. Hur kan den kristna friheten förvanskas till ett förbud? Så fylls kristen tro av skuld, skam och rädsla, i stället för frihet som det var avsett. 

Jesus talar om att ”sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten”. Markusevangeliet 2:27. 

Sabbaten (vilodagen) som en ledighet för vila och återhämtning. Fri från krav. Tid att rikta blicken uppåt mot den Gud som alltid ser på mig. Att få rätt perspektiv på tillvaron. Detta är inget krav, utan en möjlighet. Inget man kan tvinga någon till, men det är ett erbjudande.

Friheten ligger i att vara älskad av Gud, inte i att vara duktigare än andra. Frihet är inte oberoende, ensamhet. Friheten är att vara tätt bunden till Jesus, så rädslan och skammen blir mindre och friheten större. Men den friheten stannar inte med mig själv, utan den bjuder mig att kämpa för andras frihet, både yttre och inre.  

I Guds förlåtelse är friheten, som det står i psalmen 289: 4 ”O döm oss Herre, frisäg oss i domen. I din förlåtelse vår frihet är.”

Reflektion från söndagen före pingst 21/5 2023: ”Hjälparen kommer”

Det är inte lätt att vara människa alla gånger. Jesus vet detta och sänder heliga Anden, som kallas Hjälparen och Tröstaren. Utan hjälp och tröst blir livet outhärdligt. Stig Dagerman skrev; ”ty om en sak är jag fast övertygad: att människans behov av tröst är omättligt”. 

Utan förmågan att ta emot och ge hjälp och tröst blir människan omänsklig. Med förmågan att både ta emot och ge hjälp och tröst blir människan mänsklig och gudomlig. 

Reflektion från söndagen 23/4 2023: 3 söndagen i påsktiden ”Den gode herdens söndag"

I söndags firade i ”Den gode herdens söndag”.  Talar Jesus om herden och den gode herdens egenskaper. Herden är en av de mest centrala bilderna i kristen tro, men det underlättar om man känner till en del om primitiv fårskötsel om bilden ska kommunicera. Bilden av herden säger annars inget. 

Föreställ dig att ser en bonad med texten ”Han låter mig vila på gröna ängar. Han för mig till vatten där jag finner ro”.
Den som sällan eller aldrig har öppnat en bibel och läst psaltaren 23 skulle kanske tänka sig en svenska sommaräng, men fundera över vem är han?
I psalmen 23 ”Herren är min herde” beskrivs den nära relationen mellan Gud och människan. 
Herdebilden är en central bild för en relation. Den handlar om skydd; att vara ledd och efterfrågad. Allt som varje människa djupast behöver. 

Genom att kalla sig den gode herden gick Jesus in i den judiska traditionen som ser Gud som folkens herde. Folket då visste exakt vad bilden ville säga. Herden som är närvarande, ger skydd, är öm och vårdar de skadade fåren. Herden känner varje får och uppsöker det får som irrat bort sig. 

Jesus menar sig vara den Gode Herden. En relation att bygga sitt liv på. En famn att ramla in i när livet brister. Den Gud som söker upp mig och gläds över mig.  

Reflektion från söndagen 16/4 2023: 2 s i påsktiden. ”Påskens vittnen.” 

I söndags var det Tomasdagen. (Johannesevangeliet 20:24-31). Han som fick det tråkiga epitetet ”tvivlaren”. ”Tomas tro och tvivel är mer hjälpsam än alla de andras tro tillsammans”, sa; Påve Gregorius den store, född cirka 540 i Rom, död 12 mars 604 i Rom.

Tomas är viktig i sitt sanningssökande. I att ställa sina egna frågor, ärligt och uppriktigt. Han köper inte andras berättelse rakt av. Men han är också öppen för det svar han får av Jesus.

Tomas får ändå vara med, även om han ifrågasätter, han tillåts får ställa sina frågor. En fin bild för församlingen. Att man får vara med på som villkor med sina frågor. 

Tomas skulle vittna. Han for enligt traditionen till Indien och byggde församlingar. 

Men det började med öppna, rakna och ärliga frågor. Frågor som fick ett svar. Ett svar som ledde till en bekännelse av Jesus som ”Herre och Gud” . En bekännelse som ledde till vittnesbörd. 

Reflektion från söndagen 12/3 2023: 3 s i fastan Kampen mot ondskan ”Hur ska man leva i en värld där ondskan finns”?

Ibland ställs vi inför en till synes omöjlig uppgift. Uttrycket ”Davids kamp mot Goliat” målar bilden av att oddsen är mycket dåliga. Kampen verkar på förhand förlorad. Men så sker det omöjliga. Lille David vinner över store Goliat (Första Samuelsboken 17:38-50).

”Det finns saker som man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”. Så skriver Astrid Lindgren i ”Bröderna Lejonhjärta.” Jonathan och Skorpan gör det omöjliga. Reser sig mot den store Tengil. Som Davids kamp mot Goliat. Båda berättelserna handlar om kampen mot ondskan. Det har sagts att den fråga som outtalat återkommer i Astrid Lindgrens böcker är; ”Hur ska man leva i en världs där ondskan finns”?

Ja, hur lever man i en värld där ondskan finns? Jag läser tidningarna, ser på nyheterna. Ondskan och vanmakten kan verkligen lamslå.
Det finns så mycket ondska, så mycket orättvisor och förtryck. Så mycket ondska att kämpa mot. Och det är så lätt att ge upp. Det är ingen idé. Klyschan; ”ingen kan göra allt, men alla kan göra något” är sann och den gör skillnad.

Kung Saul tar på David sin rustning. Bröstplåt, Hjälm, Svärd. Men den passar inte David. Han säger; ”Nej , med det här kan jag inte gå. Jag har aldrig gjort det förr”. Och tar av sig allt.
Han tog av den rustning Saul försökte sätta på honom. Han kämpande med den utrustning Gud gett honom. Och det är det enda vi kan göra i våra liv. Kämpa med det vi har fått. I din och min kamp mot ondskan. 

Även när det verkar oss övermäktig. Vi kan aldrig ta på oss någon annans rustning. Utan vi kan bara gå som oss själva, med de redskap Gud har gett oss.
”Det finns saker som man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”. Att veta att man gjorde allt man kunde…då bevarar man sin mänsklighet och det är i sig en seger i kampen mot ondskan. 

Reflektion från söndagen 26/1 2023: 4 e trettondagen – ”Så länge det finns hopp finns det liv…”

Så länge det finns liv finns det hopp säger vi. Men vi kan vända på det och säga; så länge det finns hopp finns det liv. Så länge vi hoppas lever vi!

Hoppet är det som bär oss i livet. Saknar vi hopp tappar vi riktningen framåt. Det är svårt att be om hjälp. Ibland är det svårt att ta emot den hjälp man behöver.

Tillit är grunden för att ta emot hjälp. Tillit till att andra vill hjälpa mig.

Alla är beroende av andra. Ibland får en människa utgöra hoppet för någon annan. Ingjuta nytt mod och hopp.

Denna söndags texter vill ingjuta tillit till Guds under och Guds storhet. Att Gud kan hjälpa oss och leda oss genom svåra perioder i livet.

Att vara människa är inte lätt. Inget vet på förhand vad vi möter i livet och hur mycket vi orkar bära.

Det kan vara till synes något litet som får hoppet att återvända. Hoppet flyr inte från livets bekymmer utan vill ge oss kraft att möta det och bära det.

Reflektion från söndagen 22/1 2023: 3 s e trettondagen - ”Utan tillit havererar allt…”

Så står jag där med ett litet barn i famnen. En bebis, mjuk och go. Små, knubbiga hände och stora utforskande ögon, med ett djup som om bebisen visste något om Gud som bara barn vet.

Det är så vackert, så stort att få döpa en ny liten människa. Och samtidigt så enkelt. En handfull vatten och så orden. Dopet i Faderns, Sonens och den helige Andens namn.

Bebisen vet inte mycket om Gud. Kan inga böner, ingen kunskap om Gud som vi kan fråga om. Orden för tron finns inte där ännu. Men det behövs inte heller. Bebisen vilar i tillit.

Det sägs att som barn föds vi med en naturlig tillit. Tillit till att andra vill oss väl. Den tilliten kommer naggas i kanten och ibland tyvärr skadas och kommer behöva mycket hjälp för att bli lagad igen.

Det är livsviktigt. Utan tillit havererar allt. För utan tillit kan man inte leva.

Tillit till Gud är att få vila i att Gud bär och älskar mig hur livet än ser ut. Från första till sista andetaget.

Reflektion från söndagen 15/1 2023: 2 e trettondagen – ”törsten leder dig…till källan”

Ordspråket ”man kan leda en häst till vattnet men inte tvinga den att dricka” säger oss att törsten är det som leder oss till vattnet och som gör att vi dricker. Inte andras tvång eller förväntningar.  Detta kan sägas om lärande, i betydelsen av att utan motivation händer inget. Utan kunskapstörst, intresse och nyfikenhet händer inget. 

Kan det säga oss något om det andliga livet? Vi gillar inte att bli pådyvlade åsikter och ”sanningar”. Vi vill gå själva och dricka själva. Längtan efter mening, efter Gud har ofta beskrivits som en törst. ”Min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, i ett torrt land, som försmäktar utan vatten…” (Psaltaren 63:2)

När vi känner törsten börjar vi gå…mot en källa. Om Gud lagt en törst i oss efter Gud själv då kommer törsten leda oss till Gud. Till den källa som är full av liv. 

I söndags var temat Livets källa. Jesus beskrivs som livets källa. Var finner vi källan? 

Det finns löften om platser där källan uppenbarar sig; tex i bibelordet, i dopet, i bröd och vin det vi kallar nattvarden. Där möter törsten källan. 

Reflektion från söndagen 8/1: 1 e trettondagen – vattendroppar som återknyter…

Ordet religion kommer från latinets ”religare” vilket betyder att återknyta. Dopet återknyter människan med Gud. Därför är dopet så viktigt för oss. Vi döps in i ett sammanhang.

Det synliga och det osynliga vävs samman. Vanligt kranvatten blir till en evighetens källa, ett tecken på att jag är döpt till evigt liv. Jag fogas samman med något större.

Dopet är vattendroppar som återknyter människan med Gud och alla döpta. Genom dopet blir vi en del i en världsvid kyrka genom alla tider.

Reflektion inför det nya året 2023; Börja om från början, börja om på  nytt…

Det är befriande att få börja om. Att få en nystart. Att få släppa taget om det som varit och gå in i något nytt.
Egentligen är det bara en dag till, men det är något speciellt med att det tickar över till ett nytt år vid tolvslaget.
Många vill vara med då. Nedräkningen och när det nya året börjar.

Något lämnas för att något nytt ska komma. Vi önskar varandra gott nytt år med förhoppningen om att det ska bli ett bra år.
I bibelns sista bok säger Gud ”Se, jag gör allting nytt!” (Uppenbarelseboken 21:5).

Det är livsviktiga ord. Det är mäktigt. Det nya kan komma mitt i det vanliga. I yttre mening kanske mitt liv är sig likt.
Jag bor kvar. Har samma jobb. Inga nyårslöften om stora förändringar. Ändå kan förnyelsen komma.
Kanske kan det vara hur jag ser på det som är mitt liv. Ett nytt perspektiv. Att mitt liv är invävt i Guds liv.

Det kan vara en förnyelse av livet mitt i det vanliga.

Gott nytt år!

Reflektion från söndagen 27/11: Äntligen advent!

Äntligen advent. Fladdrande ljuslågor, välkända psalmer, man ändrar inte på ett vinnande koncept. Psalmerna ”Bered en väg för Herran” eller ”Hosianna” och budskapet om Frälsarens ankomst – det är förmodligen några av de beståndsdelar som gör att folk går på gudstjänst första advent. 

Första advent lockar många till kyrkan. Enligt en undersökning som Svenska kyrkan lät göra för några år sedan svarade 13 procent av Sveriges befolkning att de varit i kyrkan på första advent, vilket motsvarar drygt en miljon! 

Hosianna, kommer från hebreiska הוֹשִׁיעָה־נָּא, hoshiah-na och betyder "rädda oss" eller "kom med hjälp!".

Längtan efter befrielse och räddning. Längtan efter Gud? Längtan efter en andlig erfarenhet, direktkontakt med Gud bortom alla ord och tankar. 

Men var möter vi Gud? Hur ankommer Gud i våra liv? Hur har redan Gud ankommit i våra liv? Lita på att du finner Gud-, eller att Gud finner dig, eller redan funnit dig! 

Att Gud kommer till oss, det är kärnan i kristen tro. Advent är en tid av förberedelse för Guds ankomst. 

Adventus Domini, ”Herrens ankomst”. Gud möter oss där vi är.

Reflektion från söndagen före domsöndagen 13/11: ”Vaksamhet och väntan”

Det är så lätt att driva upp tempot, snabba på, rusa i väg och ordna upp allting på en gång. Ibland överarbetar vi situationen. 

Tiden kan vara den vän som lägger saker och ting till rätta.

Det är svårt att vänta. Att vänta är också att förbereda sig. Väntan är alltså inte samma som passivitet. 

Att vänta på Gud är också ett sätt att förbereda sig för Gudsmötet. Att jag är redo den dag kallelsen kommer. När stunden är inne. 

Det vilar ett lugn över Jesus, trots att han har en oerhörd uppgift framför sig, så tar han det lugnt. ”Min tid är ännu inte inne” säger han ibland. Det betyder att han väntar på Guds signal, innan han agerar.

Guds signal får vi vänta på i vaksamhet. Kanske behöver vi skapa ett utrymme av stillhet och reflektion för att höra Guds signal.

Reflektion i Allhelgonatid: ”Det är inte en punkt, utan ett kommatecken…”

Ett liv går fort. Ser man bakåt så går livet så fort. Var tog livet vägen? Tar man ett måttband på en meter och lägger ut på golvet och markerar sina år med centimeter så slås man av hur fort livet går. Hur mycket man har bakom sig redan.

En dag är det över. Livet är så skört. Ett ögonblick så är allt förändrat. Det är en sekund mellan liv och död.

Tanken på att livet har ett slut, att man ska dö kommer redan i 5-årsåldern. Den kallas också för den första religiösa åldern.

Religionens signum är att den säger något om döden. Vad händer när man dör? Är det som att släcka lampan, sen är allt borta. Alla minnen, tankar, känslor bara försvinner – eller finns det något mer?

Tanken på att man ska dö kan vara skrämmande, men den kan också ge ett annat djup till livet. Man blir rädd om livet när man ser dess skörhet.

Men det krävs mycket för att kunna tala om döden på ett naturligt sätt.

Idag räddar vi fler från en för tidig död genom utvecklad sjukvård, så var det inte förr.

Idag kan man leva ett långt liv utan att se den död människa. Så var det förr. Döden var nog mer naturlig förr då man ofta dog i hemmet.

Däremot är den fiktiva döden mer vanlig idag. En tonåring har sett 1000-tals döda på film och i dataspelsvärlden.

Vad säger kristen tro om döden?

Tron säger att den fysiska döden inte är slutet. Det är inte punkt, utan kommatecken. Det kommer något mer. Därav beskrivningen att den döde ”gått hem till Gud”.

Mycket kan skrämma i döden. Också ensamheten. Var och en måste gå över gränsen själv.

Det är det enda vi vet om livet, att vi en dag skall lämna det. Vad gör vi med den insikten?

Trons svar på vad som händer när man dör är att det är början till något nytt. Döden är ett kommatecken, det kommer något mer. Döden är inte bara slutet på vårt jordiska liv, utan ingången till ett nytt.

Jesus säger: ”Detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen”. (Johannesevangeliet 6:40)

Reflektion från söndag 30/10: 20 e trefaldighet.  ”Att leva tillsammans”

”Dit du går, går också jag och där du stannar, stannar också jag.

Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud.

Där du dör vill jag dö och där vill jag bli begraven”.

Orden är hämtade ur Gamla Testamentet, ur en bok som heter RUT. (Ruts bok 1:16.17)

Det är en av de kortaste böckerna i hela bibeln och består endast av 4 kapitel.

Det är dessutom en av de få böckerna i bibeln som har en kvinna som huvudperson.

Rut var en ung änka ifrån Moab. (Moab var ett område i berglandet öster om Döda havet.) Hon uttalade dessa ord till sin svärmor Noomi. Noomi var också änka och hade bestämt sig för att lämna Moab och flytta tillbaka till sitt gamla hemland Juda, nuvarande Israel. 

Noomi tycker att Rut ska stanna i Moab och börja ett nytt liv, hon är ju så ung. Men Rut vill följa med sin svärmor till hennes land.

De är starka ord, inga ord som man slänger ur sig förhastat. De är äkta. Noomi förstår att Rut menar allvar med det hon säger. 

Att våga bryta upp och lämna sitt liv i någon annans händer, liknar relationen till Gud. Att leva tillsammans med Gud.

Reflektion från söndag 23/10: 19 e trefaldighet ”Trons kraft.”

Hur skall jag orka? Eller, jag orkar inte längre…

Ibland är vi tömda på kraft. Det räcker inte att spotta upp sig. Ta sig i kragen. Det går inte. Kraften är slut. Den egna kraften finns inte. Trons kraft är inte min kraft, självproducerad. 
Trons kraft är Guds kraft. En kraft utifrån. ”Som din dag, så skall din kraft ock vara, detta löfte gav han (Gud) mig” (SV Ps 249:2). Psalmversen är hämtad ur psalmen ”Blott en dag”.
En dag i taget, inte mer, inte mindre. 

Kraften i tron är väl att allt inte hänger på mig… 

Reflektion från söndag 16/10: 18 e trefaldighet.  ”Att lyssna i tro.”

Höra och lyssna är inte samma sak. Jag hör vad du säger, men…

Man behöver inte nödvändigtvis påverkas av det man hör, men det man lyssnar till gör större intryck. Lyssna handlar om att ta in, ta till sig berättelsen. 

I kyrkan talar vi om kallelsen. Guds tilltal till varje människa. Vi talar om yttre kallelse – när människor uppmuntrar mig till att fundera över Guds kallelse med just mitt liv. Har du funderat på om du skulle bli…?

Vi talar också om den inre kallelsen. En inre längtan, en dragningskraft åt ett bestämt håll i mitt liv. Den kan vara diffus att lyssna till. Ibland kommer den i känslan av tomhet och längtan efter ett annat liv, en annan riktning. 

Ibland känner man att man kommit vilse. Man söker sin väg. 

Några visdomsord från Nalle Puh om att lyssna…för att hitta hem. 

Nalle Puh, Nasse och Kanin går vilse i dimman. Kanin leder sällskapet energiskt och i cirklar så att Puh och Nasse tappar bort honom också. Nasse börjar bli rädd. Puh fylls av tillit. Det är enkelt, det är bara att lyssna så hör han alla honungsburkarna därhemma kalla på honom. 

Att lyssna i tro på Guds röst. Gud som kallar på varje människa. Att komma till tro benämns ibland med att ”hitta hem”. 

Tro i bibeln kommer från grekiska ordet Pistis, som betyder tillit. 

Mitt i all energi som i sig är nödvändig, får vi inte glömma bort att i tillit lyssna till Guds kallelse. 

Reflektion från söndag 9/10: Tacksägelsedagen ”Ta vara på det som är bra!”

”Ta vara på det som är bra!”  En mening hoppar upp ur en av bibeltexterna (Första Thessalonikerbrevet 5:22) den gånga helgen.

En uppmaning. Kan man uppmanas till tacksamhet?

Talesättet ”det är inte avgörande hur man har det utan hur man tar det” kan kännas som en käftsmäll.

Ord som man kan uppmana sig själv till men inte andra.

Kanske samma med bibelordet ”Ta vara på det som är bra!”. Ord som man i första hand kan säga till sig själv.

Ord som kan vara en ögonöppnare för det som man har. Det som man kanske tar för givet.

Det är skillnad på att ta för givet eller ta vara på. Att stanna upp och se vad jag har som är bra i livet och ta vara på det.

Gud som kallas alla goda gåvors givare. ”Ta vara på det som är bra!”  Vad har du som är bra i livet?

Reflektion från söndag 2/10: Den Helige Mikaels dag, Änglarna

Tror du att änglar finns?

Änglarna kämpar mot ondskan. Någon skulle kanske säga att då behövs det mycket änglar just nu. Det är mycket som är ont i vår värld. Så har det förmodligen varit i alla tider.

Ängeln Mikael dyker upp lite här och var i bibeln som Guds sändebud och den främste av hans änglar. Han finns med på flera ställen i Daniels bok där han framför allt bedriver en kamp mot onda makter.

Livet är både gott och ont. Människans uppgift är att väja det goda. För att välja de goda krävs mycket styrka. Ibland är det som om kraften är slut. Vi orkar inte kämpa den goda kampen längre. Vi väljer ibland den enkla vägen före den rätta.

Vi läser ur Daniels bok 10:17-19.

”Mina krafter är slut och jag kan inte längre andas. Han som såg ut som en människa (läs ängel!) rörde…vid mig och gav mig styrka. Var inte rädd, du högt älskade, sade han, allt skall gå väl. Var stark, var stark!”

Alla har vi vår kamp att utkämpa. Ängeln vill styrka oss kampen mot det onda.

Reflektion från söndag 25/9: 15 e trefaldighet 

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor (Matt 11:28)

Att vara tyngd av bördor och sökandet efter vila …

Att vara människa är att samla på sig bördor. Alla bär vi på någon börda. Det där som bekymrar mig. Det som oroar mig. Delar jag det med någon blir det lite lättare att bära vidare. Bara att få dela gör skillnad. Livet stora och svåra frågor har inga enkla svar. Livet kan kännas tungt och känner oss ensamma och övergivna. 

Så länge det finns liv finns det hopp, är ett talesätt. Hoppet är ett andligt bagage. Hur håller man hoppet uppe, när livets bördor tynger? Att söka hjälp är att röra sig mot hjälpen. Det är att sträcka sig mot hoppet. Kom till mig… säger Jesus. Rör dig mot mig. 

Att vara tyngd av bördor och sökandet efter vila och ro för sin själ, tycks vara allmänmänskligt enligt Jesus. Det är att vara människa. Han vill ge oss den vilan, då vi kommer med våra bördor. 

Reflektion från söndag 18/9: 14 e tref. Enheten i Kristus- ”en kristeologi”.

En kris har två vägar. Uppåt eller neråt. Antingen föds något nytt som leder framåt och utvecklar eller också går det åt motsatt håll.

I evangeliet på 14 e trefaldighet (Luk 22:24-27) hör vi ett krissamtal. Jesus berättar under sista måltiden vad som ska ske med honom. Svek, misshandel och död.
Lärjungarna orkar inte ta in (vem kan anklaga dem?) De börjar tvista om vem som är bäst att ta över projektet! Hur finns det en väg framåt när allt tycks gå förlorat? Vem är störst och bäst att ta över? De försöker positionera sig och verkar inte förstå situationen alls.

”Kristeologin” är ett tjänade ledarskap eller att annorlunda ledarskap om man så vill. En upp och ner vänd ordning. Tjänaren är den störste. Det skulle kunna stanna vid ytterligare ett krav som vi inte klarar av. Men Jesus ger inte bara instruktionen utan är exemplet.
Ingen av oss kan ge det vi inte tagit emot. Vi får ta emot för att kunna ge vidare. Bli betjänad för att kunna tjäna. Det är stort. Det syns inte på ett CV. Men det märks i mötet med andra. Detta skulle lärjungarna så småningom upptäcka och leva ut.

”En kyrka är endast en kyrka då hon är till för andra”. (Dietrich Bonhoeffer, född 4 februari 1906 i Breslau, avrättad 9 april 1945 i koncentrationslägret Flossenbürg, var en tysk luthersk präst, teolog, motståndskämpe och företrädare för den s.k. Bekännelsekyrkan.)

Reflektion från söndag 28/8: Tro och liv 11 e trefaldighet. 

Tron är egentligen mycket praktisk. Tro och liv hänger ihop som ett stycke. Tron sipprar ut i ett levt liv. Det har sagts att man ber som man tror. Eller man tror såsom man ber. Att be är också att praktisera tro. Det handlar inte om att vänta in en större tro –
utan att använda den tro vi har. Tron är en gåva kan man säga, men den kan växa när vi visar den tro vi har. 

Reflektion från söndag 8/5: Vägen till livet!

Ibland kan ”vägen till livet” kännas dunkel. Eller rentav svår att hitta.

Att då ställa frågorna ”Vem är jag?”, ”Vad vill jag?” och ”Vad är meningen med mitt liv?” kan öppna en ny väg. Med de frågorna bjuder man in något större i sitt liv. Man öppnar för det osynliga, men verkliga.

Jesus menar att han är vägen till livet. Att han visar hur livet är tänkt att höra samman med Gud. Han är mönstret för vårt eget liv. Där är mitt dop ett livsmönster, en livsväg.

Vägen till livet kan bara gå genom livet. Att tala om livet sådant det är. Att tala sant om livet för att finna vägen till livet.

Livet är något som levs på både utsidan och insidan. Man lever som bäst när man lever inifrån och ut. Man har hittat sig själv, sin identitet. Man har fått en blick som inte fastnar vid det synliga, utan är öppen för det osynliga.

Påskreflektion: Från död till liv!

Vad är du rädd för? Vad skrämmer dig i livet? Är du rädd att förlora det du älskar och värdesätter? I så fall är du inte ensam. 

Att vara rädd är mänskligt. Många budskap handlar om rädsla i vår tid. Först pandemin, nu krig i Europa och en klimatkris som omsluter allt levande på vår jord. Det finns anledning att känna rädsla. En rädsla som i bästa fall leder till aktivitet, att vi gör något, i sämsta fall att vi blir passiva och uppgivna. Sluter oss, stänger in oss av rädsla.

Onda makter vill att vi ska stänga in oss av rädsla. Uppgivna. Tappa tron och framtidshopp.

Lärjungarna stängde in sig av rädsla. Traumatiserade av korsfästelsen. Mörkret hade vunnit. Allt var över. Men så kommer påskdagens morgon, med budet om att livet vann över döden!

Kyrkans budskap kallas evangelium, som betyder glädjebudskap. Påskdagen är ingen glättig glädje. Den kristna berättelsen handlar om en grundglädje i livet, men den saknar inte sorg och motgång. 

Ingen skugga i världen, varken pandemin, krig eller klimatkris kan hindra det ljus som når oss på påskdagens morgon. Hoppets ljus som vill väcka oss till liv och engagemang. Det går inte att stänga in. Det bryter igenom allt. Det ljuset möter dig och mig. 

I det ljuset, i uppståndelsens kraft får vi önska varandra Glad påsk!

Reflektion från Palmsöndagen

Jag har en massa bilder, ikoner, citat och andra texter uppsatta i mitt hem. Till och med på toaletten möts man av en bibeltext.

Varför alla dess bilder och texter överallt? Jag behöver påminnelsen. Ständigt. Det blir som en korrigering på livets väg.

”Visa mig Herre din väg. Och gör mig villig att vandra den” 

Heliga Birgittas bön sitter i badrummet under en liten ikon.

Så enkelt formulerat. Kärnfull och biblisk. Ibland tror jag mig ana Herrens väg, men så var det villigheten…

Birgittas bön är en bön både för den enskilde och för hela kyrkan. Kyrkan är ett vandringsfolk, i rörelse, på livets väg…

Reflektion från 4 sön e trettondagen.

Be om hjälp! Det håller hoppet vid liv.
Att vara människa är att både få ge och ta emot hjälp. 

Att erkänna sin svaghet, sitt behov av hjälp är att öppna dörren för att kunna släppa in hjälpen. 

Så länge det finns liv finns det hopp säger vi. Men vi kan vända på det och säga; så länge det finns hopp finns det liv. 

Så länge vi hoppas lever vi! Hoppet är det som bär oss i livet. Saknar vi hopp tappar vi riktningen framåt. Saknar vi hopp lever vi bara här och nu. 

Krampaktigt kramar vi ut det som finns av liv innan det är över. 

Det är svårt att be om hjälp. Ibland vill man inte ta emot den hjälp man behöver. 

Tillit är grunden för att ta emot hjälp. Tillit till att andra vill hjälpa mig. 

Alla är beroende av andra. Ibland får en människa utgöra hoppet för någon annan. Ingjuta nytt hopp. Helgens bibeltexter vill ingjuta tillit till Guds under och Guds storhet. 

Gud kan förvandla och hjälpa oss och leda oss genom svåra perioder i livet. 

Att vara människa är inte lätt. Inget vet på förhand vad vi kommer gå igenom och hur mycket vi orkar bära. 

Det kan vara till synes något litet som får hoppet att återvända. Hoppet flyr inte från livets bekymmer utan vill ge oss kraft att möta det och bära det. Kraft att gå igenom det för att på andra sidan komma ut som en helare människa. 

Att be om hjälp är att hålla hoppet vid liv! Att ge hjälp är att stå i livets och Guds tjänst. 

Kh reflektion 3a sön e trettondagen: ”Jesus skapar tro”

Ordet tro på grekiska är pistis, och betyder tillit, inte försanthållande. 
Svenskan krånglar till det för oss eftersom ordet tro används både i betydelsen försanthållande och tillit. 

Engelskan är bättre… där skiljer man på believe (tro på något) och faith (att ha tillit). Utan tillit går det inte att inte bygga en framtid. Varken för mig som människa eller ett samhälle. 

För Martin Luther betydde ordet ”Gud” det vi ytterst sätter vår tillit till. Vad sätter vi vår tillit till? 

Tro handlar om tillit…det är det Jesus skapar. 

Kh reflektion 2a sön e trettondagen: ”Livets källa”

Är du törstig? Det finns en källa. 

Att törsta efter något är att längta. När törsten blir riktigt varaktig inträder torkan. En själslig torka. 

Själva synen av vatten gör något med en. Det kan räcka med ett akvarium eller en fontän. Biologen skulle säga att det är en rest av människans utveckling sen hon steg upp ur havet.

Teologen skulle säga att det påminner om mitt andliga behov av närvaro och stillhet. I stillheten möter du livets källa. Ofta kommer kallelsen till Gud som en känsla av törst och längtan. En törst som vill leda dig till källan.

”Betänk Herre, att min törst efter dig är ditt eget verk” Augustinus. (354-430, kyrkofader)

Kh reflektion 21a sönd efter trefaldighet

Samhällsansvar…Be. Se. Ge. 

Varje människa har rättigheter och ansvar. Själv är inte bäste dräng. Ingen är sin egen lyckas smed. Vi ingår alla i ett sammanhang. Vi föds in i ett sådant. Vi är beroende av varandra. Vi är en del av ett samhälle. Samhället är inget självspelande piano. Samhället är vi. Vi alla, och vi formar det tillsammans. 

Vi föds alltså in i ett samhälle och lever i det och bygger det genom att ta ansvar. Kyrkan ska vara med och bygga ett gott samhälle. Kyrkan bör hjälpa till att få staden att blomstra som det sägs i profeten Jeremias bok (Jer 29:4-7). 

3 ord som när de inte stannar vid ord, utan omvandlas till handling i möten mellan människor, bygger ett samhälle. 3 ord som blir ett kitt i ett samhällsbygge.  

Be. Be för platsen du bor på och människorna som lever där. Se. Se Gud i den människa du möter. Ge. Ge av dig själv i mötet med en annan.

Kh reflektion 20 sönd efter trefaldighet: ”Att leva tillsammans”

”Dit du går, går också jag och där du stannar, stannar också jag. 
Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud.
Där du dör vill jag dö och där vill jag bli begraven”.

Orden är hämtade ur GT, ur en bok som heter RUT. Det är en av de kortaste böckerna i hela bibeln och består endast av fyra kapitel. Det är dessutom en av de få böckerna i bibeln som har en kvinna som huvudperson.

Detta är berättelsen om RUT. Rut var en ung änka ifrån Moab. Hon uttalade dessa ord till sin svärmor Noomi. Noomi var också änka och hade bestämt sig för att lämna ifrån Moab och flytta tillbaka till sitt gamla hemland Juda, nuvarande Israel. Noomi tycker att Rut ska stanna i Moab och börja ett nytt liv, hon är ju så ung. Men Rut vill följa med sin svärmor till hennes land.

De är starka ord, inga ord som man slänger ur sig förhastat. Därför gillar jag dem. De är äkta.

Att våga bryta upp och lämna sitt liv i någon annans händer. Att överlämna sig i någons händer liknar relationen till Gud. Att gå sida vid sida.

Kh reflektion Tacksägelsedagen 10/10

I söndags var det tacksägelsedagen.

Vad skulle hända om vi kände och visade tacksamhet året runt? Om vi inte begränsade oss till särskilda högtider såsom tacksägelsedagen?

Forskning visar att vi då skulle må bättre, både fysiskt och psykiskt. Tacksägelsedagen passar kanske inte in i vårt prestations-och konsumtionssamhälle. Det finns alltid något man saknar. Det finns alltid ett ouppnått mål.

Tacksamma människor kan nästan vara provocerande.  De kan uppfattas som lite passiva med bristande ambitioner.

Vad händer om vi är tacksamma över det vi har?

Min farmor (som lämnade livet 2009) sa ofta; ”tänk så mycket du har att vara tacksam för”. Till saken hör att hon själv var ofta mycket tacksam (trots ett enkelt liv).

Hon påminde mig om vikten av tacksamhet som en livshållning. Jag behövde det. Nu saknar jag hennes påminnelse.

Tänk så mycket vi har att vara tacksamma över.

Kh reflektion Den helige Mikaels dag: "Änglarna”

Änglar!

Vad tänker du på när du hör ordet änglar? Vad ser du? Ett gulligt bokmärke. Kanske ett smycke, kanske pynt i julgranen, eller en ljusgestalt med vingar?

Men finns de på riktigt? I bibelns värld är de på riktigt. De är både riktiga och viktiga!

I kyrkan pratar vi inte heller så ofta om änglar, trots ”ängladagen” (det var den helige Mikaels dag igår). Mikael dyker upp lite här och var i bibeln som Guds sändebud och den främste av hans änglar. Han finns med på flera ställen i Daniels bok där han framför allt bedriver en kamp mot det onda.

I bibeln har änglarna olika uppgifter, men kommer ofta med tröst och hopp. Kanske borde vi tala mer om änglar, inte minsta av den anledningen. Vårt behov av tröst och hopp är omättligt.

Änglarna för den goda kampen. Kampen mot det onda. Av den anledningen borde vi också tala om änglar. De är vårt stöd i kampen mot det onda, för det goda. För Guds sak.

Kh reflektion 17 s e trefaldighet "Rik inför Gud”

3-åringen satt på stranden en solig sommardag. Han lekte med alla sina leksaker. Andra barn kom fram intresserade. Stod lite avvaktande, men nyfikna. 3-åringen stannade upp i leken och samlade ihop sina saker. Hela eftermiddagen gick åt att samla och vakta sina leksaker så ingen lekte med dem. Han missade gemenskapen och leken med de andra barnen. 

 Människan är i grunden på sätt och vis egoist. Jaget går före laget. Mina behov först. Vi får sedan lära oss att dela med oss. Det är en övning som vissa lär sig snabbare än andra, och vissa inte alls.

Ju äldre man blir ju färre saker önskar man sig, vanligtvis.

Livet lär oss att delad glädje är dubbel glädje. Att ett framgångsrikt liv inte mätts i lön, eller materiella saker. Forskningen visar att upp till en viss standard höjs lyckan, för att sedan plana ut. Man blir inte nödvändigtvis lyckligare av att bli rikare och rikare.

Bibeln har förvånansvärt mycket att säga om pengar och vår relation till pengar. Pengar i sig är inte roten till allt ont, däremot kärleken till pengar. Hur förklarar man annars hur den redan stormrike gör allt för att få mer. Girigheten suddar ut omdömet.

Jesus utmanar oss att reflektera över vår lust att äga och behålla för oss själva, likt 3- åringen som lekte på stranden.

De som lyssnade till Jesu undervisning visste att fattigdomen var runt hörnet. Hungriga och fattiga människor har alltid funnits, finns idag och kommer finnas i morgon. Vi utmanas att agera likt Emil och det stora Tabberaset i Katthult. De andra har så det räcker och blir över, de fattiga behöver nu. En sorts fördelningspolitik.

Kh reflektion 16 s e trefaldighet "Döden och livet”

Det är bara en levande blomma som till slut vissnar och dör. Allt liv dör. Jag ser på naturen, blommor och växter och accepterar det. Jag vet att det kommer ett nytt liv, en ny vår. Jag vet för jag har sett det och varit med om det år efter år. Jag ser på mig själv, mina nära och kära och har svårare att acceptera döden. Jag vet inte, men jag vill tro och hoppas.

Men döden är inte bara en händelse vid ett tillfälle. Döden är en process, den är invävd i livet. Celler i våra kroppar dör. Nya celler bildas.

Om döden inte fanns vad vore livet då? Kan vi ens tänka den tanken? Men acceptera sin egen och näras död - det är svårt. Nästan omöjligt. På sätt och vis är döden livet stora fiende. Döden skrämmer oss och hindrar oss ibland från att leva.

Helgens tema är döden och livet, det inbjuder oss att tänka över livets grundläggande förutsättningar. Att vara medveten om att man en dag ska dö är det som gör oss till människor, till levande människor.

Medveten om att döden finns mitt i livet gör livet dyrbart och skört. Livet som en gåva framträder i dödens närhet.

Jesus ger oss genom sitt liv, sin död och uppståndelse ett livsmönster.

Från död till liv. Det är dopets mönster. Det är ditt livsmönster. Där är döden besegrad. Du är bärare av evigt liv.

Kh reflektion 15 s e trefaldighet "Ett är nödvändigt”

Måste det vara så många måsten, som kanske inte är nödvändiga?
För upptagen för att be. För upptagen för stillhet. För upptagen för att gå i själavård. Känns det igen?

Det var alltför länge sedan jag var på en retreat. Ordet retreat betyder att dra sig tillbaka. Reträtt från livets alla måsten. Det finns många måsten som kanske inte är nödvändiga, men det är inte alltid så lätt att se det.

Kristen tro talar ofta om vikten av att lyssna inåt. Att bli stilla och lyssna till Gud. Jag tänker på kollegan som lade följande text i sitt autosvar då han var på en längre retreat: ”Lyssna till den röst som talar i tystnaden….”

Kanske är det så att vi lyssnar bäst till Guds röst när det är stilla och tyst. Den röst som inte larmar och skriker utan kommer som en stilla susning. (I Kungaboken 19:11-13).
Då kan vi också få perspektiv på vad som är nödvändigt.

Kh reflektion 2 s e trefaldighet "Kallelsen till Guds rike"

Välkommen på fest!
Kommer du?
Inbjudan till Guds rike beskriv som en fest! ”Välkomma, allt är färdigt”. (Lukasevangeliet 14:17)
Inbjudan skickades ut och de inbjudna tackade nej.
Alla hade något skäl att inte komma. Goda skäl kan tyckas.
Vi svarar kanske just det; kanske… vi håller alla dörrar öppna för det kanske kommer en roligare fest.
Guds rike är en fest och vi är bjudna. Varför vill man missa festen, när man inte vet vad man missar?

Inbjudan kommer fortsätta gå ut oavsett om vi säger kanske… människor kommer säga ja och det kommer finnas plats!
Tänk om Guds rike handlar om att lyssna på sina djupaste behov? Tänk om Guds rike handlar om det som är riktigt viktigt och som andra ”fester” inte kan tillfredsställa?
Vi behöver kanske stanna upp och läsa den där inbjudan långsamt med en själskontakt, för att höra vårt inre viska… ja jag kommer!
Och sen gå på festen som varar och aldrig tar slut. Välkommen!

1 e trefaldighet. Vårt dop ett förenings-liv.

Kyrkan har 3 stora högtider; jul (Gud med oss), påsk (Gud för oss) och pingst (Gud i oss).
Dopets söndag igår. Tema vårt dop. Genom dopet blir detta en del av mitt liv.
Gud med mig, Gud för mig och Gud i mig.

Dopet är ett föreningsliv. Ett liv i förening med Gud och alla döpta.

Grattis på födelsedagen!

Du har fått livet. En gåva. Grattis på födelsedagen säger vi och uppmärksammar dagen då en människa föddes. En dag som markerar ett nytt liv.

Grattis på födelsedagen- kyrkan!
Pingsten kallas ibland för kyrkans födelsedag. För att beskriva att något nytt föds. Lärjungarna går igenom en förvandling av hela personligheten. Nu fick de en kraft att vilja det Jesus hade undervisat dem om. Den yttre världen som Jesus hade visat dem flyttade in i deras inre värld. De blev bebodda av Gud själv.

Uppfyllelsen av Guds närvaro innebar en starkare förankring i Jesus. Jesus hade förberett dem med orden ”Jag skall be Fadern, och kan skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid ” (Johannesevangeliet 14:16)

Söndagen före pingst. Tema: Hjälparen kommer.

Har man varit i nöd, då vet man vad befriande det är att höra ”hjälpen är på väg”. Även om inte allt är bra, så vet man att det kommer bli bra.

Den ”hjälpande handen” är på väg. Det är det man behöver höra för att orka. Det handlar om hopp. Håll ut. Hjälpen kommer. Kanske är hoppet den starkaste längtan en människa har. Man hoppas alltid. Hoppet är det sista som överger en.

Gud vill vara en hjälp i mitt liv. Många människor har gjort erfarenheten av Guds hjälp i en nödsituation. Någon sa att ”min nöd var landningsbanan för Guds hjälp”. Det var då och där som jag sträckte ut min hand och till viss förvåning upplevde att Gud fattade den och drog upp mig på fastare mark. Gud är hjälparen som kommer. Vi väntar.

”Gud, en hjälp i nöden, väl beprövad.” Psaltaren 46:1

Reflektion Bönsöndagen: Bön - en nödingång!

De flesta människor har nog bett en bön någon gång. Förmodligen i en nödsituation. När alla andra vägar tycks stängda tar griper vi om det sista halmstrået; Bönen. På så sätt är bön en nödingång.
Nöden blir ofta ingången till att be en bön. Den bönen är ärlig, desperat, direkt ur hjärtats förtvivlan.

Att be är att be om hjälp. Att inse att man inte klarar allt själv.

Det finns så klart en massa invändningar mot bön.
Det blir inte som man ber om? Om Gud redan vet vad jag behöver varför ska ja då be om det? Nej, det blir inte som det jag ber om, inte alltid kanske bara sällan.
Och ja, Gud vet vad jag behöver, men bön är också relation och Gud söker en dialog. Lika lite som en människa endast vill vara en som får rycka ut i nöd lika lite kanske Gud endast kan vara en nödhjälp.
Samtidigt; Gud är vår tillflykt och styrka, en hjälp i nöden, väl beprövad. Psaltaren 46:2. Människors erfarenhet av bön vittnar att det varit till kraft och trygghet.
Men händer det något när jag ber även om det inte händer som jag ber om?
Ja, kanske. Om bönen inte ändrar min yttre situation som jag ber om, så kanske jag förändras? Mitt perspektiv, min inställning till situationen.
Bönen har olika ingångar för oss. Vilken är din? Oavsett ingång så är också bönen en utgång. Vi kommer ut ur bönen med ett nytt perspektiv.
Vilka ord kan man använda? Jag körde hem en konfirmand från lägret. Vi båda satt tysta, trötta efter ett intensivt läger. Plötsligt bryter konfirmanden tystnaden; brukar du be?
Jag svarade; jag försöker. Kvällen är oftast tiden för bön. På morgonen kan det ofta bara bli en bönesuck.
Du då; frågade jag?
Jag kan inte orden sade han, och menade att han inte lärt sig Herrens bön; Vår Fader.
Du behöver inte lära dig orden först för att be; sa jag. Du kan säga som det är. Vad du känner. Ärligheten är viktigast, inte orden.
Sen är det en vila att be Vår Fader, inte minst när orden tar slut.
Oavsett orden, oavsett ingång i bönen, finns det en utgång. Man är inte ensam med sina tankar och känslor. Gud är med mig. Gick jag in ensam går jag ut med Gud.

Reflektion 5 s i påsktiden Att växa i tro

I tonåren fick jag plötsligt ont i höften. Jag spelade fotboll och undrade om jag skadat mig. Men fick beskedet att det var växtvärk. Helt naturligt. Jag växte och det värkte. Tro som växer kan också värka, och det är naturligt. Sambandet finns också mellan kärlek och smärta. Ordet passion (lidande) förknippar vi med kärlek. En kärlek som lider. Kärlek är inte tomma ord, det är handling och sanning (söndagens brevtext ur Första Johannesbrevet 3:18) och ibland gör det ont.
”Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.” diktar Karin Boye.

Tron är som livet, under ständig förändring. Växt, liv och mognad, men det sker inte utan värk, växtvärk

2 söndagen i påsktiden

Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Alla har vi mött besvikelser. Missmod. Dörren till framtiden slog igen och vi vände tillbaka till det gamla, det kända. Det vi trodde vi hade lämnat.
Så var det för lärjungarna. De har gått tillbaka hem. De hade fått smak på ett nytt liv tillsammans med Jesus, som slagits i spillror när han avrättades. De hade ännu inte mött uppståndelsens kraft.
Uppgivna, besvikna, missmodiga gick de tillbaka hem och plockade upp det gamla livet. Inte ens det gamla vanliga funkade. Petrus som svikit Jesus, kan inte ens fiska. Det var ju det enda han kunde.
Känns det igen? Även om vi varit med om genomgripande gudsmöten går vi ofta tillbaka hem till vårt gamla liv. Vi faller lätt in i det gamla vanliga, det vi vet hur det är.
Lika vanligt är det att vi börjat tvivla på det vi varit med om. ”Nej, det var nog bara inbillning. Jag var trött och känslig”, säger många efter att ha upplevt Guds närvaro.
Men det är inte inbillning. Våga tro även om vi inte vet vad framtiden innebär. Låt oss leva i uppståndelsens kraft. Däri ligger framtidens möjlighet.

Sök Jesus bland de levande!

I en av påskens bibeltexter (Lukas 24 ff) berättas det att medan det var mörkt gick Maria från Magdala till graven. Hon sökte Jesus bland de döda. Stenen för ingången var borta. Hon möts av en tom grav.
I bibeltexten får hon en mild tillrättavisning för att hon söker den levande bland de döda. Kristus är uppstånden!

Sök Jesus bland de levande innebär att söka honom där livet är. Både i glädjen och i sorgen.
Kyrkan är inget museum över gånga tider, det är ett levande rum där levande Gud möter människor. Plötsligt får orden liv och jag berörs.

Ibland söker vi Jesus i våra teorier om hur livet borde vara än i livets verklighet. Det är en risk att tro mer på sin egen tro om hur Jesus är eller borde vara, än att tro på honom som en levande verklighet.

Vi kan öva våra sinnen att se Jesus. Där någon ser Jesus, ser någon bara en sliten fattig människa. Där någon ser att det bara är hopplöst ser någon möjligheter till nytt liv.

Påskens budskap är att det aldrig är kört, utan att det alltid finns en möjlighet till nytt liv. Kristus är uppstånden. Sök Jesus bland de levande.
Glad påsk!

Reflektion över Stilla veckan;

Stilla vecka är allt annat än stilla. Den är dramatisk. Men vi kan behöva bli stilla inför den. Steg för steg går vi mot en smärtpunkt. Att vara människa är att möta sitt liv. På gott och ont. Vi kämpar ofta emot det svåra, det smärtsamma. Som om det inte finns om vi inte låtsas om det.

Vi vågar inte möta mörkret och vi flyr hellre. Men vi vet att vi inte blir hela förrän vi möter hela livet. Att bli stilla inför livet sådant det är, och inte sådant vi tänker att det borde vara, är vägen till hopp.

Hoppet är inte att förneka mörkret. Det är trots mörkret hoppas på ljuset.
Det är först om vi vågar dröja oss kvar i mörkret som vi ser ljusets strålar sakta bryta igenom.

Mörkret är livets bakgrund, det tillhör livets villkor, men det slutar inte där. Jesus går in i mörkret för att vi inte ska vara ensamma där. Han går in i det för att lysa upp det inifrån. Han bryter mörkrets makt och dödens makt.

Ljuset gör skillnad där mörker finns.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Joh 1:5

Reflektion över helgen; Jungfru Marie bebådelsedag- ett Ja som öppnar för Guds närvaro mitt ibland oss

Owe Wikström (präst och religionspsykolog) har skrivit en bok som heter Ikonen i fickan. Som forskare och privatperson reser han mycket, inre och yttre resor.

Överallt bär han med sig en liten fickikon, i fickan. Han ställer den på nattduksbordet på hotellet, i fönsterbrädet på fjällstugan eller hemma på skrivbordet i arbetsrummet.

Jag har också en liten fickikon. Jag fick den efter ett besök på Åh stiftsgård. Den föreställer Jesus på ena sidan och Maria och Jesusbarnet på andra sidan.
Maria, den unga flickan som sa Ja till Guds löfte fastän hon inte hade någon aning om vad det skulle innebära för henne.

Ja och nej. Två ord som skapar konturer åt vårt liv. Ja och nej som formar vår livsväg. Ett ja är ett nej på ett annat ställe.

Maria säger ja till Guds kallelse och öppnar för Guds närvaro mitt ibland oss. Ett ja till Gud som öppnar för kärlekens väg.

Kh reflektionen 2 s i fastan ”Den kämpande tron”

Att vara människa är att kämpa. Vissa fighter behöver vi ta i livet. Vi kan inte vika ner oss. Kosta vad det kosta vill.

Vi har alla något vi kämpar med. Berättelsen om Jakobs brottning i 1 mosebok är stark. Den berör. Vi gör som Jakob, brottas med livet för att försöka förstå och hantera vårt liv. Jakob hade flytt från sig själv och sitt liv men nu gick det inte längre. Nu var tiden att möta sig själv, sin historia och Gud.

Efter Gudsmötet är Jakob en annan person. En ny identitet växer fram. Efter nattens kamp kommer morgonens ljus honom till mötes och han går vidare i sitt liv, men inte obemärkt av brottningen med livet. Han ”haltar” vidare märkt av brottningskampen, men nu som en mer äkta och sann människa. Han får ett nytt namn som berättade om Gudsmötet.

Att våga lämna det invanda är ibland svårt. I Bibelns berättelse om Jakob som brottas med Gud handlar det om att våga ta sig vidare men inte utan en viss kamp och smärta.

Vi har alla vår unika kamp och brottning i livet. Vi har alla vår egen unika sorg att bära. Vi haltar alla på vårt unika sätt. Det syns inte alltid utanpå vad vi brottas med innanför.

Men vi får halta vidare i livet med Gud. Vi får kämpa tillsammans med Gud för det äkta och sanna livet. Som Jesus säger ”sanningen ska göra er fria” Joh 8:32.
Han syftar på sig själv som den sanning som befriar människan.

Reflektion över helgen; 1 s i fastan Prövningens stund

Vilka prövningar har stärkt dig som människa? Vilka prövningar har fått dig att växa och mogna?
Vi ber i bönen Vår Fader att slippa prövningar. Människor kan berätta att de vill slippa prövningen men behålla erfarenheten den gett. På andra sidan gav den nya perspektiv på livet. En smärtsam erfarenhet som är livsviktig.
Prövningar är en del av livsvillkoren i att vara människa.

En prövning blottlägger livet. Vad är viktigt? Vad är värt att kämpa för. Innan vi är där är det bara ord. När prövningen kommer blir det på riktigt.

Moder Teresa skrev en gång. ”Jag vet att Gud inte skulle ge mig något som han inte trodde att jag skulle klara av. Jag önskar bara att han inte trodde mig om så mycket”.

Det sammanfattar att man inte möter prövningarna ensam utan tillsammans med Gud som tror på mig.

Reflektion över helgen; Kyndelsmässodagen
Vi firade kyndelsmässodagen i helgen som gick. Ordet "kyndel" är gammalt nordiskt ord som inte längre används i svenskan, Jmfr Engelskans Candle för ljus.

Kyndelsmässan var under medeltiden den helg då man hämtade sina ljus till kyrkan – alltså alla ljus som man skulle använda till belysning under året – för att de skulle välsignas. Och eftersom förhållandena på den tiden var sådana att hela staden kunde brinna upp bara för att ett enda ljus välte någonstans, så förstår man att denna välsignelse verkligen behövdes. I mitt hem har vi en liten röd lykta med plats för ett värmeljus. Den är ofta tänd. Värmeljuset är närmast en inventarie i svenska hem. Värmeljus, vilket vackert ord förresten.
Vi tänder ljus i både glädje och sorg. När vi bjuder till bords gör vi det till tända stearinljus. Ljusen på födelsedagstårtan. Vi tänder ljus till middagen. Det tycks vara en svensk sed att med en ljuslåga skapa trivsel och gemenskap.

Vad står den brinnande lågan för? Vår längtan efter värme och gemenskap. Blicken dras till lågan. Lågan lever och skapar gemenskap och ro.
Ett litet ljus kan driva bort ett stort mörker. Det är inte konstigt att vi nordbor älskar ljus, vi som lever så stor del av året i mörker. Att tända ett ljus är en hoppfull handling. Så enkel och så hoppfull. En bön utan ord. Tillgänglig för alla. Kyrkan är en plats där ljuset är i centrum. Altarljusen visar att det är fest. Ljusbärarens ljus är hoppfulla lågor och böner för människor. Vi tänder ljus när vi ber tacksägelsebönen för de som dött.

Vi tänder dopljuset på det stora Kristusljuset i kyrkan och räcker ljuset till den nydöpte med orden: ta emot detta ljus det är en påminnelse om Jesus som sa ”Jag är världens ljus den som tror på mig skall inte vandra i mörker utan ha livets ljus.”

3 s e trettondagen Jesus skapar tro

Läser vi söndagens evangelietext kan det låta så enkelt att tro. (Matteusevangeliet 8:5-13)

Jag tänker på officeren i texten. Van vid att ge order. Se sina underlydande lyda. På samma sätt tänkte han när han vände sig till Jesus. Han utgick från sig själv, sin situation, vad han var van vid. Man kan kalla det ”kontextuell teologi”. Alla kommer vi med vår egen situation in i det som kan skapa tro.
Kanske tänkte han att Jesus kan göra på samma sätt. Säg ett ord så blir min tjänare frisk. Och då blir det så. I samma ögonblick. Säg ett ord och det sker.
Så kan det kanske vara ibland. Ibland är det motsatsen. Tro är både en självklar tillit till att Gud bryr sig om mig. Men ibland är tro en kamp, förtvivlan, och mörka tankar.
Tro är bortom det enkla eller det svåra. Tro är att vända sig till Gud både i tillit och tvivel. I enkelhet och i svårighet. Precis sådant livet är just nu. Vi utgår ifrån vår egen situation, precis som officeren.

2 s e trettondagen Livets källa

Linné lär ha kallat naturen för Livets bok där vi skådar vi Gud på ryggen. Närmre än så kommer vi inte. Men vi ser spåren av Guds verk. Avtrycken är synliga och tydliga.
GT texten från helgen ur 2 Mosebok 33 berättar om att Mose får se Gud på ryggen. Ansiktet får ingen se.

Nya testamentet berättar om att Jesus är Guds ansikte. I välsignelsen talas det ut att Gud vänder sitt ansikte till mig.

Å ena sidan skådar vi endast Gud på ”ryggen”, å andra sidan har Gud visat sitt ”ansikte” i Jesus. Gud är både dold och uppenbarad i Jesus Kristus.
Ibland är Gud dold för oss, ibland uppenbar.

Evangeliet i söndags ur Johannesevangeliet 2:1-11 handlar om när Jesus räddar bröllopsfesten och förvandlar vatten till vin. Ett tecken (som Johannes kallar undren) som både var uppenbart och fördolt på samma gång. Ungefär som livet med Gud är.

Ibland självklart och enkelt, ibland obegripligt, fördolt och svårt att förstå sig på.

Tro och tvivel går hand i hand. Men Gud finns i båda livssituationerna.

4 s i advent, ”Herrens moder”

Hur skall det gå?
Marias fråga när hon ställs inför det till synes omöjliga och obegripliga är också vår fråga. Varje människa ställs nog inför det frågan i livet. Hur skall det gå?
Framtiden känns oviss, omöjlig på sätt och vis.

Maria får svaret; ingenting är omöjligt för Gud. Det är ett löfte att gripa om i tider av ovisshet. I en tid då framtiden tycks osäker.
Där har hat vi varit. Där kommer vi att vara. Hur skall det gå?
Framtiden vilar i Guds löfte.

Gud håller sina löften, kärleksfull i allt han gör (Psaltaren 145:13)

3 s i advent ”Bana väg för Herren”

Vilka erfarenheter, vilka människor har ”öppnat dina ögon” för en verklighet som är större än det förklarbara? Vilka händelser har öppnat vägen, banat vägen för Gud i ditt liv? Banat vägen för Guds kärlek?
Johannes döparen banade vägen för Gud. De uppdraget och den möjligheten har varje människa. I söndags sammanföll dagen med Luciadagen. Lucia var också en person som banade väg för Gud.

Det berättas om Moder Teresa att hon inbjuden till en stor internationell ledarskapskonferens fick 15 min att tala till många av världens då ledande makthavare och ledare.

I 10 min stod hon på podiet och tittade intensivt på publiken. En intensiv tystnad infann sig. Till sist en oro. Så bröt hon tystnaden med 2 frågor; ”Ser du din medmänniska” och ”älskar du henne”. Sen gick hon och satte sig.
Ingen glömde det hon sa. Hade man frågat henne kanske hon skulle svarat att ett jakande svar på de frågorna banar vägen för Gud. 2 nyckelfrågor som öppnar för Guds kärlek.

2 s i advent ”Guds rike är nära” Tröstens Gud är nära

När blev du tröstad senast? När tröstade du någon senast?

Vårt behov av tröst är livslångt. Från första till sista stund. "Vårt behov av tröst är omättligt", är titeln på en av Stig Dagermans noveller.
Vi alla söker ett sammanhang som är meningsfullt. Vi alla vill känna tillhörighet och att vårt liv betyder något. Meningslösheten är det stora lidandet.
Hoppet bevaras genom tröst läser vi i söndagens brevtext ur Romarbrevet 15:4.

Vi lever i en tid av stort behov av tröst och hopp. Trösten och hoppet är en livlina som drar oss mot framtiden. Min och Guds framtid.

1 advent

Detta trodde jag inte jag skulle få uppleva; fira gudstjänst i en tom kyrka på första advent. Inte för att inte människor vill fira första advent i kyrkan, utan för att de inte ”får”!
Livet har verkligen skalats ner. Skalats av. Vad är kärnan? Vad återstår som ingen kan ta ifrån oss?
Vad är det vi saknar mest?
Föds det något nytt ur detta mörker?

Det finns de som menar att en kris som är kollektiv ur det föds en ny kraft, en kreativitet? Post-Corona. Hur ser det ut i vårt samhälle?
Föds det en ännu djupare längtan efter att få fira advent. Samlas i kyrkan och sjunga?

Jag ser en rörelse i samhället redan innan Corona som går mot stillhet, retreat, naturen, enkelhet och att ge plats och rum för det själsliga i livet. Men då är det en vald ensamhet. Nu är den påtvingad.
Det sägs ibland att vi lever i en tid av andlig längtan. Växer den sig ännu starkare i Coronatid, i isolering?

Vi vill känna en mening, tillhörighet, en riktning med vårt liv, att lidandet och prövningarna inte endast är meningslösa. Vi vill uppleva livet, gripas av dess skönhet och skörhet. Det finns ett existentiellt djup i varje människa.

Advent betyder ankomst. Därmed närvaro. Hur tänker vi kring Guds närvaro i våra liv?
På ett sätt är Jesus alltid närvarande hos mig. Så tänker jag på dopets löfte. Det får jag vila i. Våga lita på. Oavsett hur dagen känns.
I mitt dop ”flyttade” Gud in i mitt liv! Dopet är en födelse. Mitt dop är en krubba för Jesus! En plats för Gudslivet.

Men ibland behöver vi Guds närvaro på ett särskilt sätt.
I särskilda livssituationer behöver vi Guds närvaro extra tydligt. Kanske är det en sådan tid just nu?

Vi ”fick” inte samlas och fira första advent tillsammans.
Vi fick inte ropa tillsammans vårt ”Hosianna” (i evangeliet står det att ”hela folket ropade Hosianna”, som betyder rädda oss, kom med din hjälp.)
Oavsett var vi är. Låt oss ropa vårt eget Hosianna i tillit till att Gud aldrig överger oss.

Domsöndagen: ”Som en fisk i det livgivande vattnet”

Ibland känns det som man är en fisk på torra land. Saker och ting skaver. Något känns fel. Det räcker att ta del av nyheterna om hur det ser ut i världen. Ja, jag vet det finns mycket gott, och det mesta är kanske gott. Allt är skapat av en god Gud. Men det är också skadat. Det goda har det onda bredvid sig. Det är en ständig kamp mellan gott och ont både i människan och i världen.

Det behövs mycket läkedom och helande i vår värld. Allt är helt enkelt inte som det ska vara. Vi är inte som fisken i vattnet. Domsöndagen handlar om dagen då det allt ställs till rätta igen. Jesu återkomst; en dag av läkedom och helande. En dag då fisken får hamna i det livgivande vattnet. Det kommer en dag då Gud blir allt överallt. Då allt blir som det ska vara. (1Kor 15:28)

S f domsöndagen

Vaksamhet och väntan

Hela samhället lever i ett standby läge, en paus. Vi väntar på att en pandemi ska vara över. Vaksamt läser vi siffror och tyder tecken på att det ska gå åt rätt håll. Att hålla hoppet uppe är en utmaning. Det vänder, men vi vet inte när.

Vi vill så gärna driva upp tempot, snabba på, rusa iväg och ordna upp allting på en gång. Det är svårt att vänta. Att vänta är också att förbereda sig.

Att vänta på Gud är också ett sätt att förbereda sig för mötet med honom. Att jag är redo den dag han kallar mig. Forcera inte fram det som skall hända. Var beredd, din stund kommer.

Det vilar ett lugn över Jesus, trots att han har ett jättejobb att göra, så tar han det lugnt. ”Min tid är ännu inte inne” säger han ibland. Det betyder att han väntar på Guds signal, innan han agerar.

Den väntar vi på vaksamt.

Kh reflektionen 22 s e tref: Lätt att gå vilse i mörkret.
Jag och hustrun satt vid köksbordet och pratade om vikten av att försöka se ljuset i mörkret. Samtalet utspelade sig för flera år sedan när barnen var små. En av dem snappade upp samtalet mitt i sin lek och frågade hur ser man ljuset i mörkret? Jag försökte förklara (opedagogiskt) för 6-åringen att det är att vara ”optimist”. Han såg ännu mer frågande ut!
Vi såg hur han tänkte, så sprack han upp i ett leende och avfyrade en underbar kommentar; jag vet, då är katten en optimist för den ser ju i mörkret!
Lite mer av kattens blick när det är mörkt behöver vi alla.
”Vandra medan ni har ljuset och den som vandrar i mörkret vet inte vart han går” säger Jesus i söndagens evangelium.

Att vandra i ljuset är enkelt. Både att hålla riktning och hastighet.
I mörkret är det svårare. Då får man dra ner på hastigheten och försöka hålla riktningen. Små försiktiga steg.

Mörker är ingenting. Endast frånvaro av ljus. Ljus är något. En flämtande låga gör skillnad. Det lyser upp min vandring. Livet är sällan upplyst så vi ser långt framför oss. Snarare är det ljus för ett steg i taget.

Jag tänker på dopljuset denna helg och hälsningen från honom som är världens ljus. ”Tag emot detta ljus. Det är en påminnelse om Jesus som säger jag är världens ljus. Den som följer på mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”. Johannesevangeliet 8:12.

Lite mer av kattens blick när det är mörkt behöver vi alla. Då ser vi ljuset i mörkret. Ljus för ett steg i taget. Det ljus som leder oss hem.

Reflektion över alla helgonahelgen ”Barmhärtigheten visar vägen”

Gemensam nämnare för alla helgon (stora som små) är nog barmhärtighet. De visar vägen för oss genom sin barmhärtighet.
Ordet för barmhärtighet, misericordia, är skapat genom att kombinera två ord: ”miser” som betyder lidande och ”cordia” som betyder hjärta.

Dessa två ord, visar vad barmhärtighet betyder. Hjärtat/kärleken som visar medlidande.

Barmhärtigheten är den kärlek som ser och känner andras lidande och möter det med barmhärtighet.
Om vi levde i en tillvaro som inte hade något lidande skulle det inte heller finnas någon barmhärtighet. Barmhärtigheten visar vägen till Gud.
”Var barmhärtiga, såsom er fader är barmhärtig” (Luk 6:36).

20 e trefaldighet ”Att leva tillsammans”

Människan är skapad för relationer. Ingen är en ö. Alla längtar vi efter att ha någon att älska och bli älskad av. Det är ett av livets djupaste behov. Underbart när det fungerar. Oerhört smärtsamt när det inte gör det.
Att leva tillsammans innebär inte att jag låter någon annan ”göra om mig” eller att jag ska ”göra om” den andre.
Att leva tillsammans innebär att vara öppen för kärleksfull kritik. Den som känner mig bäst vet också mina brister. I kärlek kan bristerna utmanas och arbetas med.
Ja, att leva tillsammans är ett jobb. Ett jobb som gör skillnad. Det är ett livsviktigt jobb och det är värt ansträngningen.
Att jobba med sina relationer är också att jobba med sig själv. Vi får livet som en gåva. Livet är ansvar och omsorg.
Gud är den som känner mig allra mest. En kärleksfull röst som kan väcka mitt ansvar och omsorg om de jag lever tillsammans med.

19 e trefaldighet ”Trons kraft”

Är du riskbenägen?

Den frågan fick jag av min bankman när vi pratade pensionsfonder. Hur mycket risk är du beredd att ta?

Mina tankar gick till tro snarare än till pensionsfonder och talet om att man inte ska lägga alla ägg i samma korg.
Men tro är just det, att ta en risk och lägga alla ägg i samma korg. Det får bära eller brista. Inga hängslen eller livremmar. Ingenting, mer än min tillit. Min förhoppning. Min längtan.

Borta är svaren, snarare är det frågorna som leder framåt. Det finns ingen annan utväg, än Guds väg. ”Du för mig på härlighetens väg” Psaltaren 73:24.

Tro är definitivt inte ett resultat efter lyckade investeringar. Inte i något. När kraften och modet sviker, vad återstår?

Vem håller mig i handen då? Är det där kraften kommer till mig? Trons kraft.

”Nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen” Psaltaren 73:23.

Tacksägelsedagen. Tema Lovsång

Tacksamhet handlar om att inte ta saker och ting för givna. ”Gåvotänkande” leder till tacksamhet. Livet är en gåva. Gud är alla goda gåvors givare. Tacksamheten som livshållning är på undantag.
Tacksägelsedagen går i otakt med dagens prestations- och konsumtionssamhälle. Vad skulle hända om vi var alltmer tacksamma för det vi har istället för att jaga efter mer?
Tacksamhet hänger ihop med förståelsen av att mitt liv är en gåva av Gud, att vi framför allt lever av det vi får, inte det vi presterar.
Vi kan påminna oss om det vi har att vara tacksamma över. Skriva ner några saker och öva oss på att känna tacksamhet.
Vad är du tacksam över i ditt liv?
Det krävs inte framgång och lycka för att vara tacksam. Jag har mött människor som levt i tacksamhet under många olika livssituationer.
Att vara skapad av Gud öppnar tacksamhetens dörrar. Skjuter vi tacksamheten framför oss och tänker bara jag får det, får uppleva det, äga det, bo där, få det där jobbet osv. stänger vi dörren till tacksamheten som inte är beroende av att få allt man vill. Tänker vi att lyckan finns där framme skjuter vi tacksamheten framför oss och tappar tacksamheten här och nu.

Den helige Mikaels dag. Tema Änglarna

Änglar avbildas ofta som barnkeruber. Vi använder ordet ängel i vårt dagliga tal. Du är som en ängel (godhet), du kom sänd som en ängel (skickad i rätt tid) eller jag hade änglavakt (beskydd).

Änglarna är Guds sändebud. Utsända av Gud att stå för det goda. Varje människa kan vara ett Guds sändebud.

Ängeln Mikael har en egen dag. Mikael dyker upp lite här och var i bibeln som Guds sändebud och den främste av hans änglar. Han finns med på flera ställen i Daniels bok där han framför allt bedriver en kamp mot det onda.

Om man tänker på Mikaels namn så kan det säga oss något om vem han är och vad han har för uppgift. Mikael är en sammansättning av namnet Mika som man har hängt på Gudsnamnet –El, MikaEl som betyder ”Vem är såsom Gud”.

Ängeln är ett Guds sändebud i kampen mot det onda. Ordet ängel betyder just budbärare. Varje människa har ett uppdrag att kämpa mot det onda. Att vara Guds budbärare av godhet och kärlek.
Det är så ondskan bekämpas.

I Skallsjö kyrka får varje dopbarn en dopängel. Dopet är en kallelse att leva i Guds godhet som ett sändebud i världen för godhet och kärlek.

Sv Ps 782 ”Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat…”

16 e trefaldighet Döden och livet ”Var inte rädd, tro bara”. Mark 5:35-43
Vi har levt och lever i en tid då livet smalnat av. Coronapandemin har ”låst in livet”. Livgivande möten har begränsats och vi mår inte bra av det. Det är som att välja mellan pest och kolera. Begränsa sociala möten och därmed begränsa risken för att bli smittad, samtidigt som allt färre sociala kontakter leder till en annan ”smitta”.
Uppgivenheten, hopplöshetens sjukdom.
Det har gått en tid nu och kraften, uthålligheten börjar sina. Hur länge orkar vi? Hur hittar vi kraften att hålla ut?

Var inte rädd är en av de vanligaste uppmaningarna av Jesus. Det finns så mycket att vara rädd för. Rädslan kan förlama oss. Hopplösheten likaså. Kreativiteten sinar.
Jag förstår att hopplösheten kan få fäste. Men hoppet är ingen kalkyl, ingen beräkning av sannolikhet. Evangeliet ger oss en berättelse om hur hoppet är det som bär oss in i framtiden. Var inte rädd, tro bara är Jesus svar.
Tro hur då? Genom att besvära Jesus kanske. Besvära med mina frågor, min oro, min rädsla.

Markusevangeliet 5:35-43 är kraftfull läsning. Hoppfull läsning. Kan vi läsa evangeliet som ett hopp som sträcker sig bortom det vi kan beräkna? Hoppet som bär in i framtiden. Livet vann, dess namn är Jesus.(Svensk psalmbok 153). ”Var inte rädd, tro bara”.

/Thomas Lundblad, kyrkoherde Skallsjö församling

1:A SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET - Vårt dop

Vårt dop - en kärlekens tankstation att återvända till varje dag.
 
”En lagom hård kram av en nära anhörig”
Läste om en forskningsrapport som visade att ett spädbarns pulsslag sänktes när en nära anhörig kramade barnet lagom hårt. Varken för löst eller för hårt.
Och ja, det var skillnad om en nära anhörig som kände barnet kramade barnet mot att det var en främling.
 
Dopet är att bli upptagen i Guds famn och ”kramad” av en som känner mig mer än jag själv gör.
 ”Den Gud som vävde mig i moderlivet … och som såg mig innan jag föddes …” (Psaltaren 139:13,16)
 
Dopet är en kärlekens tankstation att återvända till varje dag.
I Guds famn får jag vila, mina pulsslag sänks. Dopet är också att upptas i kyrkans famn tillsammans med alla döpta. En famn för mig, dig och alla andra.

Thomas Lundblad/kyrkoherde

heliga trefaldighets dag

1+1+1=1 Gud är inget mattetal

Livet är inget mattetal som ska räknas ut. Livet handlar inte främst om att förstå utan att leva.
Tron på Gud är heller inget mattetal som ska räknas ut. Tro handlar inte om att ”man har förstått hur det är”. Gud är större än vårt förstånd. Mer än vi kan räkna ut.

Kunde vi förstå Gud, räkna ut vem Gud är vore risken stor att Gud endast var en tankeprodukt ur våra hjärnor. Gud finns alltså inte för att vi förstår. Inte heller för att vi tror. Gud finns oavsett om vi förstår eller tror. I kristen tro talar man ibland om den ”negativa teologin”. Det är ingen pessimistisk livssyn, ingen livsfientlig världssyn, utan det handlar om att vi bara kan säga vad Gud inte är. Gud är alltid större än våra tankar. Det är inte ”smartness” som är vägen till Gud.
Jesus prisar Gud fader, himlens och jordens herre, ”för att detta är dolt för de lärda och kloka och uppenbarat för de som är som barn”. (Matteusevangeliet 11:25).

Vi kan alltså inte tänka oss fram till Gud. Det är ingen intellektuell prestation att tro på Gud. Tack och lov för det. Att vara såsom ett barn är vägen till Gud. Det lilla barnet lever beroende av den vuxnes omsorg och kärlek. Såsom barnet vilar i famnen, får vi vila i tillit till Guds omsorg. Detta synsätt utesluter ingen. Varken nobelpristagare eller bebisar.

Thomas Lundblad/kyrkoherde

pingstdagen ”den heliga anden”

Meningen ligger i väntan…

Ibland är livet mest väntan.

Vi väntar, väntar och väntar. Men det händer inget, eller gör det det?

Jesus hade lovat Anden. Lärjungarna skulle vänta och få se. Men en tid av väntan behöver inte vara bortkastad tid. Något händer under tiden. Tiden kan vara vännen som förbereder det som skall komma. En sorts beredelsetid. Så vi kan ta emot när det kommer. RS Thomas säger (1913- 2000 walesisk poet och anglikansk präst) ”meningen ligger i väntan”. Lärjungarna fyllde väntan med bön. Det som sas om framtiden var inte bara medgång. Där fanns också svårigheter. Men det fanns ett löfte om Guds närvaro. Frestelsen är att fylla väntan med en massa eget, planer, projekt, ta saken i egna händer, istället för att möta framtiden med en öppen hand.  Jesus säger var stilla. Sök en inre stillhet som är öppen för framtiden.  Vänta på Anden. Lärjungarna visste inte hur länge. Anden sätter oss i relation med Gud. I ett sammanhang, i ett VI. Anden är gränsöverskridande och förenande. Vänta och se. Meningen ligger i väntan.

/Thomas Lundblad, kyrkoherde

bönsöndagen ”bönen”

Att be är att starta en förändringsprocess.

Mycket klokt har sagts om bönen. Till exempel ”Bön är läkemedel mot dysterhet och förtvivlan”. (Evagrios ur Filokalia, en samling grekiska skrifter från 300-1400-talet).

När Jesus säger att ”allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, de skall de få av min himmelske fader” (Matt 18:19) så används det grekiska ordet sumphoneo för ”komma överens om”. Ordet hör samman med sympati och harmoni.

Bön kan alltså inte vara att sopa under mattan eller lägga locket på disharmoni, utan bön handlar om att söka Gud tillsammans i sympati och harmoni. Då kan bönen få vara ett läkemedel mot dysterhet och förtvivlan. Då kan bönen skapa hopp och framtidstro.

Det händer alltid något när vi ber. Även om inte just det händer som vi bad om. Teologen Sören Kirkegaard skriver: ”Att be förändrar inte Gud, men det förändrar den som ber”.  

Att be är att starta en förändringsprocess.

/Thomas Lundblad, kyrkoherde

5:e söndagen i påsktiden ”Att växa i tro”

Leva på djupet
Varje människa behöver ”leva på djupet och suga all märg ur livet” skrev Henry David Thoreau (1817-1862) känd för boken ”Walden” (1854), som är en reflektion över ett enkelt liv i naturen.

En kollega fick plötsligt i vuxen ålder en stark längtan att återvända till sin barndoms skog där han lekte och byggde kojor. Han satte sig i bilen och åkte de många milen. Parkerade bilen, gick ur och började gå in i barndomens skog.
Skogen bakom bostadsområdet där han växte upp. Han gick i den skog han som liten sprang i. Allt var mycket mindre nu. Han sökte med blicken och trodde sig hittat platsen för den där perfekta kojan han och kompisarna byggde. Den som alla ville klättra upp i.
När han stod där vid träden, samma träd som då, blev de en slags symbol för en rotfasthet och det ursprungliga. Något bestående i en föränderlig värld.

Jag tänkte på kollegans berättelse när jag läser texterna inför denna söndag med temat ” att växa i tro”. Alla bär vi på platser som berör och ger oss ett fäste i en flyktig tillvaro. Något som är fullt av minnen, men som också ger kraft och hopp att leva framåt. Barndomens skogar, en klippa vid havet, ett skogsbryn osv. Ofta är det i naturen. Den icke tillrättalagda, där människor inte förändrat så mycket.

 I dessa tider söker vi oss ut i naturen både på grund av årstiden men också då det pågår en pandemi. Naturen ger motståndskraft. Fåglarna sjunger trotsigt in våren som vanligt i denna ovanliga tid. Träden står där trygga med ett starkt rotsystem och grenar som sträcker sig ut som omsorgsfulla armar.

Människan kan också likna ett träd. Varje människa är som ett träd som sträcker sig, som söker växt, som vill något. Som söker leva på djupet, men också öppna sina armar för omsorg och gemenskap. Där blandas nyfikenhet inför framtiden med en vemodig längtan tillbaka till det hon lämnat. Kanske påminner det oss om varifrån vi djupast sett kommer. Gud. Och vart vi är på väg. Gud.

Jesus ger också bilden av sig själv som ett träd där grenarna är beroende av stammen. Man kan inte skära av en gren och tro att det skall växa. Grenen bär inte livet i sig själv utan är beroende av trädet.

Att växa i tro handlar också om att längta tillbaka, till ursprunget. Jag är skapad och älskad av Gud. Men också att vi infogas i ett stort träd, kyrkan, genom dopet. Vi infogas i det stora ”livsträdet”. Där finns möjligheten till att ”leva på djupet och suga all märg ur livet”.

/Thomas Lundblad, kyrkoherde

4:e söndagen i påsktiden ”vägen till livet”

Resan inåt
Det finns en berättelse från 300-talet om en pilgrim som kommer till Rom. Där berättas det för honom om en kvinna som aldrig lämnar sitt rum. Hon lever i ständig bön, sägs det.
Mannen var raka motsatsen, alltid på väg och på sätt och vis visste han inte vart han var på väg. Han var undrande inför vad han hörde om henne och bestämde sig för att söka upp kvinnan.
-Varför sitter du här? frågar han.
-Jag sitter inte, jag är på resa! svarar hon.

Den första generationens kristna kallades De som gick Vägen. Vägen syftade då på Jesus. Vägen är en metafor för att vara i rörelse, att leva i förändring, att föras framåt men samtidigt hålla fast vid Vägen, att ha funnit något bestående. Pilgrimstanken handlar om detta. Att redan ha funnit och ända vara på väg att finna mer.
Vi som är vana att resa iväg till nya turistmål tvingas nu slå av på takten. I en mening blir vi ”sittande” åtminstone inte lika rörliga som före coronakrisen.
 
”Den längsta resan är resan inåt” skrev Dag Hammarskjöld. Han som hade rest över hela världen men ändå var på väg inåt. Resan inåt är lång och den leder till en helig plats. Detta är den heliga platsen ”hic locus santuc est”. Alltför ofta reser vi ifrån oss själva. Den inre kompassen snurrar allt intensivare och man vet inte vart man är på väg. Snart nog inser vi att vi inte kan resa bort från oss själva.
 
Men vi behöver inte resa långt bort för att finna oss själva. Naturens läkande kraft har fått ett stort genomslag i dessa dagar. Fler än vanligt söker sig ut i naturen. Det är läkande att lyssna till fågelsången som ljuder lika starkt och hoppfullt denna vår. Lövsprickningen pågår. En promenad i naturreservatet kan öppna vägen till livet och resan inåt.
Och om någon skulle fråga mig när jag satt mig på en bänk
”Varför sitter du här?” önskar jag att mitt svar skulle vara:
”Jag sitter inte, jag är på resa!”

/Thomas Lundblad, kyrkoherde

3:e söndagen i påsktiden ”Den gode herden”

Du är buren
Det finns en ikon(bild) som heter ”Den gode herden”. Den föreställer Jesus, som bär ett får över sin axlar. Fåret ligger helt avslappnat på herdens starka axlar. Tryggt och stadigt i herdens goda händer. 

En kvinna berättade för mig att hon har denna ikon bredvid sin säng. På morgonen när hon vaknar är denna bild det första hon ser.  En bild av sig själv, buren. Hon berättar att oavsett hur hon känner sig, så kliver hon ur sängen och påminner sig själv om att hon är buren – av någon som bär hela universum, men ändå har plats på sina axlar för just henne. Då blir även de vassa, iskalla och grå dagarna lite lättare att ta emot. Du är buren. 

Den första tiden i livet var du och jag burna i ett moderliv. Senare bar förhoppningsvis någon oss när vi skulle somna, när vi ramlade och slog oss, när vi var sjuka. Någon tog hand om oss för att vi skulle överleva. Människan är den levande varelse som behöver mest tid och omsorg för att så småningom förhoppningsvis börja klara sig själv i livet.

Ända klarar vi inte oss helt själva i livet. Vi är beroende av andra människor hela livet. Invävda i andras liv. Ibland behöver vi stötta och bära andra, ibland behöver vi bli burna.
Bilden av Jesus som den gode herden är en bild av Gud. Jesus vill med den bilden visa oss att Gud bryr sig om varje människa. Gud söker efter varje människa och vill bära henne.

Oavsett hur jag ser på Gud så ser Gud på mig som en som behöver vara buren. Inte bara i moderlivet, i starten av livet utan under hela livet och till sist genom döden in i ett evigt liv. Du är buren. Låt oss påminna varandra om att oavsett hur vi känner oss är vi är burna.

/Thomas Lundblad, kyrkoherde

2:a söndagen i påsktiden ”Påskens vittnen”

Påskens vittnen  – ett helhetsuppdrag!
Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Alla har vi mött besvikelser. Missmod. Dörren till framtiden slog igen och vi vände tillbaka till det gamla, det kända. Det vi trodde vi hade lämnat.
Så var det för lärjungarna. De har gått tillbaka hem. De hade fått smak på ett nytt liv tillsammans med Jesus, som slagits i spillror när han avrättades. Trons krasch. Återstod bara att gå tillbaka till det gamla livet igen. 

Uppgivna, besvikna, missmodiga gick de tillbaka hem och plockade upp det gamla livet. Inte ens det gamla vanliga funkade. Allt var tomt, meningslöst. Petrus, fiskare till yrket, som svikit Jesus, kan inte ens fiska. Det var ju det enda han kunde.
Vi känner igen det. Mitt i tomheten funkar inte ens det som alltid funkade förr. Inget är roligt längre.
Känns det igen? Även om vi varit med om genomgripande gudsmöten går vi ibland tillbaka hem till vårt gamla liv. Vi står och tvekar på tröskeln till det nya, som vi anar, men vänder tillbaka till det gamla vanliga.
Vi faller lätt in i det gamla vanliga, det vi vet hur det är. Det är varken konstigt eller ovanligt.

Lika vanligt är det att vi börjat tvivla på det vi varit vittne till. ”Nej, det var nog bara inbillning. Jag var trött och känslig”, säger många efter att ha upplevt Guds närvaro. Erfarenheten förminskas och omtolkas, men ger ingen ro.
Lärjungarna hade nog sett och bevittnat för mycket av Jesus för att säga att allt var inbillning, men de tvivlade på framtiden. Utan Jesus fanns ingen framtid. Alltså, de gick hem till det gamla vanliga.
”Jag ger mig ut och fiskar”. (Joh 21:3) Uttrycket som samlar ihop det gamla livet.

Men mitt i det gamla vanliga, vardagliga möter Jesus dem på nytt. Uppstånden.
Mitt i modlösheten gör vi ibland erfarenheten av att Gud dyker upp. Mitt i tomheten sker det. Ljuset kommer tillbaka, oväntat.
Tillfället då livet vänder. Uppståndelsens kraft, den kraft som gör allting nytt och öppnar framtiden.
Att få bli en del av den kraften. Att leva i uppståndelsens kraft handlar inte bara om uppståndelsen efter döden, utan här och nu mitt i livet.
Uppståndelsen som den kraft som drar oss in i framtiden. Den kraft som ger hopp till våra liv. Varje gång vi upptäcker det sker uppståndelse i våra liv. Den Gud som är alltings skapare och det heligas närvaro i det vardagliga. Den Gud som skapar liv där vi inte ser något.
 
Här är platsen. Där du är är platsen. Men det stannar inte där. Vi sänds ut i världen.
Varför? För att världen behöver dig, oss. Världen ropar efter mening, hopp och tro på en framtid.
Dina händer, dina öron är Guds redskap för en värld som längtar efter att bli hel igen. Det är ett helhetsuppdrag! 

Med önskan om kraft från den uppståndne!
 /Thomas

PÅSKEN

Vi sjunger en sång!
Jag tog en skogspromenad i påskhelgen. Fågelsången var intensiv. Och jag lyssnade mer uppmärksamt än annars, kanske på grund av detta tillstånd vi befinner oss i. Detta coronatillstånd. Fåglarna tycktes inte låta något hindra deras sång.
En fågel sjunger inte för att den har ett svar, utan för att den har en sång. Jag är inte kristen främst för att jag har ett svar, utan för att jag har en sång att sjunga, en berättelse att berätta.
 
Vi har firat påsk också detta år, fast på ett annorlunda sätt.  Vi har påskdagar i våra liv. Inte bara påskdagar i almanackan, utan dagar med påskdagens innehåll. Dagar då livet tog en ny vändning. Då ljuset kom in i livet igen. Dagen då mörker övergick i ljus. Dagen då vi vågade hoppas igen. Dagen då vi började nynna på en ny sång. Det vi inte trodde var möjligt, visade sig vara just det.
 
Det är dagen då det vänder igen. Oväntat. Vi vågade inte tro att det var möjligt. Detta är dagen då det rationella ställs åt sidan. Detta är dagen då vi inte främst har ett svar, utan dagen då vi sjunger.
Kristus är uppstånden! Det är vår sång. Den sjunger vi.
 
En otrolig sång. Obegriplig, aldrig tidigare sjungen. Såsom fågel sjunger sin sång oavsett åhörare sjunger vi vår sång Kristus är uppstånden. Den sången skall fortsätta gå ut över världen om hopp till människor.
Den sången förändrar allt. Den sången får ljuda i mitt hjärta när jag sitter vid dödsbädden hos min vän. Den sången får leda oss genom mörkret till ljuset. Den sången kan inte paketeras som en klok tanke, ett rationellt svar på livets frågor. Det är en sång som vill fylla våra liv med hopp. Den bryter fram som ljuset i mörkret.
 
Om sången ”Kristus är uppstånden” är på riktigt – och det har kyrkan sjungit ut i 2000 år, då är allt annorlunda. Ett nytt ljus över mitt liv. I ljuset och ljudet av denna sång får jag se på mitt liv. Bakåt, nu och framåt. Livet ges en annan mening. Livets mörker, ondska och svårigheter behöver inte fylla mitt bröst.
 
Den sången sjunger att livet är inte bara ett slumpmässigt spel. Mitt liv är inte bara en tillfällighet. Jag får ingå i en kör som sjunger samma sång. Kristus är uppstånden. Sången sjunger att livet vinner över döden. Sången ljuder i gryningen, redan innan ljuset bryter fram, såsom koltrasten sjunger innan gryningen.
 
Påskdagens sång ger oss ett annorlunda liv. Livet är inte ett pågående försvinnande. Livet är tätt förbundet med Gud genom Jesus Kristus, han som är vår sång. Den sången vill ge oss kraft att leva, att kämpa, att ge oss och våra liv mening, ge oss gemenskap med Gud och varandra. Den sången tystnar aldrig.

Sången sänder oss ut i världen, med hopp. Döden är besegrad. Det är otroligt, men verkligt. Vårt svar är inte ett svar. Vårt svar är en sång som vi sjunger. Den sången har vi fått. Den sången är ”Kristus är uppstånden”!
Livet är starkare än döden.

/Thomas Lundblad, kyrkoherde

Palmsöndagen … Kristus Jesus… han har rivit skiljemuren” Ef 2:13-14

Murar kan inte bara byggas, de kan rivas.
1986 stod jag vid en mur som delade en stad, som delade Europa i ett väst och ett öst. Jag var 19 år och kunde aldrig tro att några år senare skulle muren vara riven och ett nytt Europa skulle växa fram. Muren revs inte genom våld. Den revs genom bön och ljuständning. Ja, jag talar om Berlinmuren. Murar kan inte bara byggas, de kan rivas.

Någonstans finns det alltid en svag punkt i ett bygge som gör att det inte kommer bestå. Svagheten är möjligheten att gå från mörker till ljus. I sprickan i muren kan ljuset sippra in. Muren vittrar sakta sönder av ljuset.

Att svagheten är vägen till ljuset och seger är provocerande. Man väntade sig en messias med makt, kraft och vapen som kunde befria landet från Roms makt. Inte en messias som gick kärlekens och lidandets väg.
”Han som ägde Guds gestalt men inte vakade över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt.”. Fil 2:6
I svagheten finns möjligheten visar Jesus. Han vänder upp och ner på våra värderingar. I svagheten finns räddningen och det som förena oss.

Nu förenas världen av ett osynligt virus. Vi förenas i vår utsatthet och sårbarhet, men också i vårt engagemang för att hjälpas åt i en svår situation. Det är mycket lidande och smärta som vi bär tillsammans.
Kanske är det så att vi orkar bära smärtan om vi vet att vi är älskade?
Hela Jesu liv handlade om att gå in i den mänskliga smärtan, att känna, dela, bära för att kunna befria.

Det finns en smärta som ingår i att vara människa, som vi inte kan eller bör fly ifrån. En smärta som kan vara öppningen i min mur.
Men muren kan falla, bit för bit. Det enda som behövs är en liten öppning så ljuset kan sippra in och där förenas vi människor i vår mänsklighet.
Murar kan inte bara byggas, de kan rivas.

/Thomas Lundblad, kyrkoherde

5:e söndagen i fastan ”Försonaren”

Det pågår en räddningsaktion…
I vårt samhälle, i vår värld pågår just nu en räddningsaktion. På olika sätt försöker olika länder utifrån olika förutsättningar göra samma sak; rädda människoliv.

En räddning är en utsträckt hand till den behövande. Vi alla vet hur svårt det är att tvinga på någon hjälp som inte vill ha den, eller är mottaglig för den. Den ”svenska modellen” är att tala till människors förnuft och ansvar, snarare än att gå fram med tvång.

Söndagens texter handlar om en räddningsaktion. Det var 5:e söndagen i fastan och temat Försonaren. Evangeliet berättar att Gud sände Jesus till världen inte för att döma den utan rädda den. (Johannesevangeliet 3:17)
Nu är inte tiden för dom, nu är tiden för räddning. Men det är klart att den som ska räddas behöver vara mottaglig för räddningen. Räddningen är alltså en möjlighet, inte ett tvång. En gåva, en hjälp.

En man ringde mig, riskgrupp både till ålder och hälsa och berättade att en yngre boende i samma hyreshus erbjöd hjälp att handla mat. Personen satte upp en lapp i trapphuset. Åldringen sätter en kasse utanför dörren med en handlingslista i och sedan ställer den som handlar dit kassen med mat och ett kvitto.

”Detta är ju kristen tro i praktiken”, sa han. De som ni predikat om i kyrkorna i alla tider. Svaret är ja.
För att ta emot hjälp behöver man visa sig sårbar. Texterna denna helg berör också vikten av transparens. Vikten av att låta ljuset falla över livet. Ljuset som blottlägger och kanske först då kan man kännas vid sitt mörker.

Men och det är viktigt, det är först omsluten av ljuset som vi kanske orkar möta vårt mörker, eftersom vi litar till att Guds kärleksfulla ljus är det som består.

Däri ligger ett hopp. Det är inte farligt att visa sig sårbar, eller att kännas vid sitt inre mörker. Det är där och då som hjälpen kan nå in. Den hjälp som är en utsträckt hand som förenar människor och Gud. Den hjälp som är en räddning.  

/Thomas Lundblad, kyrkoherde 

Jungfru Marie bebådelsedag ”Guds mäktiga verk”

I denna märkliga situation av ofrivillig fasta från sociala kontakter bröt vi den kyrkliga fastan i söndags och firade Jungfru Marie bebådelsedag. Vi var drygt 20 personer som firade gudstjänst och lovsjöng Guds mäktiga verk och bad för oss själva, vår medmänniska och vår värld.

Två tankar tar jag med mig från söndagen. Ängelns ord ”var inte rädd” och ”det nya livet som växer i det fördolda”.

”Var inte rädd” är ett ord för vår tid, särskilt i dessa dagar, i en orolig tid. En situation som väcker mycket rädsla både för hälsan och framtiden. I en orostid är det viktigt att inte känna sig övergiven och ensam med sina tankar. Det märkliga sker nu att i en coronakris som väcker oro och frågor ska vi samtidigt isolera oss.

”Det nya livet växer i det fördolda”. Maria blir bärare av det nya gudslivet som ska vara till läkedom och helande för mänskligheten. Vi kan få lita till att livet växer även då vi inte ser det. För varje dag kommer vi närmare en tid som vi kanske tagit för given och nu saknar.

Det är det ”vanliga” livet man saknar, som någon sa. Vi får hoppas och behöver hoppas. Hoppet hjälper oss till uthållighet. Vi vill ha en tidsplan, en tid, en dag då vi ser att det vänder.

Svaret är att inget vet när detta är över, men det kommer gå över. Att få överlämna sig själv till Gud med alla tankar och all oro och samtidigt be om kraft och uthållighet är en hoppets handling. När människor visar omsorg och vill hjälpa till är det en hoppets handling. Det är att vara bärare av liv.

Hoppet är att det är i Guds händer framtiden ligger. Vi får alla på vårt vis vara bärare av det nya gudslivet genom att frimodigt dela med oss av vårt hopp i Jesus Kristus. I honom finns freden och försoningen, allt på jorden och allt i himlen (Epistelläsningen Kol 1:20)

/Thomas Lundblad, kyrkoherde