Tomas Colbengtson, Idre kyrka

Tomas Colbengtson

Genom Sjätte sinnet tar den samiska trumman plats vid altaret i Idre kyrka. Konstnären Tomas Colbengtson är – precis som samerna i Idre – sydsame. Trumman i gjutet glas har solsymbolen i centrum. Formen är hämtad från en trumma som år 1723 berövades samerna i Åsele lappmark. Det svenska storsamhället slog till. Dåtidens svenska kyrka tolererade inte traditioner och ting ur den samiska religionen.
– Genom konstverket möts sinnebilden för samisk religion – trumman – och kristna symboler på jämlika och demokratiska villkor, säger Tomas Colbengtson. Mitt bidrag i Sjätte sinnet är en försoningsgest – ett gensvar på den ursäkt som Svenska kyrkan nu har uttryckt till oss samer. Det är dags att vi sträcker ut händerna till varandra.
– I själva verket är det samiska och det kristna sammanflätat sedan århundranden. Samer är i regel kristna och så har det varit i många generationer. Den samiska vördnaden för naturen handlar om hela skapelsen – och om människans samspel med planetens förutsättningar.

Solen i trummans centrum är den samma som på den trehundraåriga trumman. Övriga gestalter är komna ur Tomas Colbengtsons egen bildvärld. Var och en bär berättelser från samiska folk. Ovan den horisontella linjen finns gudarnas värld. Därunder dels vår egen värld, dels en mer mångtydig. Mannen som blickar in, är konstnären själv.

Trummas form följer med till ett annat verk, på garvad renhud med insydda mässingsringar.
– Det var förenat med dödsstraff att som same ha en ceremonitrumma. Men kyrkan, som lade beslag på dem, kom – paradoxalt nog – att bidra till att bevara det samiska kulturarvet. Trummor och andra traditionsbärande föremål eldades inte upp, utan användes som handelsvaror eller internationella gåvor och många finns nu i museer eller samlingar. Till och med hos påven finns en samisk trumma – en gåva redan före reformationen.

Bland verken i Idre kyrka finns också en samisk flicka, klädd i röd dräkt. På stor glänsande rostfri plåt träder hon fram.

Kvinnans ställning är stark i samisk religion. Hon symboliserar livet som är och som blir: Jorden. Urmodern, hennes döttrar och dotterdöttrar. Med den kristna tron, adderades fler kvinnor av stor betydelse, inte minst Jungfru Maria och hennes mor Anna. Många samiska kvinnor är döpta till just Anna, i högaktning för det äldsta generationen. Och i samiska dräkter är mariamonogrammen en självklar del – med ursprung i katolsk tid som spred den vackra symbolen. Samisk folkkultur gjorde den till sin.
Tomas Colbengtsons verk visas i dag i flera världsdelar. Han vill att hans konst ska synliggöra ett ursprungsfolks historia och samtid – och väcka tankar om framtid.

Nu säger Tomas Colbengtson så här:
– Sjätte sinnet är en av de viktigaste utställningarna som jag har gjort. Mina verk representerar här en viktig grupp människor som jag både starkt känner för och själv är en del av: Sydsamerna.

Idre kyrka

Berg och dalar lofve Herren. Så lyder inskriptionen på 1768 års kyrkklocka. När klockan ljuder för första gången är det länge än tills fjällturismen kommer att omdana trakten och lång tid har redan gått sedan första gången ortsborna fått fira gudstjänst här.

Hit till Idresjöns strand hade korset kommit tidigt, sannolikt redan under medeltiden. Det var kanske från väster man vandrat hit för att bryta ny mark, från de mer uppvandrade vägarna i Norge. Men det här var också en tid när gränsstolparna hade annan utstakning, när Idre-Särna tillsammans med Jämtland och Härjedalen fortfarande tillhörde Norge. Idre och Särna hörde som annex tillsammans med Trysil, till Elverums prästgäll och Hamars stift. Fast det där med gränser var kanske inte det viktigaste. Berg och dalar hade Herren lovat och det var det man funnit. Det fick räcka med detta.

Den nuvarande kyrkan är den fjärde i ordningen. De tre första kan sägas ha tillkommit i strid, endera i strid med det bistra klimatet eller under ofredsår, medan den fjärde reste sig ur de andras aska. Här lär ha funnits ett mindre kapell sedan senmedeltiden, ett kapell som byggs till, lappas och lagas för att till slut duka under för tidens tand. När kapellet väl rivs 1831 har man länge sökt få till stånd en nybyggnation, men det timmer som fälls ruttnar bort i ofreden i slutet av 1700-talet. Istället dröjer det tills 1842 innan en ny kyrka står klar. Då har nytt timmer fällts och i all hast fraktats till kyrkplatsen för att samma år timras upp. 

Det råa timret börjar snart vrida sig och snart står det klart att det stundom bistra klimatet ute också letar sig in i bänkarna och in under yllekläderna. En tredje kyrka tar plats där invid sjön, men byggnationen sker till ljudet av spadarna från skyttegravarna nere på kontinenten och när hon invigs 20 september 1914 har världen kastats in i sitt ditintills största mörker. Den tredje kyrkan brinner hastigt ner 1925. Klockorna räddas. Och man låter dem klämta och ringa in i åtta år, tills en ny kyrka rest sig ur askan. En vit kyrka med ett stort, markerat kyrktorn, som en fyrbåk där vid sjökanten. Där uppifrån ljuder alltjämt 1768 års kyrkklocka till det som blev utlovat, den ringer över skogar, berg och dalar.