Lyssna

Sahar Burhan, Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga

Sahar Burhan

Min religion är kärlek uttalar – och utstrålar – den dansande dervischen vid Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga. Sahar Burhans högresta skulptur skimrar i sommarljuset, blir symbol för samspelet mellan människor.

– Dervischdans är en reflektion över de universella och mänskliga känslor och erfarenheter som binder oss människor samman, oavsett bakgrund eller tro, säger Sahar Burhan. Kärlek är gemensamt tema i alla kulturer och religioner.

Verket är inspirerat av dervischdansen, en religiös och andlig ritual inom sufismen – en strömning inom islamsk tro som ser sig som fredsfrämjande och vill få oss att förnimma närvaron av gudomlig kärlek och visdom i världen. Sahar Burhan minns hur hon som barn i Damaskus såg dansare virvla runt, runt, i det oändliga. Hon berördes, upplevde hur dansen förmedlade känslan av enhet och delaktighet i ett större sammanhang.

– Min mamma bakade tunnbröd som hon sålde för att försörja familjen. En gång lyfte hon ett av de tunna bröden från bakbordet, lät det rotera på ett finger och visade mig hur dervischen virvlar. Rörelsen är rytmisk och långsam, och mamma berättade att dansen härrör ur en djup andlighet. Brödet kom att ge en andlig och kulturell förståelse, bortom mammas ord och näringen i brödet. Dansens rörelse och brödets symbolik blev länkar till traditioner och sätt att förstå världen. Bilden finns kvar inom mig och är i mitt vuxna liv en del av min konstnärliga uttrycksform.

Texten på dervischens klädedräkt är en dikt av Ibn ’Arabi (1165-1240): Min religion är kärlekens egen, vart man än sig vänder. För Sahar Burhan ger strofen uttryck för den kärlek som inte är bunden till någon särskild tro eller plats. En universell känsla som vi alla delar. En andlig kraft som förenar oss som människor. För oss i Västerås stift finns en särskild anknytning eftersom Ivan Aguéli (1869-1917), konstnären från Sala, var den förste att översätta dikten till svenska.

Sahar Burhan känner sig bekväm i den kristna kyrkan och låter Jesu kärleksbudskap ge ännu en klangbotten till dervischdansen. Hon erfar Guds närvaro i kyrkorummet, likaväl som i svenska skogar. Gud finns överallt, tänker hon, och vill betona det som förenar människor och religioner.

Heliga Trefaldighets kyrka

Fred och allt gott

Kulturarvet är den tråd som binder samman dåtid, nutid och framtid. Det, och kärleken, är det som knyter mänsklighetens väv.

Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga uppfördes i sin ursprungliga form under 1200-talets sista decennier som klosterkyrka för Franciskanerna. Franciskanerna kom till Gotland 1233 och spred sig därefter över landet under de två följande århundradena. Klosterväsendets betydelse i det medeltida samhället kan knappast överskattas. Med dem kom världen till Sverige. Det vi inte sällan refererar till som ett svenskt kulturarv är i själva verket frukten av konstnärliga influenser, av kunnande och vetenskap som kommer långväga ifrån, från många religioner och trosuppfattningar.

Den kyrka som avtecknar sig framför oss idag, framstår i allra högsta grad som en barockkyrka från 1600-talet, med mittskepp och sidoskepp i norr, utvändigt med rytmiskt placerade strävpelare mellan höga, välvda fönsteröppningar. Interiört kännetecknas även inredningen av barocken, som altaruppsatsen, Burchard Prechts predikstol och epitafierna, men allt detta mot en mer eller mindre medeltida fond.

De senaste 130 årens restaureringar har varit bakåtsyftande. Medel-tiden med valven och det medeltida måleriet på södra väggen, har blivit fixpunkten, det som allt annat får lov att förhålla sig till. När modet föreskrivit det, har bilden av medeltiden förstärkts genom att ta bort och lägga till. 1897-98 års färgsprakande tillägg fick en motreaktion i grått och avskalat 1953-54, som ledde till ytterligare avskalning och fokus på det väsentliga 1968-70. Allt går i vågor, virvlar och återkommer.

Men åter till kärleken. På den södra väggen finner vi den mest utförliga skildringen av den helige Franciskus liv som vi har i Sverige. Målningarna är utförda under 1400-talets mitt. En av bilderna återger händelsen när Franciskus kysser den spetälske. Den spetälske var den utstötte, främlingen som avskyddes och fruktades. Kyssen är inte bara en kärleksförklaring till sin nästa, utan avbildar också det ögonblick där Franciskus genom sin handling försonas med sig själv, och befrias från rädslan för främlingen och därigenom återfår tron på världen. Fred och allt gott.