Karin Häll, Sankt Nicolai kyrka i Arboga

Karin Häll

– Här i den medeltida kyrkan möter spår av människor som har verkat långt före vår tid. Vi kan erfara lagren av minnen som berättar om kyrkans roll som samhällsvarelse. Mitt i tidens ström står den enskilda människan, med tidlös sårbarhet, som en spegling av olika sammanhang. 

Med utforskande blick stiger Karin Häll in i Sankt Nicolai kyrka i Arboga. Hon berörs av den kraftfulla arkitekturen, de äldre konstföremålen och atmosfären som förenar snart tusen år av människors verkan. Med precision och värme låter hon sina egna skulpturer bli delaktiga i dialogen i kyrkorummet.

– Kyrkan är som en stor kropp som under historien har rymt många beslut. Kyrkans makt och sociala kontroll sträckte sig långt utanför kyrkans väggar. Kyrkans roll var politisk, och just i Arboga hölls Sveriges första riksdag år 1435. Spåren av kyrkans utveckling genom olika epoker fram till vad den är i dag är fascinerande. Karin Hälls skulpturer i Sjätte sinnet poängterar händelser i historien och knyter samtidigt an till vår egen tid.  Vardagliga föremål får oväntade och förstärkande roller.

RUT har den klassiska skulpturens gestalt, med milda ögon som tycks följa besökarna i rummet. Huvudduk och halsklädnad av moderna städmaterial blir signaler till att begrunda begreppet renhet. RUT är namnet på skatteavdraget för städning, men också på en av få kvinnor som har en egen bok i bibeln. Den RUT som möter oss här kan ha dröjt kvar från kyrkans första sekel – eller lika gärna vara en av oss i dag.

I full skala tar The Donkey (Åsnan) plats i kyrkorummet, ett anspråkslöst lastdjur utan status, van att förflytta sig och att bära på eget och andras bagage. Den tidlösa åsnan är här byggd av bland annat pack- och flyttfiltar, men skulpturen ger i sig så många fler associationer.  Varje besökare kan bidra med sin fundering. Guitar (Gitarr), en färgstark, textil skulptur, som är lika stor som sin musiker, leder tanken till bollar, toner och den lekande människans uttryck. Vägvisare har formen av två vilsna träben med raggsocksklädda fötter som ändå tycks peka ut en riktning.  Visshet och ovisshet, fångade mitt i steget, vandrar här tillsammans.

Karin Häll är utbildad vid Konstfack och Konsthögskolan i Stockholm. Med mångbottnade verk ställer hon ut både i Sverige och internationellt. 

Sankt Nicolai kyrka

Årsringar
Arbogas betydelse som en av det tidiga Sveriges viktigaste städer, kan inte överskattas. Här hölls Arboga möte 1435-36 som kom att bli början till slutet för Kalmarunionen.

Sankt Nicolai kyrka började uppföras under 1100-talets sista decennier. Kor och norra sidoskeppet tillkom på 1300-talets mitt, och motsvarande sidoskepp i söder uppfördes under 1400-talets andra hälft. Den senare förlängdes ytterligare åt öster på 1640-talet, för att rymma ett gravkor. Utvändigt ter sig byggnaden som en relativt bred treskeppig kyrka, med strävpelare rytmiskt placerade mellan välvda fönsteröppningar som förstorats under 1700-talet. Tornets nuvarande flacka pyramidform har föregåtts av två mycket höga spiror, varav den senaste rasade i en storm så sent som 1889.

Interiört har kyrkorummet kvar många årsringar som ger oss möjlighet att följa kyrkans och staden Arbogas öden och äventyr. Medeltiden präglar rummet genom sina valvbågar och sitt, om än fragmentariska, måleri. Dopfunten är daterad till 1415-25. Det nordtyska altarskåpet från tidigt 1500-tal skvallrar om rikedom. Från stormaktstidens 1600-tal härstammar begravningsvapen och epitafier i barock efter maktens män. Från 1700-talets andra hälft kommer den gustavianska predikstolen, medan orgelläktare och orgelfasad i nygotik kom på plats 1862.

När reformationens fysiska förändringar på kyrkorummet når Arboga på tidigt 1600-tal, sker det genom uppförande av predikstol, bänkkvarter och ett rikt skuret och bemålat korskrank. I det reformerade kyrkorummet var predikan central. Predikstolen placerades högt och nära församlingen som nu fått ett hav av bänkar att rymmas i. 
I katolsk tid utgjorde korskranket avgränsning mellan församlingen och korets allra heligaste, dit bara präster och munkar hade tillträde. Skrank tillkomna efter reformationen markerar i stället att kyrkorummet ska präglas av predikan, bön och sång, medan koret ska vara en mer stilla plats för nattvard och för att skrifta sig. Bevarat i fysisk form finns idag bara korskranket kvar.

En byggnad är som ett träd, vi kan räkna dess årsringar, utläsa när tillväxten varit som bäst och när den legat i vila.