Kari Steihaug, Köpings Kyrka

– Kyrkorummet kan famna människans hela liv – både sorg och glädje. Här ryms de stora frågorna liksom de små, vardagsnära, säger Kari Steihaug. Kyrkorummet blir en plats för kontemplation. Även naturen kan bjuda oss rofyllda katedraler. Kari Steihaugs verk ger nya dimensioner till rummet i Köpings kyrka. Verken förenas i titeln Å rydde et hjem (Att städa ett hem). Här handlar det om den känsliga och sorgesamma situationen när vi städar hemmet efter någon som har lämnat jordelivet.

– Varje sak bär sina minnen, från den döda, ibland från gemensamma stunder med den som nu städar. Vad är det som är värdefullt? Vad ska vi ta vara på? Här finns minnen, unika för den döda och samtidigt på många sätt allmänmänskliga.

Verket Sjalusi (Jalusi) lyfter fram det runda bordet som en plats för mänskliga möten, där alla har lika värde. Titeln har dubbla bottnar, både i svartsjukan och hos skyddet som gränsar av rum och sikt. Potetbøtta (Potatishinken) minner om arbete, kanske att själv ta upp potatis ur jorden eller att bära den från källare till kök. Parfymen representerar en annan del av livet, det sublima och osynliga i doften och minnet av en annan människa.

– Bland avlagda, slitna textilier – eller stickningar som aldrig blev fullföljda – söker jag mina konstnärliga material, berättar Kari Steihaug. Textilier som inte längre används får nytt liv, och den historia som tyget eller stickningen i sig bär, intresserar mig. Eftersom textilier ofta är knutna till människors kroppar och hem, förs historien om livet, om själva existensen, in i ett nytt sammanhang.

Potetbøtta är tuftad på en gammal pläd, medan Parfymen är monterad på tunt silkestyg. Här kommer den florlätta, exklusiva parfymen till uttryck. Trådarna i Steihaugs verk har alltid tidigare varit något annat, hon repar upp kasserade stickade plagg och återanvänder garnet. Egna och andras minnen bildar en ny väv, och tråden kan liknas vid en handstil eller ett hjärtslag.

Kari Steihaug vill i sin konst utforska förhållandet mellan minne och förväntan, mellan privat och kollektivt, mellan skört och stadigt. Hon vill lyfta fram politiska och poetiska aspekter av textilier som under lång tid har funnits i människors liv.

Köpings kyrka

Johan Pereswetoff-Morath, knappt fyra år gammal

På en höjd ovanför stadskärnan vilar Köpings kyrka. Kyrkan utgörs av en bred treskeppig hallkyrka, med säteritak, torn i väster och ett tresidigt kor i öster. Fasadlivet har rytmiskt placerade strävpelare mellan de välvda fönsteröppningarna.

På platsen stod tidigare Jämmertuna kyrka, uppförd på 1300-talet, men förlorad i en våldsam brand 1437. Den återuppbyggda kyrkan tros ha stått klar omkring år 1500 och det är från denna tid dopfunten och det nordtyska altarskåpet härrör. Under 1600-talets andra hälft hade kyrkan blivit för liten för den växande församlingen och planer för en utvidgning tog fart. Precis som med Kung Karls kyrka, engagerar sig Karl XI som 1697 kallar in arkitekten Nichodemus Tessin d.y. för att verkställa planerna. När kyrkan står klar 1706 gör den det som en sista suck av svensk stormaktstids storslagna drömmar och visioner.

Den svenska stormaktstiden infaller 1611-1718. Från den tiden minner de flesta bevarade begravningsvapen i våra kyrkor. Begravningsvapen är ett samlingsnamn på den rekvisita, i form av huvudbaner, anvapen och anträd, som adeln begagnade sig av i begravningståget för att manifestera och framhäva sin makt. De hade formen av ättens vapensköld och olika maktattribut som sammanfogats med en textad skylt om den avlidne, och bars på långa störar i procession till kyrkan.

På södra väggen, vid sakristian, finns huvudbaneret efter Johan Pereswetoff-Morath. Huvudbaneret har formen av en fyrdelad sköld med rustningsklädd arm hållande en pilbåge, samt en krona under korslagda svärd, omgivna av rikt skurna akantusblad och en hjälm med fanor. Fadern Alexander Pereswetoff-Morath, var en ryskfödd militär, inflyttad till Sverige och adlad för sina insatser 1652. Alexander kom att delta i Karl X:s fälttåg under större delen av 1650-talet, för att som överstelöjtnant slutligen hamna i Köping 1659. Sonen Johan är född till världen den 21 juli 1657 och insomnad i Stockholm den 21 maj 1661. Fadern bär med sig den döda kroppen till Köping. Pojken är oändligt saknad.