Inger Sannes, Torsångs kyrka

Inger Sannes

– I livet som pågår sker händelser som du inte kan påverka. De kan vara oönskade, smärtsamma, och samtidigt ge lärdomar som förändrar framtiden. Vi får inte rädas livserfarenheter som växer fram ur det svåra.
 
Inger Sannes talar av egen erfarenhet. När hälsa och hopp hade prövats i hennes familj, fann hon återhämtning och en ny framtidsväg under ett sabbatsår i Italien. Konstnärsdrömmarna, som hon redan som tonåring hade lagt åt sidan, fick ny näring i samspelet med en maestro bland italienska skulptörer. I studio i Carrara, marmorns himmelrike på Jorden, erfor hon att hon hade kommit hem. Efter bara fyra månader som lärling, bjöds hon att ställa ut sina skulpturer.
– Den vita marmorn har en lyskraft i sig, säger Inger Sannes. Under årmiljoner har planetens kontinentalplattor på just den här platsen pressat samman kalksten som genom metamorfos bildar marmor. Marmorn har en genomsiktlighet som – stenens tyngd till trots – förmedlar lätthet.
 
I arbetet med marmor erfar Inger Sannes att formerna kommer till henne. De blir till i själva mötet mellan konstnären och materialet. Stenen fordrar långsamhet och fokusering. Många av Sannes skulpturer för tanken både ut i galaxerna och in i skapelsens innersta, i frön som gror, i foster som är i vardande. Titlarna visar samma vidsynthet. I Sjätte sinnet får vi se Skapelse och Il passagio.
– I livets prövningar kan människan få djupare kontakt med sig själv, tänker konstnären. Det kan ge tillit, mod att vara den man är, och det – i sin tur – skänker trygghet i mötet med andra. Att våga visa sin svaghet, är tecken på styrka.
 
Inger Sannes har nu verkat som skulptör i över tjugo år. Hennes verk finns vida över världen, och hon arbetar återkommande med verk för offentlig miljö, senast till åminnelse av offren i den svåra flygolyckan i Umeå. I unga år utbildade hon sig till sjuksköterska, och med sig har hon erfarenheter av att vara både chef för ett norskt barnsjukhus och ledare för förändringsarbete inom ett internationellt dataföretag. Sin breda kompetens har hon ställt till förfogande för det svenska skulptörsförbundet, som ordförande i sex år. I Torsångs kyrka för Inger Sannes Skapelse dialog med stenar i medeltidens arkitektoniska skönhet. 

Torsångs kyrka

Den inbitne cineasten har sett kyrkan skymta förbi i Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna. Den tvivlande pastor Thomas ber Herrens bön medan ett tunt istäcke driver längs med Runn en mycket kall novembermorgon. I fonden Torsångs kyrka, oändligt gammal, ja nästan evig.

Lika evig som Torsångs kyrka ter sig genom Sven Nykvists kameralins, lika evigt har den varit ett nav och en mötesplats för människor. Stenkyrkan är med sin placering på näset mellan Runns och Ösjöns utflöde i Dalälven en självklar mötesplats. Inte minst förr när vattenvägarna var de viktigaste kommunikationslederna, men också senare med flottningen. Runt kyrkan löper en bastant stenmur, kraftig nog att hålla Runn stången när vattenståndet är högt. I anslutning till 
kyrkotomten står en spånklädd klockstapel från 1600-talets mitt.

Ortnamnets förled avslöjar att Torsång troligen varit en gammal kultplats, att den skulle varit en offerplats för Tor. Att det efter kristendomens intåg anläggs en kyrka på den gamla kultplatsen understryker platsens betydelse av knutpunkt.

Torsångs kyrka, byggd under 1300-talet, är en av Dalarnas äldsta. Den är exteriört inte nämnvärt förändrad från medeltid till idag. Men forskningen har länge antagit att stenkyrkan måste ha föregåtts av en träkyrka. Om det skvallrar en del av kyrkans inventarier, som foten till dopfunten i gotländsk kalksten från 1200-talet. Den äldre träkyrkans vara eller icke vara har dock varit svår att belägga med säkerhet.

I samband med Västerås stifts kunskapsprojekt Medeltida taklag i Västerås stift, gjordes en märkvärdig upptäckt i klockstapeln av de timmermän som var anlitade som experter. Det timmermännen såg var att delar av klockstapelns konstruktion var återanvänt och hade en helt annan ytbehandling från de yxor som huggit fram formen än det sätt som var brukligt på 1600-talet. En dendrokronologisk undersökning kom att visa att fällningsåren för de återanvända delarna kan dateras till 1267–1283. Spåren av hantverkarens yxhugg finns bevarade för evigheten och kunskapen om immateriella hantverkstraditioner var det som till sist slöt cirkeln, att detta var de fysiska spåren av den gamla träkyrkan man så länge letat efter. 

Yxhugg eller Torsång genom Bergmans öga blir till möten med den dåtid som ekar till idag.