Selångers kyrkoruin

Selångers kyrkoruin anno 1200 Selångers kyrkoruin är belägen nära stranden av den nuvarande Selångersjön. Förr kallades denna Selångerfjärden och var en vik av havet. Vid stranden låg S:t Olofs hamn, den hamn som sedan järnåldern varit en viktig knutpunkt för handeln mellan Medelpad och Norge.

Hamnen fick sitt namn sedan Olaf Haraldsson (Olof den Helige) enligt traditionen steg i land här våren 1030, för att på sin färd via Ljungans dalgång mot Norge återta sin krona. Hamnen kom sedan under ca 500 år att bli utgångspunkten för de pilgrimsföljen som färdades mot S:t Olofs egen stad Nidaros, nuvarande Trondheim. En av de mer kända pilgrimerna är den Heliga Birgitta som troligen började sin vandring mot Nidaros just här.

Det första kapellet, då i trä, byggdes här redan på 1000 talet. Den stenkyrka som vi idag ser ruinerna av kan dateras tillbaka till 1200-talet. Det är dock endast de äldsta delarna, så som långhus och kor som kan dateras så långt tillbaka. På 1400-talet tillkom torn, vapenhus och sakristia. I slutet av samma århundrade dekorerades kyrkan invändigt med kalkmålningar i samband med att man slog ett så kallat stjärnstensvalv.

Under medeltiden förvarades huvudexemplaret av Hälsingelagen i kyrkan. Den satt fastkedjad i en av kyrkväggarna med en 2,5 meter lång kedja för att inte kunna stjälas. Lagen gällde för både Norrland, som då kallades Stor-Hälsingland, och Finland. Den börjar med de numera berömda orden "Med lag skall man land bygga och icke med våldsverk". Detta huvudexemplar av Hälsingelagen bestod av ordagrant upptagna stycken av Upplandslagen från 1276. Hälsingelagen kan dateras tillbaka till ca 1320. Att huvudexemplaret förvarades här i Selångers gamla kyrka visar att Selångersbygden under medeltiden intog en rangställning som sträckte sig långt utöver Medelpads gränser.

I dag återstår endast ruinerna efter den gamla kyrkan, som då den nya togs i bruk 1781, fick stå och förfalla. På 1800-talet föll den samman och låg snart i en oordnad ruin. 1928-29 rekonstruerades murarna delvis och den nedfallna triumfbågen murades återigen upp. En teckning av Meyer från 1760 ger oss ganska god bild av hur kyrkan en gång sett ut. Den hänger numera i sakristian i Selångers nya kyrka.

Selångers kyrkoruin är i dag en fridfull plats som används flitigt sommartid, både för konserter, musik i sommarkväll och gudstjänster. Den gamla kyrkan har defenitivt inte spelat ut sin roll.

Dopfunten som står i korets norra del, består av fragment, som man i slutet av 1920-talet hittade strax norr om ruinen efter den gamla kyrkan, innanför bogårdsmuren. Dessa fragment är ingjutna i den rekonstruerade cuppans övre del, vilket utförts genom riksantikvarieämbetets försorg.
Dopfuntens fot är av kalksten från 1200-talet och ornerad med fyra människohuvuden.
Det tydligaste av dessa fragment visar en man till häst. Han håller ett svärd uppåtriktat. Sannolikt är detta den helige Martin av Tours, om vilken legenden vet berätta att han en gång, vid statsporten i Amiens, mötte en tiggare som syntes frysa. Martin skar då sin mantel i två delar, med svärdet, och gav tiggaren den ena. Under den följande natten uppenbarade sig Kristus själv, iförd denna mantel, för honom, och då förstod han, vem det var som han hade visat denna barmhärtighet.
En annan, tydlig fragmentserie visar Kristus i dödsriket enligt Matt 12:40, där det står att Människosonen skall vistas tre dygn i jordens sköte. I bildtraditionen framställes detta så, att Kristus griper tag om en människa för att lyfta henne upp ur dödsriket.