Reportage om Lisa Wiborg

En brobyggare mellan Norge och Sverige Reportage av Trond Gilberg. Ur Norska sjömanskyrkans kyrkoblad Fra Kirkebakken hösten 2009. Översättning Jan Sjöberg

Varje drottning skall ha sitt palats. Det var nog så äktamannen Christian Fredrik

Wiborg tänkte, då han 1964 fann bostaden åt sin älskade i San Franciscos Marina

district. Strax utanför dörren ligger en av de vackraste platserna i staden, Palace

of Fine Arts, med sina praktfulla byggnader från världsutställningen 1915. I

parken som omger palatset har Lisa suttit många gånger och sett svanarna

simma förbi i den vackra dammen. Där har hon kunnat ladda sina batterier

mellan de många göromålen som aktiv föreningskvinna.

 

- Finessen i livet är att dela med andra av det man har fått. Min gåva är att jag

tycker om att vara ute bland folk. Ser jag någon som står ensam, går jag bort och

försöker inkludera dem i gemenskapen. Jag har aldrig varit rädd för människor,

de må vara vanligt folk eller kungligheter. Så jag har fått leva ett otroligt

spännande liv, säger hon.

 

Svensk uppväxt

Att engagera sig och ta ansvar var något Lisa Gustafsson lärde sig som ung

hemma i Örebro. Där var hon bland annat med i Unglottorna, en frivillig

stödorganisation för det svenska försvaret som organiserade allehanda

aktiviteter, kurser och sociala tillställningar. Lisa utmärkte sig bland annat för

sin begåvning när det gäller att sälja lotter. Ett år blev hon korad till Sveriges

bästa lottförsäljare och fick komma till Stockholm och ta emot första priset av

självaste drottning Louise.

 

- Det var mycket högtidligt och en stor upplevelse för en ung flicka, minns hon.

En annan uppgift hon ofta utförde i Unglottorna var att ta sig an disken. Rollen

som diskdam har sedan följt henne, och det är också den hon intar när Tabitha,

den Norska sjömanskyrkans kvinnogrupp, arrangerar julbasar.

 

- Någon har sagt att jag är som potatisen, jag kan användas till allt. Det tar jag

som en stor komplimang, säger hon. Någon måste ju diska och det är helt okej för

mig. Jag tar också gärna jobbet med att sopa trottoaren utanför lägenheten där

jag bor, tillfogar hon.

 

Efter hand fick hon också olika ledaruppdrag i Unglottorna. Då hon kom till USA

hade hon fått föreningsarbete i blodet så till den grad, att det var helt naturligt

att engagera sig även i det främmande landet.

 

Först England, så USA

Då hon var 27 år gammal och arbetade i en bank i Örebro, fick hon ett års

stipendium för att resa till London och studera. Men sin öppna inställning för vad

som kunde möta hamnade hon i en vänkrets som verkligen levde livet i

världsmetropolen. Hon fick smaka på en värld som hon knappt visste existerade,

och det blev svårt att slå sig till ro i Örebro efter det.

 

Det hade varit en flickdröm att komma till Atlanta i Georgia för att se var platsen

för handlingen i ”Borta med vinden” var förlagd. En familj erbjöd sig att följa med

om de samtidigt fick ta henne med och visa henne Florida. Lisa fick köra, men de

hade så brått att komma till Atlanta, att hon fick en fortkörningsbot – den enda

hon har fått i hela sitt liv! Och det är det enda hon minns av den turen.

Från Florida reste hon vidare på egen hand med en Greyhoundbuss via Chicago

till Kalifornien. Då hon fick se panoramautsikten över San Francisco, blev hon

helt bergtagen och utbrast: ”Här är det jag skall bo!”

 

Young Scandinavians Club

Hon fick arbete på banken American Trust Company – numera Wells Fargo – på

225 Market Street. Genom det svenska konsulatet fick hon kontakter och vänner,

och hon blev medlem i Young Scandinavians Club. Då som nu lade hon vikt vid

att klä sig elegant, och hon fick många kavaljerer i den nya staden. Då hon en

gång blev medbjuden på en tur upp till Mount Tamalpais, gav hon sig i väg i

högklackat.

 

- Jag var ny i landet och visste ju knappt vad en ”hike” var för något, ler hon.

I Young Scandinavians Club stod det dåligt till med luciafirandet. På det hela

taget var inte luciatraditionen särskilt stark i USA på den tiden. Det fick Lisa lust

att göra något åt. 1957 organiserade hon det första luciatåget, och det blev en

succé som hon bara kunde drömma om. Föräldrar strömmade till och frågade om

deras barn fick vara med. Luciakören kom med i TV och fick uppdrag på

nobelfester och i en rad andra sammanhang. Efter över femtio år lever

luciafirandet i högsta välmåga som en årlig höjdpunkt i SWEA, Young

Scandinavians Club och på Sjömanskyrkan. Varje år är det Lisa som kröner årets

utvalda Lucia, som blir förärad ett halsband av orientaliska pärlor som ett minne

av den stora dagen. (Idag får Lucia en dopdroppe från Svenska kyrkan i utlandet.

Övers. anm.)

 

1961 valdes Lisa till Young Scandinavians Clubs första kvinnliga ordförande, ett

uppdrag hon innehade under flera år. Bland mycket annat arrangerade klubben

dans med orkester två gånger i månaden.

 

- Det var en enorm efterfrågan på sociala tillställningar under den tiden. Upp till

300 personer kunde möta upp, berättar hon. Någon av dem som läser detta

rodnar kanske lätt, för det var många unga som fann varandra på dessa danser!

De t var också under Lisas tid som ordförande som klubben skaffade stugorna i

Lear Lake och Lake Tahoe, ställen som har etablerat sig som grundstenar i

klubbens verksamhet. Det är inte utan orsak som hon är hedersmedlem på

livstid.

 

Hon fick efter hand ett betydande nätverk som hon kunde dra växlar på. Hon

hade god kontakt med diplomater som hon bjöd med på fester och tillställningar

i klubbens regi. Själv blev hon inviterad till så gott som allt som bjöds av officiella

mottagningar och fester i den skandinaviska miljön.

 

Mr Wiborg

I januari 1964 blev hon inbjuden till att möta en delegation med kronprins

Harald i spetsen i World Trade Center. Där blev hon presenterad för den norske

skeppsmäklaren Christian Fredrik Wiborg. Han kom från en redarfamilj och hade

varit med i Kompani Linge under andra världskriget. De föll pladask för varandra

och gifte sig redan 19 juni samma år. De femton åren som de fick tillsammans,

för Chris gick bort 1979, betecknar Lisa som sina lyckligaste.

- Vi var det perfekta teamet och fick uppleva otroligt mycket spännande

tillsammans, säger hon.

 

Inom mannens firma hade Lisa en rad representationsuppdrag och rollen som

värdinna och guide för besökande affärsfolk med fruar. Hon höll nära kontakt

med stadens diplomater och ordnade återkommande internationella luncher för

diplomatfruar.

 

Halvt norsk

Genom mannen kom hon också på allvar med i de norska sammanhangen i Bay

Area.

- Man tog emot mig med öppna armar. Jag blev rätt och slätt adopterad av

norrmännen! hävdar hon och visar stolt fram diplomet som bevisar att hon blev

dubbad till ”Riddare av den Gyllne Fisken” år 1979.

 

Förutom Fiskeklubbens medalj har hon fått en utmärkelse av Tabitha, där hon

har varit medlem sedan 1964. På sjömanskyrkan har hon varit medlem av både

det svenska och norska kyrkorådet.

 

En förbindelselänk

För den svenska församlingen har hon använt sitt kontaktnät till att skaffa

sponsorer och få folk till att ta ansvar för kyrkkaffen.

Inom den svenska miljön har hon engagerat sig i det mesta som finns: SWEA,

Svenska klubben, Svenska Handelskammaren och tidningen

Västkusten/Nordstjärnan. Hon har stått i spetsen för en rad officiella

arrangemang och tagit emot flera kungliga delegationer. Extra speciellt var det

kanske då hon år 1974 fick hålla tal till kung Carl XVI Gustaf och överräcka en

förlovningsgåva å den svenska kolonins vägnar. Hon har även visats den stora

äran att bli utnämnd till Kommendör av första klassen av Kungliga Vasaorden.

Med sin utåtriktade och inkluderande stil, och med sin självskrivna plats i både

de norska och svenska sammanhangen, har Lisa blivit den som alla känner i båda

lägren. Därmed har hon varit det personifierade klistret mellan de två

kolonierna. Hon har varit en taleskvinna för det norsk-svenska samarbetet och

kunnat skapa entusiasm och begeistring för idén genom att gå före med sitt goda

exempel.

 

Sjömanskyrkan

Enligt Lisas mening är Sjömanskyrkan den plats där det norsk-svenska

samarbetet kommer allra bäst till uttryck.

- På kyrkan samarbetar man kring arrangemang för studenter, au pairer och

barnfamiljer. Man firar både norsk och svensk jul. Det skulle vara fint om vi gick

mer på varandras gudstjänster också, säger hon.

 

Kyrkan på Hyde Street har en ovärderlig betydelse för både norrmän och

svenskar. Det är viktigt att vi alla bidrar till att vi kan behålla kyrkan och

verksamheten för kommande tider, menar hon.

- Är det skillnad på norrmän och svenskar?

- Jag tycker inte det är någon stor skillnad på oss. Men norrmän är väldigt envisa.

Men förresten, det är ju svenskarna också, det måste vi nog erkänna.

Det kommer ett omisskännligt Lisa-skratt.

- Det allra mesta har vi gemensamt. Därför skall vi hålla ihop, avslutar hon.

 

Några höjdpunkter i Lisas liv

1925: Föds i Örebro

1952: Får stipendium för studier i England

1954: Emigrerar till USA

1957: Startar med Lucia. Gift med Arne Rolf Gille

1960: Värdinna under OS i Squaw Valley

1961: Första kvinnliga ordförande i YSC

1964: Gift med Christian Fredrik Wiborg, norsk skeppsmäklare

1974: Utnämnd till Kommendör av första klassen av Kungliga Vasaorden

1976: Håller tal och överlämnar en förlovningsgåva till kung Carl XVI Gustaf

1979: Maken Christian Fredrik avlider

1989: Måste evakueras efter jordskalvet i San Francisco

1989: Inbjuds att delta i Nobelfesten i Stockholm

2000: Mottar Award of Merit från Swedish Council of America

2009: Still going strong

Ur Fra Kirkebakken, utgiven av Norska sjömanskyrkan i San Francisco 2009

Med tillstånd av författaren. Översättning Jan Sjöberg